Det händer inte ofta, men ibland upplever Kadidia Arnland att hennes kompetens inte tas på allvar. Några patienter har uttryckt sig nedsättande och vägrat bli behandlade av henne, och en del kolleger har utgått ifrån att hon är undersköterska snarare än välutbildad sjuksköterska.


— Men jag har alltid tvingat mig själv att våga tala. Det är det enda sättet att fullt ut lära sig språket. Och det viktiga är ju faktiskt vad jag säger, inte hur jag säger det.


I hela sitt liv har Kadidia Arnland varit målmedveten och trott på sig själv. Det märks inte minst på den livsresa hon har gjort. 


Minnena från hemlandet Burundi präglas av tiden från elvaårsåldern och framåt, då det långvariga inbördeskriget bröt ut. Trots det hade hon en ganska normal uppväxt i huvudstaden Bujumbura. Hon festade och umgicks med vänner likt vilken ungdom som helst, med undantaget att det ibland var utegångsförbud från sjutiden på kvällen.

Stridigheterna varierade i styrka. Det kunde gå flera månader av lugn. Sedan bröt plötsligt skottlossningar ut, skolorna fick stänga och Kadidias hem fylldes av släktingar som flytt de mest drabbade stadsdelarna.



Kadidia är mellanbarnet i en skara av fem. Hon var ansvarsfull och tog ofta hand om sina syskon och kusiner.


— Jag tycker om att vara spindeln i nätet, den mänskliga närheten och att få hjälpa till. Omvårdnad finns i mig sedan barnsben, säger hon.


På varsin sida av konflikten i Burundi stod folkgrupperna hutu och tutsi. Kadidias mamma hade påbrå från båda sidor, och var på så sätt alltid förrädare i någons ögon. Inte minst drog mamman på sig ilska för sitt engagemang i en förening som hjälpte utsatta kvinnor, både hutuer och tutsier. 


— Det blev uppenbart att vi inte kunde stanna kvar när dödshoten kom, säger Kadidia.

Hon gav sig av först av alla i familjen, med flyg till Sverige, och minns förtvivlan och rädslan för att föräldrarna och syskonen inte skulle klara sig. 


Allt gick bra, men familjen hamnade i Belgien så Kadidia fick klara sig på egen hand i norra Sverige där hon hade placerats på ett flyktingboende.



— Till en början såg jag ingen framtid. Men efter ett tag insåg jag att det bara är att gilla läget. Jag började lära mig svenska och sedan fick jag uppe­hållstillstånd. Då flyttade jag till Gällivare och började jobba på ett äldreboende.


Samtidigt läste Kadidia in gymnasiekompetens på Komvux. Därefter blev det sjuksköterskeutbildningen i Umeå. I björkarnas stad träffade hon sin man, som studerade till läkare. Nu bor de på en gård utanför Uppsala, med två barn och ett till på väg.


Kadidia jobbade i några år på en kirurgavdelning vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. Där hände det ofta att hon kom i kontakt med patienter som var på väg till, eller från, intensiven. Hon förundrades över all teknik och kunskapen hos personalen där. 


— Överrapporteringen från dem var på en nivå som jag inte riktigt förstod. Och då ville jag genast veta mer, säger Kadidia.



Efter ett års specialistutbildning blev det jobb på neurointensiven. Sedan väcktes nyfikenheten på nytt och Kadidia hoppade på en specialistutbildning för att bli anestesisjuksköterska, vilket hon blir till våren.


— Jag tycker att det är två utbildningar som går hand i hand. Det är ganska bra tempo och man får tänka mycket själv. Jag hoppas kunna jobba med båda specialiteterna parallellt i framtiden.


Hon har lätt att knyta an till patienter som har en annan kulturell bakgrund. Och erfarenheterna från ett långvarigt inbördeskrig gör att Kadidia har ett inbyggt lugn — hon vet att även de värsta situationerna löser sig. Det är tillgångar hon ser hos många andra som flytt till Sverige och drömmer om en karriär inom vården.


— Invandrare blir ofta sedda som en del av en enhetlig grupp, symboliserad av ett fåtal dåliga exempel. Ta plats som det goda exemplet i stället, utgå från vad du själv vill göra och hur du på bästa sätt kan bidra till samhället. Slå bort alla tankar om att det inte går. Ge dig själv chansen.