Sju läkare dömdes till döden, sju friades och de resterande fick långa fängelsestraff. I anklagelserna mot de tyska läkarna var inte deras direkta medverkan till mass­avrättningar i koncentrationsläger och fängelser dominerande. En orsak kan ha varit svårigheter att bevisa deras roll, då de allra flesta offer och vittnen var avlidna. Anklagelserna var i stället riktade mot brott som begåtts i forskningens namn.

Dokument i anklagelseakten visade att läkarna inte handlade på order av regeringen utan på eget initiativ, men i samråd med framför allt inrikesminister Heinrich Himmler.

Doktor Rascher i koncentrationslägret Dachau ville undersöka effekterna på människor under lågt lufttryck utan syrgas på mycket höga höjder. I sin ansökan skrev han att försöken var så riskabla att ingen ville gå med på dem frivilligt och att vissa deltagare skulle riskera att dö. Himmler gick med på försöken.


På Dachau sänktes också fångar ner i en tank isvatten under flera timmar. Läkarna drog slutsatsen att försökspersonerna dog när kroppstemperaturen gick under 28 grader. I andra försök undersöktes hur länge någon överlevde på saltvatten.
 


Flera metoder för att effektivisera sterilisering togs fram. I Auschwitz injicerade läkaren Clauberg skleroserande lösning i livmodern på kvinnor, en metod med hög dödlighet. Han utsatte också både kvinnor och män för röntgenbestrålning som ledde till sterilitet, utan deras vetskap.


Ingen av läkarna som hängdes året efter rättegången erkände någon skuld. En av dem var chefen för tyska Röda korset.