Hon hade bara arbetat någon månad som intensivvårdssjuksköterska på neurointensiven vid Karolinska universitetssjukhuset utanför Stockholm när den första svårt misshandlade patienten kom in. Den unge mannen hade skallskador och låg i koma. Polisen hade inlett en förundersökning redan på akuten men eftersom han var okontaktbar visste Christel Jacobson inte så mycket om vad som hade hänt.


Det fanns få uppgifter över huvud taget. Men man visste att han befann sig i Sverige utan tillstånd. Bland hans tillhörigheter fanns en nyckelknippa, utan adressuppgift. 


Polisen var angelägen om att få reda på adressen för att försöka hitta vem som gömde illegala flyktingar. De bad Christel Jacobson att endast lämna ut nycklarna till anhöriga om de uppgav patientens adress till henne.


— Det kändes fel att ställa sådana motkrav på anhöriga. Jag frågade mina mer erfarna kolleger hur jag skulle göra och om det fanns några 
rutiner, berättar Christel Jacobson.


Det visade sig att det inte fanns några skriftliga riktlinjer på avdelningen. En sjuksköterska berättade att polisen vid ett annat tillfälle bett henne ”tjuvlyssna” på vad en patients anhöriga pratade om, för att sedan rapportera om hon hört något misstänkt.



De båda händelserna har fått Christel Jacobson att fundera över vilka skyldigheter hon har gentemot polisen. Hon vill göra rätt, men känner sig osäker på sitt ansvar. 


— Många av våra patienter är brottsoffer och har varit utsatta för hemska saker. Det är klart att man är angelägen om att hjälpa polisen i deras arbete, samtidigt som det kan vara svårt att veta vad som är okej att lämna ut. Det var inget som man gick igenom när jag började här eller som jag fått med mig från vare sig grund­utbildningen eller specialistutbildningen, berättar hon.



Eftersom de flesta av patienterna på neurointensiven ligger i koma kan de inte tala för sig. Christel Jacobson tycker att hon har ett extra viktigt uppdrag som ställföreträdare åt sina patienter. Det handlar om att värna om patientens integritet och samtidigt göra rätt i juridisk mening. 



Kriminalkommissarie Dan Boija har många års erfarenhet av att arbeta med grova våldsbrott och kommer därför ofta i kontakt med personal inom sjukvården. Han håller med om att det kan vara svårt för vården att hålla koll på vad som får lämnas ut.


— Generellt kan man säga att alla brott där människor kommit till skada kan ge minst ett år i fängelse. Vi försöker att vara tydliga och förklara vad vi behöver uppgifterna till. Är man osäker som vårdpersonal kan man alltid fråga oss, säger Dan Boija.



När en person utsatts för grovt våld eller 
misstänks ha medverkat i brott kopplas ofta 
flera kriminalinspektörer in och en förundersökning startar. Det handlar om att snabbt försöka hitta förövaren och utreda eventuellt skyddsbehov. Kriminalinspektörerna har ofta olika ansvarsområden. En talar med anhöriga, en annan sköter kontakten med sjukvården 
och en tredje gör en brottsplatsundersökning och så vidare. 


För polisen innebär kontakten med vården att kommunicera framför allt med läkaren om patientens skadebild och prognos för att veta när det kan bli aktuellt med ett förhör. 


Men det är inte som i amerikanska tv-serier.


— Vi skulle aldrig begära att någon patient ska väckas för att kunna vittna, utan det är alltid hälsotillståndet som styr, försäkrar Dan Boija.



I praktiken är det ofta sjuksköterskor och undersköterskor som poliserna träffar på avdelningarna. Dan Boija menar att personal inte ska behöva rapportera vad anhöriga pratar om såvida det inte handlar om att förhindra förestående brott. Där har alla människor ett ansvar enligt offentlighets- och sekretesslagen.
Om vårdpersonalen däremot vägrar att lämna ut uppgifter som polisen har rätt att ta del av kan det bli fråga om tjänstefel. Det är dock ytterst sällan ett sådant leder till åtal, enligt juristen Daniel Håkansson på Karolinska universitetssjukhuset.


— Finns det tveksamheter, till exempel om polisen begär ut uppgifter på jourtid, så kan man i normalfallet avvakta till nästkommande vardag när vi är på plats. Det kan finnas enstaka fall där det brådskar, men de är sällsynta. Det är dock osannolikt att det blir fråga om åtal för tjänstefel, säger Daniel Håkansson.



När Christel Jacobson började på avdelningen saknade hon riktlinjer för hur hon ska hantera frågor kring sekretess. Sedan dess har sjukhuset uppdaterat och förtydligat sina lokala riktlinjer kring sekretessfrågor. Dokumentet finns på sjukhusets intranät och föreläsningar om sekretessfrågor har ordnats, som Christel Jacobson varit på. Trots det tycker hon inte att riktlinjerna är särskilt tydliga på hennes arbetsplats.


— För oss blir det ofta att vi får lösa situationen här och nu, framför allt på jourtid. Då får man förlita sig på sitt sunda förnuft. Jag är ju ingen polis som kan ha koll på vilka straff som olika brott ger, säger hon.