Maria Hasselquist, skötare på avdelning 2 vid Lunds psykiatriska klinik, låtsas skriva in mig. Hon frågar vad som fått mig att komma in, ler mycket, tar i mig och flyttar stolen närmare. Hon skrattar när jag instinktivt drar mig lite bakåt. 


— Du tycker att jag kommer för nära men vi känner ju dem som kommer in, de har varit här många gånger tidigare. Så här avslappnat är det vid inskrivningssamtalen och ofta blir det mycket skratt mitt i allt, säger hon.


Metoden kallas brukarstyrd inläggning, BI, och riktar sig till personer med självskadebeteende och risk för självmord. I Nederländerna har det använts i decennier men aldrig utvärderats i någon större vetenskaplig studie. Nu görs det på fyra kliniker inom psykiatrin i Skåne. I Lund har man hållit på sedan oktober och personalgruppen berättar engagerat.



Studien undersöker framför allt om metoden kan fungera som krishanteringsstrategi och leda till färre självskador och självmordsförsök. 


Ansvaret har till stor del flyttats till patienterna, som avgör när de vill komma in. Allt är reglerat i ett kontrakt, någon visitation vid ankomst sker inte. Patienter som har mediciner håller dem inlåsta i sina rum och doserar själva. 


— De värderar det här väldigt, väldigt högt, säger Lisethe Bank, sjuksköterska på avdelningen. Få har velat göra något för att äventyra sina möjligheter.


Tillsammans med Maria Hasselquist har hon varit med från början. Det är en omvårdnads­intervention så de håller i det mesta, har gemensamma in- och utskrivningssamtal och erbjuder strukturerade samtal när patienten ligger inne.



Två av avdelningens 16 sängar är vikta för BI-patienterna. De kan lägga in sig själva högst tre dygn åt gången, max tre gånger i månaden. 


— En del har använt det ofta, en del inte alls. De som kommer hit gör det för att de vill vara här, det är en krisstrategi för att samla ihop sig när de inte orkar med livet utanför, förklarar Lisethe Bank. 


Akuta inläggningar med stor dramatik kan undvikas och patienterna slipper falla lika djupt innan de får hjälp, är tanken. 


Den patient det hittills gjort störst skillnad 
för har varit inlagd många gånger tidigare 
— ibland i månader i sträck. Hon skadade sig på olika sätt, skar sig, tog tabletter och råkade mycket illa ut. 


— Vi skrev kontrakt med henne och oroade oss när hon blev utskriven, som vi alltid gör. Men hon har bara använt egen inläggning 4-5 gånger sedan dess, alltid på ett väldigt bra sätt, och inte sökt akut någon gång. Hon har även börjat kunna förklara lite mer vad hon behöver hjälp med, säger Lisethe Bank.


Den patient som lagt in sig mest har använt det som ett sätt att hantera ensamheten under jobbiga helger, berättar Maria Hasselquist. 


— Hon säger att hon känner skillnaden i bemötandet från personalen och att det känns som om vi spelar på samma planhalva nu.



När personalgruppen först nämner cheerleading, tror jag att de skämtar men det visar sig vara en explicit del av metodiken. Sofie Westling, psykiater och doktorand vid Lunds universitet, förklarar hur personalen ska peppa och stärka patienterna.


— Vi tycker ju att de har gjort något bra när de sökt sig hit. Det blir något positivt när de åker till psykiatrin, vi vill se dem oftare. Så är det ju inte annars, säger hon.


De resonerar om den svåra balansen vid vård för självskadebeteende. Långa inläggningar riskerar patientens självständighet men kan samtidigt vara enda sättet att förhindra självmord. 


— Förr pratade man om att patienter blev hospitaliserade, tappade sin autonomi, och det vill vi komma ifrån, säger Maria Hasselquist. Det blir svårt att hitta tillbaka till sitt vanliga liv och det är ju där hemma det ska fungera först och främst, inte här.



Men införandet av metoden har inte varit okontroversiellt. Alla har varit rädda. Läkarna för att förlora kontrollen när de inte får skriva in och ut patienterna. Sjuksköterskor och skötare bland annat för att inte ha kontroll på BI-patienternas läkemedel. Patienterna för att ta så mycket eget ansvar och inte få träffa läkare som vanligt.


— I början var många oroliga för att patienterna skulle ha med sig droger, att knivar skulle komma in och att de skulle dela med sig av verktyg till de andra, men just det har släppt lite. Oron har bytt riktning allt eftersom, säger Lisethe Bank.


Fortfarande oroar de sig för om vårdplatserna ska räcka — det vet man inte än. 



Som enhetschef har Jannika Löfstedt fått ta emot det mesta av de anställdas farhågor. Hon påpekar att det är en stor förändring i arbetssättet.


— Det gäller att grunda ordentligt på avdelningen, att låta tvivel och åsikter komma upp och ta osäkerheten på allvar. Sofie har lagt ner mycket tid på att förklara och hålla utbildningar. Alla är fortfarande inte bekväma med det men nu har vi tagit beslutet och då ska arbetssättet fungera, säger hon bestämt.


Ibland blir andra patienter nyfikna och skulle gärna vilja vara med i studien. Hon har noterat att det har lite status att vara BI. 


— De behöver inte motivera att de vill komma in, utan vet att de är välkomna. Och vi uppmuntrar patienterna i öppenvården att lägga in sig om de behöver, säger hon.



Sofia Wigelius är sjuksköterska inom öppenvården och märker hur mycket mer motiverade och positiva BI-patienterna är. 


— Det är så roligt att träffa individerna i ett annat skede, man ser hur kompetenta de är. De får chans till mer autonomi och att själva sätta upp mål och uttrycka vad de har nytta av under vårdtiden. Det är här är…wow!