Brist på kunskap och insikter gör att strokepatienter inte får en så fridfull död som de borde få. Det har sjuksköterskan och doktoranden Heléne Eriksson kommit fram till i sin forskning.


— Den palliativa vården har sitt ursprung i hospicevården, som har varit inriktad på patienter döende i cancer. Jag tror att det är den traditionen som gör att vårdpersonalen vet för lite om dem som dör av hjärtsvikt, stroke, kol eller demenssjukdom, säger Heléne Eriksson.



Hon är en av fyra forskare vid Linköpings universitet som har jämfört den palliativa vården för strokepatienter med den som ges till cancerpatienter. När forskarna studerade data från svenska palliativregistret reagerade de på hur lite personalen visste om hur strokepatienterna mådde den sista tiden.


I registret besvaras frågor om patienten led av smärta, illamående, förvirring, oro och andnöd under 
sin sista vecka i livet. Personalen svarade betydligt oftare ”vet inte” när frågorna gällde strokepatienter jämfört med när de gällde cancerpatienter. Frågorna om cancerpatienters sista tid besvarades oftast med ett ”ja” eller ”nej”.



Annat som pekar mot att det finns en okunskap om strokepatienters sista tid är att personalen inte vet om patienten dör ensam. Även när det gäller information är den palliativa vården för strokepatienter sämre. Brytpunktsamtal ges mer sällan och närstående får mer sällan uppföljningssamtal jämfört med närstående till cancerpatienter.


— Vår slutsats är att vårdpersonal behöver mer kunskap om olika patientgruppers sista tid i livet. Här finns mycket att göra, att utveckla nya smärtskattningssystem till exempel. Alla — oavsett diagnos — har rätt till en god palliativ vård, säger Heléne Eriksson.
Studien är en del av en doktorsavhandling och finns publicerad i den vetenskapliga tidskriften PLOS One.