Det kan räcka med ljudet från en buss som bromsar in eller lukten av bränt kött. Inom loppet av några sekunder är Stefan Nordqvist tillbaka i ett krigshärjat Bosnien. Kroppen gör sig redo för strid. Samtidigt som han söker av området känner han ett tryck över bröstet och det blir svårt att andas. Men det är inte splittervästen som pressar på, det är ångest.


Tiden som FN-soldat i början av nittiotalet har satt sina spår. Stefan Nordqvist har panikångest, sömnsvårigheter, nackstelhet, humörsvängningar och ständig rastlöshet. Trots att hans symtom ter sig som rena skolboksexemplet på posttraumatiskt stressyndrom, PTSD, tog det lång tid innan han fick diagnosen.



Första tiden efter hemkomsten mådde Stefan Nordqvist bra. Visst hade han varit med om svåra saker, men de positiva erfarenheterna vägde ändå över. Han var stolt över att vara en del av gemenskapen med de andra i förbandet. De hade delat allt, från granatattacker till nattliga kuddkrig, och litade på varandra till hundra procent. En gång FN-soldat, alltid kamrat.


Det blev dock inte som han hade tänkt. Hemma i Sverige växte tomhetskänslan. Han klarade inte av folksamlingar, sov allt sämre och fick sjukskriva sig. Samtidigt som Stefan isolerade sig allt mer fick TV:n stå på dygnet runt som sällskap. Han mådde allt sämre och sökte upprepade gånger hjälp på vårdcentralen, men man hittade ingen orsak till hans besvär. 



En dag fick en läkare syn på hans högra hand och den arabiska pusselringen som skvallrade om hans tillhörighet som FN-soldat. ”Du kanske har PTSD” konstaterade läkaren frankt.


— Jag hade inte en aning om vad det var och trodde han pratade om obotlig cancer. Jag hade inte en tanke på att det kunde vara något här uppe, säger han och drar handen över den millimeterlånga stubben på huvudet.


Stefan fick börja med antidepressiv behandling och stödsamtal hos kurator. Tabletterna gjorde att han mådde sämre initialt och i samtalen kände han sig missförstådd. Åren gick och trots att han i perioder mådde mycket dåligt träffade han sin blivande fru och fick två barn. Han tycker att hon har fått dra ett tungt lass i familjen och är tacksam över att hon stått ut med hans rastlöshet, humörsvängningar och sömnbrist.


För tio år sedan började Stefan arbeta inom kriminalvården, som projektledare i en verkstad. 


— Jag har varit helt öppen med min diagnos från början och får otroligt stöd från min chef och kolleger. På jobbet klarar jag av någon anledning stress utan problem och har inte haft många sjukdagar sedan jag började där. Om jag har sovit dåligt en natt berättar jag det.


Han får också mycket hjälp av sin andra familj, veteranerna. Där finns det alltid någon att chatta med under sömnlösa nätter eller dra ut i skogen med. Den starka gemenskapen har följt honom genom åren och har blivit en stor del av hans identitet.


— Det är lätt att livet som veteran sätter väldigt stor prägel på en, på gott och ont. Jag har märkt att i takt med att jag börjar må bättre tänker jag inte alls lika ofta på det.



För ett par år sedan fick Stefan tips om en läkemedelsstudie för veteraner med posttraumatiskt stressyndrom vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ansvariga för studien var psykiatrisjuksköterskan Stefan Olsson och psykiatriker Eva Lindström. De hade båda många års erfarenhet av att arbeta med posttraumatiskt stressyndrom, även om just veterangruppen var ny för dem. De såg hur dåligt många mådde och kunde inte släppa gruppen efter att studien avslutades. Med stöd från sin arbetsgivare vid enheten för kliniska läkemedelsprövningar fick de starta en specialistmottagning för veteranerna. Intresset var stort visade det sig. Det första dygnet fick den nya hemsidan 15 000 besökare.



Veteranmottagningen öppnade den 15 
januari i år och hittills har drygt 55 patienter blivit inskrivna. Vården består av allt från enstaka samtal, hembesök, stöd till anhöriga, terapisamtal och längre läkemedelsbehandlingar. Patienternas besvär kan variera, från måttliga till mycket svåra. En del av veteranerna arbetar och har familj, andra bor själva och lever på sjuk­bidrag.


— Det betyder mycket att ha familj runt omkring sig. Att kunna prata om sina upplevelser och bli lyssnad på underlättar. Samtidigt påverkas relationerna av att en person mår dåligt, därför är vi angelägna om att inkludera anhöriga i vården, säger Stefan Olsson.


Bland veteranerna som kommer till mottagningen har flera varit i kontakt med vården länge, men inte tyckt att de har fått hjälp. 


— Det är ingen som har förstått vad vi varit med om, det har varit frustrerande. Här känner jag verkligen att de lyssnar och är intresserade. Jag behöver inte heller känna mig stressad av att någon med halsfluss eller vaxpropp sitter utanför och väntar på sin tur, säger Stefan Nordqvist. 


Sjuksköterskan Stefan Olsson känner igen den beskrivningen. Flera av hans patienter har berättat om hur de har känt sig ifrågasatta av vården när de talat om vad de har varit med om. 


— Det finns mycket okunskap. ”Det där händer väl inte våra svenska soldater”. Jag och Eva visste inte så mycket heller från början, men vi har frågat oss fram. Nu börjar vi till och med lära oss alla termerna, och kan slänga oss med samma kodspråk. Det underlättar såklart och inger förtroende, berättar han.



Sedan 1950-talet har Sverige skickat i väg cirka 100 000 soldater på internationella uppdrag i krigs- och konfliktområden. De blir ofta vittnen till svåra situationer och kan både ha medverkat i strider och själva ha blivit utsatta för attacker. För en del soldater leder upplevelserna till psykisk ohälsa, men hur många som drabbas är inte helt klarlagt. Enligt Försvarsmaktens egna studier har veteranerna mindre läkemedelsförbrukning, färre suicidförsök och lägre dödlighet är motsvarande population. Det förklaras av ”the healthy soldier effect”, vilket innebär att de hade en bättre psykisk hälsa från början på grund av urvalsprocessen till militär utlandstjänst.

Stefan Olsson tror dock att det finns ett stort mörkertal. 


— Det kan vara svårt att rapportera till sin arbets­givare att man inte mår bra efter ett uppdrag, efter­som det finns risk att man inte får åka ut igen då. Sedan är det inte ovanligt att symtomen dyker upp först flera år efteråt, vilket vi bland annat har sett hos många av dem som var nere just i Bosnien. Jag tror att vi måste vänta och se, säger han.

Veteranen Stefan Nordqvist har kommit till mottagningen ett par gånger i månaden sedan starten. Stefan har också kontinuerlig kontakt med Stefan Olsson via sms eller telefon.


— Häromdagen ringde han bara för att säga att han mådde bra — det var ju lite annorlunda, säger Stefan Olsson.


— Jag måste ju berätta det också. Det är tack vare det stöd jag har fått från den här mottagningen. Personalen är helt fantastisk, säger Stefan Nordqvist.


Minnena från tiden i Bosnien kommer han alltid att bära med sig. Men i takt med att han börjar må bättre märker han hur de börjar suddas ut i kanterna.


— Jag har börjat knäppa upp splittervästen mer och mer, men den kommer nog aldrig att åka av 
helt. Jag åkte ner som en människa och kom hem som en annan.