Kinabarken var en av de medicinska upptäckter som gjorde det möjligt för européerna att utsträcka sina handelsförbindelser över oceanerna och etablera handelsstationer vid de främmande kusterna. Även om de drabbades av många andra sjukdomar kunde de någorlunda bemästra en av de vanligaste och allvarligaste tropiksjukdomarna, malarian. En annan plåga var skörbjuggen, som skördade många sjömäns liv under de månadslånga vistelserna på havet utan tillgång till färskvaror. Men mot slutet av 1700-talet lärde man sig att behärska även denna sjukdom. Upptäckten av ett medel mot skörbjugg är dessutom förknippad med en annan viktig vetenskaplig innovation: klinisk prövning.



De sanitära förhållandena på de långseglande fartygen var erbarmliga, mathållningen eländig och dödligheten bland matroserna, som hade de allra sämsta levnadsförhållandena ombord, mycket hög. Linnélärjungen Carl Peter Thunberg (1743-1828) seglade år 1772 från Europa till Kapstaden på ett av det Nederländska ostindiska kompaniets fartyg och i sin läsvärda reseberättelse redogör han för kosten och hälsoläget ombord.


Trots att man hade hällt kvicksilver i dricksvattnet, gav det ifrån sig en liklukt och var fullt av insektslarver. Det kunde därför inte drickas utom som te och kaffe. Efter några veckor avsatte sig emellertid ett lager av smuts och insekter på vattentankens botten samtidigt som vattnet ovanför åter blev »sött och smakligt». Ändå föredrog besättningen att samla in regnvatten som de drack, trots att det smakade starkt av tjära efter att ha varit i kontakt med det tjärade virket i båten. Egentligen var sjömännen förbjudna att dricka regnvatten — man trodde nämligen att det kunde ge upphov till sjukdomar — men detta förbud överträddes uppenbarligen ofta.



Fläcktyfus och andra elakartade febrar var vanliga ombord, liksom reumatism, skörbjugg, stora sår som inte läkte, abscesser, hosta, diarré, dysenteri och veneriska sjukdomar. Besättningen fick stora bölder på händer, armar, ben och ansikte. Ögonen kunde drabbas med blindhet som följd och bölderna i extremiteterna kunde leda till kallbrand. Andra sjömän hade diarréer eller våldsamma kräkningar som inte sällan ledde till död. Olika försök att minska sjukligheten var fruktlösa. Thunberg klagar exempelvis över att de matroser, som stod vid rodret och svettades, inte brydde sig om att skydda sig mot kylan. Den dåliga luften i skeppets sovutrymmen betraktades som ohälsosam. Man eftersträvade därför att ha så god ventilation som möjligt och när vädret så tillät uppmanades sjömännen att vistas på däck för att få frisk luft och att vädra sina sjömanskistor och hängmattor.


Läkarna, bland dem Thunberg, gjorde vad de kunde: namnen på de patienter som hade krafter nog att själv uppsöka läkaren för att få medicin noterades och de som inte orkade resa sig besöktes två gånger dagligen. Hälsoläget avrapporterades varje dag till kaptenen. Då någon avlidit togs kistan med hans ägodelar omedelbart upp på däck och innehållet — särskilt kläderna — fördelades bland de överlevande. Begravningarna skedde på land om man låg i hamn, annars i havet.


Thunberg berättar också en episod som säger en del om kockens kompetens. En dag serverades pannkakor, vilket var mycket uppskattat. Problemet var bara att kocken inte hade kunnat se skillnad på mjöl och blyvitt, med följden att alla som ätit av pannkakorna, bland dem Thunberg själv, blev blyförgiftade och allvarligt sjuka.



En annan av Linnés elever, Anders Sparrman (1748-1820), följde kapten James Cook under hans andra världsomsegling. Då Sparrman i mars 1775 återvände till Kapstaden beskriver han vältaligt vilken lättnad det var att slippa ifrån den skämda skeppskosten. Trots att kaptenen försett besättningen med både ”surkål och vört” var åtskilliga plågade av skörbjugg. Brödet ”var och hade länge varit både mögligt och multnat, samt fullt av tvenne sorter bruna Babbor; (Curculio granarius och Dermestes paniceus)” som liknade flugmaskar och ”hade innästlat sig” i varje tugga så att det inte gick att undvika att få dem i munnen där de förstnämnda gav upphov till en besk och de sistnämnda till en ”obehaglig kall smak i munnen”. Även de ärtor som användes till att koka soppa på hade krossats och ”därigenom blivit lättätne för ovannämnde obehagliga Larvkräk”.


Numera vet vi att skörbjugg är en bristsjukdom som uppkommer då kosten innehåller för lite C-vitamin, men på 1700-talet var det enda man visste att skörbjuggen ofta drabbade besättningarna på ostindiefararna och att det var vanligt att flera i samma besättning insjuknade samtidigt. Med utgångspunkt från dåtidens kunskaper var det alltså rimligt att tänka sig att sjukdomen kunde spridas genom något ”kontagion” som spreds mellan sjömännen eller uppkomma till följd av den skämda luften i deras sovutrymmen. Ingen hade hört talas om några bristsjukdomar.



Äran av att ha kommit på ett medel mot skör-bjugg brukar tillerkännas James Lind (1716-1794). Lind var född i Edinburgh och utbildades vid Royal College of Surgeons i samma stad. Som färdig läkare trädde han i engelska flottans tjänst, först som lärling, senare som skeppsläkare och det var då han arbetade som sådan på HMS Salisbury, som han gjorde sitt berömda experiment med saften av citrusfrukter:

Linds teoretiska utgångspunkt var fullkomligt felaktig från vår synpunkt sett. Skörbjuggen, tänkte han sig, var ett uttryck för förruttnelseprocesser i kroppen som skulle kunna motverkas av sura medel, ungefär som när man konserverar föda i ättika. Förruttnelse förknippades ofta med bildningen av ”alkali” och syran kunde därför vara ett lämpligt medel att motverka denna process. 



Lind beslöt sig därför att pröva olika sura ämnen mot sjukdomen och delade in tolv sjömän som led av skörbjugg i sex grupper, som sedan behandlades med olika sura ”medikamenter”. Två sjömän fick således vinäger, två andra utspädd svavelsyra, ytterligare två cider, och så vidare. Ett par sjömän fick då förmånen att äta två apelsiner och en citron om dagen och trots att skeppets förråd av färsk frukt var så begränsat att experimentet aldrig kunde genomföras under fjorton dagar såsom det ursprungligen var tänkt, repade sig dessa sjömän snabbt. Även att dricka cider visade sig ha en viss — men inte lika kraftfull — positiv effekt. Vinägern och svavel­syran var däremot fullkomligt verkningslösa.


Det bör kanske påpekas att Lind hade vissa föregångare. Redan omkring år 1600 hade den engelske kirurgen James Woodall (1556-1643) publicerat en liten skrift The Surgeons Mate (1617), ”Kirurgens biträde”, där han talade om citrusfrukternas välgörande förmåga mot skörbjugg. De spanska sjöfarare som på 1500-talet erövrade oceanerna var inte heller helt omedvetna om värdet av färsk frukt. Men det var trots allt Linds undersökning som en gång för alla slog fast att sjukdomen gick att förebygga genom ett bättre kosthåll. Lind engagerade sig för övrigt även på andra sätt för bättre sanitära förhållanden på flottans skepp. Han rökte sovutrymmena med svavel och arsenik, för att komma åt loppor och löss, förbättrade livsmedels- och dryckeshygienen och påpekade att man kunde skaffa sig dricksvatten genom att destillera det salta havsvattnet. Resultaten var strålande.



Linds studie av skörbjuggen var banbrytande på flera sätt. Dödligheten i samband med långa sjöfärder minskade drastiskt. 
Under James Cooks mångåriga resor i Stilla havet avled exempelvis anmärkningsvärt få av sjömännen, vilket till stor del berodde på den möda han lade ner på kosthållet. Cook är berömd för att ha serverat surkål med god effekt, men Sir Joseph Banks som deltog i Cooks första världsomsegling fick trots allt lätta symtom på skörbjugg, som emellertid snabbt kurerades med citronsaft.


Dessutom introducerade Lind en ny metod att undersöka olika behandlingars effektivitet. Ett antal patienter med samma sjukdom behandlades på olika sätt och resultaten jämfördes. Linds material kan visserligen tyckas löjligt litet: tolv patienter i sex grupper. Men tanken var riktig och allt sedan den naturvetenskapliga medicinen växte fram vid sekelskiftet 1800 har bedömningar av olika läkemedels effektivitet genomförts enligt dessa principer.