Röntgenavdelningen vid Universitetssjukhuset i Linköping införde 2002 ett egenutvecklat och standardiserat undersökningsprotokoll för ultraljudsundersökningar. Tanken var att få till ett arbetsflöde som påminde om det vid magnetkamera och datortomografi, och där undersökningarna går att eftergranska i sin helhet.


Protokollet beskriver exakt hur organen ska avbildas. I stället för de traditionella stillbilderna så dokumenteras allt i 5-10 sekunder långa svepande filmklipp, eller cine-loopar.



Carina Stenman
Carina Stenman.

Bakom förändringen låg en vilja att höja den diagnostiska kvaliteten. Samtidigt hade ultraljud blivit allt populärare som undersökningsmetod då den är billig, snabb och inte ger någon strålning. Det riskerade att leda till långa väntetider.


— Fördelen är att alla numera gör på samma sätt. Det blir lättare att jämföra en gammal och en ny undersökning av samma patient. Och tack vare filmklippen, som kan eftergranskas vid en arbetsstation, hittade läkarna ibland saker som de hade missat under själva undersökningen, då patienten tar en del av fokus, säger Carina Stenman.


Nästa steg i förändringsarbetet inleddes 2004. Då började röntgensjuksköterskor genomföra enklare undersökningar. Det rör sig i första hand om öppenvårdspatienter som exempelvis söker för smärta i buken och har en tydlig frågeställning.



— I vanliga fall avsätter läkaren 
20-30 minuter för en undersökning. När vi röntgensjuksköterskor tog över de enklare fallen kunde läkarna i stället eftergranska uppemot tio undersökningar i timmen. Samtidigt fick de mer tid för de avancerade fallen. Det är både kostnads- och tidseffektivt, säger Carina Stenman.


Filmklippen sparas och de håller så hög kvalitet att de kan återanvändas, exempelvis om en ny frågeställning dyker upp på samma patient.


Samtidigt blir det lättare att lära upp ny personal då det hela tiden går att se hur deras färdigheter utvecklas. Alla undersökningar som görs av läkare under utbildning eftergranskas av erfarna kolleger.



2008 påbörjade Carina Stenman sin forskarutbildning och har på deltid undersökt metoden vetenskapligt. I slutet av januari blev hon Östergötlands första disputerade röntgensjuksköterska.


— Det vi har kunnat se förstärker 
det vi redan hade på känn; att undersökaren är utbytbar. Där­emot verkar det som att läkare fortsatt ska göra eftergranskningen. Men i framtida studier vore det intressant att titta på hur en sonograf eller röntgensjuksköterska skulle klara den uppgiften, säger Carina Stenman.



Trots de positiva erfarenheterna upplever Carina Stenman att det har varit relativt svårt att föra ut modellen i vården. I dag används den i Linköping, Norrköping, Motala och vid ytterligare ett par sjukhus i Sverige samt vid Ulle­vål i Norge.


— Jag tror att det handlar om kultur och traditioner. Det är svårt att förändra något som alltid varit på ett visst sätt, det blir ett revirtänk. Men det här handlar ju om att använda de olika personalresurserna mer effektivt, säger hon.