Vid varje utvecklingssamtal i grundskolan fick hon höra att hon måste läsa fortare och bli klar med uppgifterna i tid. Louise Blomdin och hennes föräldrar frågade hur, men de fick aldrig något riktigt svar. 


Första veckan på omvårdnadsprogrammet fick alla göra ett skrivtest som inte gick så bra för Louise. Snart fick hon diagnosen dyslexi.


— Det kändes skönt på något sätt. Trots bra betyg hade jag fått kämpa mer än de flesta, säger hon.



Dyslexin innebär att hon läser långsamt och behöver god tid på sig att fundera över innehållet i en text. Ofta har hon glömt vad som står i början av ett stycke när hon kommer till slutet av det. Extra svårt blir det om hon känner sig pressad, som vid prov. Däremot har hon inga större problem med stavning och klarar sig fint med datorns rättstavningsprogram.



Efter studenten arbetade Louise några år inom hemtjänsten. Hon gjorde högskoleprovet, på ut­ökad tid, och det gick över förväntan. Glad och peppad sökte hon spontant till sjuksköterskeprogrammet och kom in vid Linköpings universitet campus Norrköping. De första tentorna var muntliga och Louise tänkte inte så mycket på sin diag­nos. Någon månad in på utbildningen insåg hon dock 
att litteraturen blev allt mer omfattande och skriftliga examinationer närmade sig.



Louise tog kontakt med Anneli 
Högström, sam­ordnare för studenter med funktionsnedsättningar vid Linköpings universitet.


— Det jag behövde hjälp med var framför allt att få mer tid på mig och slippa känna press, till exempel vid tentor. Nu kunde jag få sitta vid en dator, ofta själv med två tentavakter, och 90 minuters tilläggstid. Det gick jättebra. Sedan fick jag kurslitteratur inläst som jag kunde lyssna på samtidigt som jag läste själv. Det gjorde att det fastnade bättre.


Anneli Högström brukar uppmuntra studenterna att vara så öppna som möjligt med sina funktionsnedsättningar mot lärare och handledare för att de ska få så bra utbildning som det går. Louise berättade för sina lärare och klasskamrater, men kände inte att det behövdes när hon skulle göra vfu.

— Att läsa journaler är aldrig något problem, det är så korta texter. Är det något jag inte förstår, får jag gå tillbaka och läsa igen. Eller fråga patienten. 


En gång blev det dock lite för många stavfel när hon skulle dokumentera samtidigt som handledaren satt bredvid. Louise förklarade att det berodde på hennes dyslexi.


— Det har jag också, sa handledaren.



I dag känner hon sig glad och stolt över att hon klarade hela utbildningen, det trodde hon aldrig. Sedan några veckor jobbar hon på en medicinsk akutvårdsavdelning vid Linköpings universitetssjukhus. 


Louise har inte berättat om sin dyslexi för arbetsgivaren eftersom hon känner sig trygg med att hon klarar av sitt jobb. Och är det något hon inte förstår, ja då kollar hon upp det en extra gång.