Första gången var det nervöst. Att ropa upp en patient i väntrummet på vårdcentralen och starta besöket utan sin handledare kändes ovant för sjuksköterskestudenterna Sandra Nilsson och Louise Liviken. 


Tänk om patienten skulle ha en massa svåra frågor eller tycka att det tog för lång tid? 


— Jag blev tvungen att tänka till och använda det jag lärt mig. Hade handledaren varit med hade jag känt mig mer osäker och frågat mer. Att vara själv stärkte mig i sjuksköterskerollen och det dröjde inte länge förrän patienten fortsatte att vända sig till mig trots att handledaren kommit in på rummet, säger Sandra Nilsson. 


Numera rör hon sig hemtamt i de ljusa korridorerna på vårdcentralen Verkstadens studentmottagning. Vid sina tidigare placeringar under verksamhetsförlagd utbildning, på sjukhuset i Karlstad, brukade Sandra och hennes kurskamrater gå ett steg bakom sina handledare i mötet med nya patienter. Att inleda egna patientkontakter var de inte vana vid. Men ganska snart märkte Sandra att det fungerar. 


Här har hon för första gången fått chansen att skapa sina egna rutiner i stället för att kopiera handledarens. Det kan handla om små saker, som hur man plockar ihop förbandsmaterial från förrådet inför en omläggning.


Arbetssättet med att läkar- och sjuksköterskestudenter tar emot patienterna är fortfarande ganska nytt även för personalen. Studentmottagningen öppnade i februari i år i samband med att Verkstaden fick titeln akademisk vårdcentral. En plats där forskning, vård och utbildning ska gå hand i hand och genomsyra hela verksamheten. Den 360 kvadratmeter stora bottenvåningen renoverades för att ge plats för den nya studentmottagningen. Ljust, fräscht och funktionellt.



Den nya inriktningen har bland annat inneburit fler studenter i korridorer och fikarum. Några läkare och sjuksköterskor kände sig ringrostiga när det kom till att handleda och var osäkra på om de skulle klara av den uppgiften. Det fanns också oro för ökad arbetsbelastning och stora produktionsbortfall. 


— Vi är så inarbetade i att ständigt producera och prestera pinnar i statistiken. Men nu är det sanktionerat från ledningen att vi ska arbeta 
på det här sättet och då fungerar det, berättar
Alicia Hansen som är huvudhandledare på vårdcentralen.


Även om engagemanget varierar så har den schemalagda placeringen på studentmottagningen blivit populär både bland läkare och sjuksköterskor.


För studenterna Sandra och Louise har placeringen inneburit att de fått använda sina teoretiska kunskaper och öva färdigheter med riktiga patienter från första stund. De går båda tredje terminen på sjuksköterskeprogrammet vid Karlstads universitet.



Till våren är planen att sjuksköterskestudenterna ska vara femteterminare i stället och då, tillsammans med läkarstudenterna från termin elva, ha gemensamma patientbesök. Än så länge arbetar sjuksköterskestudenterna mest i par inom sina respektive utbildningar, så kallad peerlearning. Pararbetet betyder att de alltid är två tillsammans hos patienten och att de lär av varandra. Det är en trygghet och känns skönt att ha någon att resonera med. Är det något man kan mindre om kanske ens parhäst vet mer, resonerar Sandra och Louise. 


— Sen kan det så klart vara nervöst att någon tittar på när man ska göra ett moment för första gången. Men vi brukar vara diskreta och titta bort så att den andra får testa i lugn och ro, säger Sandra. 



Louise tycker egentligen bara att det finns ett litet problem med den här modellen — det kan vara svårare att visa framfötterna när man är två, att få glänsa lite. Det är Alicia medveten om, även om hon är mer bekymrad över om paren är på olika nivå rent kunskapsmässigt.


— Vi har reflektionssamtal tillsammans varje dag för att fånga upp hur de ligger till och studenterna får fylla i loggböcker över sitt lärande. Skulle det visa sig att någon halkar efter får vi handledare ta ansvar för det. Men hittills har vi inte haft några problem, kanske är det nybörjartur, säger Alicia.


Så gott som alla patienter tillfrågas om de kan tänka sig att gå på studentmottagningen. Undantag finns, som svår beroendeproblematik och komplicerade sjukskrivningsfall, eftersom det ställer höga krav på erfarenhet och kompetens hos personalen.


— För min del vill jag gärna ha så svåra fall som möjligt under utbildningen. Jag tänker att det gäller att passa på nu när man har en handledare att luta sig emot, sedan kommer man att vara mycket mer ensam i alla beslut, säger Louise. 



På ett av behandlingsrummen lindar Louise prydliga ”åttor” med kompressionsbandage på en patients underben. Sandra sitter vid datorn och dokumenterar medan Alicia hjälper till att stötta benet samtidigt som hon kollar att det varken blir för hårt eller för löst lindat. För henne har arbetet med studentmottagningen utmanat flera föreställningar hon tidigare haft både om patienter och studenter. Ett exempel är att man ofta vill begränsa antalet vårdare. 


— Det är sällan något patienten klagar på, utan det handlar om vår rädsla att det ska vara för många på rummet. Dessutom vet alla att de kommer till en studentmottagning så patienterna är förberedda på det, säger Alicia. 


Som handledare får man ständigt ifrågasätta sina egna rutiner. Varför lindar vi alltid benen på det här sättet? Ska man sprita huden före injektion? Studenterna har koll på den evidensbaserade omvårdnaden och Alicia och hennes kolleger får ofta dubbelkolla vad som står i Vårdhandboken innan de lär ut något nytt. Hon tänker tillbaka på hur det var när hon började jobba som nyutexaminerad sjuksköterska för 20 år sedan.


— Jag trodde jag var tvungen att kunna allt, men nu vet jag att det är okej att inte göra det. Det gäller bara att vara tydlig i kommunikationen med patienten, då behöver det inte vara så farligt om det till exempel tar längre tid. Besöket kan vara noga planerat och väl genomfört ändå.



Bland patienterna är det få som tackar nej till en tid på studentmottagningen. 


— Vår erfarenhet är att de flesta patienter upplever det som något positivt. De får mycket tid och kan samtidigt känna att de hjälper till. Nyligen var en så pass nöjd med vården att han bad om att få lista sig här.


FORSKNING OCH UTBILDNING I PRIMÄRVÅRD

På en akademisk vårdcentral, AVC, knyts forskning, utbildning och utveckling inom primärvården samman. Kring varje AVC byggs ett nätverk av geografiskt närliggande primärvårdsverksamheter som husläkar-mottagningar, mödravårdscentraler, barnavårdscentraler, rehabiliteringsmottagningar med flera.

AVC:erna ska stödja verksamheterna i nätverket genom att till exempel anordna fortbildningar, involvera dem i forskningsprojekt och sprida vetenskapligt beprövade forskningsrön.

De första AVC:erna startade i Stockholm 2011 efter uppdrag från landstinget. Det var Gustavsberg, Hässelby/Akalla, Jakobsberg och Liljeholmen. I dag finns det åtta akademiska vårdcentraler i Stockholm och fem i Värmland.

Region Skåne har en liknade modell med elva allmänmedicinska kunskapscentrum, AKC. Vid varje AKC finns en disputerad "forsknings-coach" som stöttar arbetskamrater på den egna och omgivande vårdcentraler i forskningsfrågor och med handledning.

En viktig del av arbetet på en akademisk vårdcentral är den verksamhetsförlagda utbildningen för studenter. Tre av vårdcentralerna har egna studentmottagningar. De finns i Stockholmskommunerna Jakobsberg och Gustavsberg och i Arvika.