Även nästa natt sover jag dåligt, trots sömntabletten jag bett om. Kanske är det allt kortison som håller mig vaken. Eller är det tankarna på vad som väntar i morgon? Ända sedan jag fick veta att jag skulle göra transplantationen har de varnat mig för det som ska komma i morgon. Jag ska få ett väldigt kraftfullt läkemedel och medicinen är utprovad på kaniner och därför är den artfrämmande för kroppen. Det är det här läkemedlet som slutgiltigt ska slå ut mitt immunförsvar.


— Det kan vara väldigt jobbigt, man kan få feber och frossa och falla i blodtryck, minns jag att min läkare sa redan första gången jag var här i våras.


— Men redan andra dagen har kroppen på något sätt vant sig vid antikroppen, då är den inte främmande på samma sätt och då är det inte lika jobbigt längre, sa hon också.


Sedan dess har jag våndats. Så är det faktiskt och den här natten svettas jag och vaknar varje timme och tittar på klockan.


Klockan åtta får jag fjärde och sista cellgiftsbehandlingen, en timme tidigare än vanligt eftersom vi måste komma i gång med kaningiftet som Kristian och jag kallar det.


— När någon får den här behandlingen vet alla på avdelningen om att det är på gång eftersom vi vet att det kan bli så jobbigt, säger sköterskorna till mig.


Jag ryser.


Läkemedlet som ges i dropp måste trappas upp långsamt för att inte ge för kraftiga reaktioner och hela dagen kommer en sjuksköterska vara med mig inne på rummet. Hon jobbar vanligtvis på avdelning tre en trappa ned men har kallats upp för att sitta med mig. Sköterskan som jag inte träffat tidigare är om sig och kring sig, men oerhört noggrann. Hon pratar hela tiden, ger Kristian en gliring men hon inger mig trots det ett stort förtroende. Jag tycker om att hon pratar mycket och kontrollerar allt både en och två gånger, det känns tryggt på något vis. Jag slappnar av något och vill inte att hon ska lämna mig. Det gör hon inte heller. Hon går runt i rummet, skriver på olika listor, tar konstant blodtryck, puls och syresättning på mig och sakta, sakta flyter kaningiftet in i mig.


Hela tiden går personal in och ut ur mitt rum, det är som om alla är på spänn. Men jag får ingen feber och ingen frossa så de kan sakta trappa upp hastigheten. Jag ska få i mig en hel liter dropp och de startade med att ge mig fem milliliter per timme. Jag reagerar bra. Bättre än många, upplyser de mig om, och vid lunchen kan jag pilla i mig ett par bitar av kycklinggrytan som min svägerska lagat och lämnat här till mig.


Sen händer allt väldigt snabbt, jag har fått vätskedrivande medel och måste upp till toaletten för att kissa. Precis då faller mitt blodtryck snabbt och jag ramlar över min man som hjälpt mig till toaletten.


Jag kallsvettas, svettdropparna bryter igenom min sjukhuströja och jag skakar. Jag kissar på mig. Många sköterskor är på rummet, de är vana och de trappar snabbt upp mitt vätskedropp för att få koll på blodtrycket. Det är som om min kropp är i fullständig obalans, det finns inget som känns bra i den, det är en obeskrivligt obehaglig känsla och när de sen måste lägga om min CVK, katetern som jag har på bröstet ligger jag bara och blundar. Jag kallsvettas och blundar.


Jag ligger sedan i flera timmar med ögonen slutna för att på något sätt hålla obehagskänslorna i schack. Jag försöker tänka på situationer i livet då jag vet att jag mått bra, då jag känt mig stark i kroppen och glad och inte alls sjuk. Jag ser händelserna framför mig och försöker framkalla känslan för att på något sätt dra fördel av den. Men jag kan inte komma ihåg att en kropp kan må bra, att man faktiskt kan orka och känna sig stark.


/---/

Ytterligare en sömnlös natt följer, eller sömnlös är kanske fel att säga. Jag vaknade vid halv fyratiden och när nattpersonalen kom in en stund senare för att ta mina prover var jag klarvaken. De kommer alltid in vid femtiden med rör de fyller upp med blod från min CVK. Jag har egentligen inte förstått varför de måste väcka oss mitt i natten men jag tror det är för att våra blodprover ska vara klara tills läkarna ska ha sin genomgång på morgonens rond.


— Usch, det har varit en kämpig natt. Vi har fått springa mellan rummen, suckar nattsköterskan.


— Har det varit många som varit mycket sjuka? undrar jag.


— Mest ångest, panikångest och sånt som kommer på natten. Då vill de att man ska sitta hos dom och så.


Panikångest såklart. Det är klart att många av mina medpatienter här har helt andra fajter att utkämpa än vad jag har. Många på min avdelning är här för att de har en livshotande blodsjukdom som leukemi.


De vet inte om det här är början till slutet. För mig är det här ju början på det nya. Jag får plötsligt en häftig skamkänsla i kroppen, vad är det jag gnäller över egentligen? Jag har fått livets chans och jag borde bara jubla. Jag borde tacka varenda kotte som kommer in här för att de gör allt det här för mig! De kommer med mediciner och dropp, gör fika och kvällsmackor och städar mitt rum. Så fort jag trycker på knappen kommer de. Men på natten är det hos de andra som sköterskorna måste sitta.



När ronden kommer till mitt rum under förmiddagen berättar läkaren att mina värden har börjat sjunka rejält. Mina vita blodkroppar är låga och jag är nu återigen blåisolerad. Det innebär att mina värden är väldigt låga och i extra behov av skyddsåtgärder mot smitta från alla som kommer och går i mitt rum. Nu när jag är blåisolerad måste alla som kommer in ha på sig gula rockar och sprita sig noga varje gång de går in och ut i rummet. Jag måste också vara extremt noggrann med min hygien, torka rumpan med alsolsprit och gurgla tänderna med antibakteriell skölj flera gånger om dagen.


Men egentligen är det inte bakterierna utifrån som just nu är mina värsta fiender, dessa går ju att hålla på avstånd med skyddskläder och handsprit. Nej, jag är nu min egen antagonist och de cirka två kilo bakterier en vuxen människa bär omkring i sin mage är beredda på fajt. När mina värden blir lägre och det kommer de att bli, står bakterierna i givakt för att ge sig ut i blodet och ge mig feber och infektion. Precis det som hände i början av juni då jag åkte in till akuten och vårdades på medicinska akutavdelningens vårdavdelning. Min bästa bundsförvant framöver är antibiotikan.


Konstigt nog har jag ingenting emot att mina värden går ned, jag vet ju att de måste ned. De ska ned så lågt att det inte går att mäta dem. Det är först när de når botten som det kan vända. Och det är vändningen jag väntar på. För först då kan mitt immunförsvar återigen vara friskt.


/---/

Exakt klockan 13:30 kommer en sjuksköterska från blodcentralen upp med mina stamceller i en frysbox. Där ligger fem miljoner celler uppdelade i två smala plastpåsar, nedfrysta till minus 196 grader. När cellerna är på plats på avdelningen väller det in folk på mitt rum. Det är en läkare och det är han som har huvudansvaret för att transplantationen går rätt till. Två sjuksköterskor, en som långsamt ska återföra celler in i mig och den andra som regelbundet tar blodtryck och andra kontroller på mig. Även sjuksköterskan från blodcentralen är med under hela processen.


Jag känner mig lite upprymd, speedad igen som inför varje skede i den här behandlingen. Jag vet att det gäller nu, den här dagen har jag sett framför mig så många gånger de senaste månaderna och även fast jag vet att kampen är långt ifrån över så är själva transplantationen en milstolpe.


Jag minns min läkares försäkran om att blodcentralens säkerhet är högre än på en flygplats när jag hör mitt personnummer rabblas om och om igen när de tittar på påsarna och ned i sina papper.


Det är en ganska så tyst stämning på rummet. Jag pratar avgjort mest, ställer frågor och Kristian försöker också lätta upp det hela lite.


Men jag vet att han är nervös precis som jag. För oss handlar den här behandlingen om hur resten av vårt liv ska komma att se ut. Bakom mitt pladdrande jag döljer sig en avgrundsstor rädsla. Det måste gå bra den här gången. Det bara måste fungera.



När det är dags att sätta i gång tar läkaren med hjälp av en speciell tång upp den första av de två nedfrysta påsarna från fryslådan som placerats närmast dörren. Koncentrerat går han till det vattenbad som placerats vid fotänden av min säng och långsamt lägger han ner påsen. Det uppstår ett högt fräsande ljud när den nästan 200 grader kalla påsen nuddar det 37-gradiga vattnet och ett vitt ångmoln stiger upp. Under ett par minuter står han och vänder påsen fram och tillbaka och när cellerna börjar få den ljusrosa färgen som jag minns att de hade då de skördades från mig för en knapp månad sedan.


Sedan är det dags. Säkerhetsrutinerna tar vid ytterligare en gång.


— Kajsa, kan du uppge ditt fullständiga namn och personnummer, säger läkaren och tittar hela tiden på informationen på påsen medan jag rabblar.


När det är klart sätter han in en smal slang i påsen så att cellerna kan rinna ner i en spruta som den av sjuksköterskorna som sitter närmast mig vid långsidan har hand om.


När hon drar ut sprutan fylls den med mina celler och långsamt, långsamt sprutar hon dem vidare in i slangen som går rätt in i mig.


Jag fylls av någon konstig form av glädje, de är på väg in, de är mina soldater och de ska fajtas för mig!


Och sen kommer smaken av majs.


Ja, konserverad majs. Jag har läst att medlet som gör att cellerna som tillförs stamcellerna för att de ska kunna frysas ned har bieffekten att det luktar majs i rummet hos en stamcellstransplanterad och att man i början känner smaken i munnen. Men inte kan majssmaken komma på bara någon minut? Nu måste jag väl ändå inbilla mig, tänker jag. Jag vänder mig om mot Kristian och blåser honom i ansiktet.


— Du luktar faktiskt majs, bekräftar han och skrattar och med ens förändras stämningen i rummet.


Sjuksköterskorna berättar att majslukten dröjer sig kvar länge, flera dagar oftast och att den känns längs hela vägen i korridoren. Det går liksom inte att undvika att märka när det varit en transplantation på avdelningen, berättar de eftersom majsdoften är så kompakt.


— Majs är er favoritgrönsak i salladen förstås, skämtar Kristian med sköterskorna.


— Nej, jag har helt slutat äta majs, säger en av dem. Det går bara inte.


Resten av transplantationen sker under ganska avslappnade former. Långsamt långsamt rinner cellerna in i mig och regelbundet tar de kontroller för att se att allt är okej, och det är det. När den första påsen är slut upprepas proceduren med vattenbadet. Återigen fräser det till och den vita ångan stiger upp och återigen rabblar jag namn och personnummer.



Efter cirka totalt en timme är även den andra påsen slut och läkaren försvinner snabbt ur rummet med ett hej när hans jobb är klart. Han signerar ett papper som sjuksköterskan från blodcentralen haft med sig och stänger dörren. De andra börjar plocka ihop slangar och påsar och gör de sista kontrollerna av mig innan de går.


— Jaha, då var man transplanterad då, säger jag käckt och sen är vi ensamma på rummet.


Det känns så enkelt på något vis. Här har vi suttit en timme och sett ljusröda celler glida in i en slang, och kanske har jag nu fått tillbaka min framtid. Det är det enkla i ritualen som gör det så mäktigt.


För alla på rummet är det här något de gör rutinmässigt någon gång i veckan på någon av sina blodsjuka patienter. Men för mig kan den här be-
handlingen som nu avslutats med stamcellsåtergivningen, kanske ge mig 50 friska år tillbaka.


Tänk på det, 50 friska år.


Ett friskt liv i stället för en sluttande nedförsbacke där mina funktioner långsamt blivit svagare och min livskvalitet sämre.


— Här luktar verkligen majs, konstaterar Kristian igen. Han låter lättad på rösten.


Jag har redan slutat känna lukten. Vi transplanterade slipper känna den, man vänjer sig så fort.


Jag tar hans hand och kramar den hårt. Jag kan inte sluta le.
TEXT: Kajsa Sigvardsson