Besökaren heter José Bonifácio de Andrada 
e Silva (1763-1838). Ingen kan ana att denne man kommer att gå till historien. Inte heller att det han upptäcker i järnmalmsgruvan kommer att leda till medicinska och andra landvinningar.


José Bonifácio var mineralog. Som 20-åring hade han lämnat sitt Brasilien för att studera matematik, filosofi, astronomi och juridik vid universitetet i Coimbra i Portugal. Sju år senare fick han den portugisiska regeringens uppdrag att göra en forskningsresa i Europa, en exkursion som kom att bli tio år lång. Han upptäckte tolv nya mineraler. Med detta blev han en av Europas mest kända vetenskapsmän. 


Det fanns alltså en förklaring till att José Bonifácio rörde sig också i Skandinavien. På Utö gjorde han en banbrytande upptäckt.



På plats är det lätt att föreställa sig hur han 
tittade ut över sluttningen ner mot Mysingen 
och vyn med gruvarbetarbostäder från 1700-
talet längs Lurgatan. Hur han vandrade längs vattnet eller stannade vid gruvschakten. Eftertänksamt och på samma gång euforiskt granskade han det han hittat, ett petalit, ett mineral format som ett blad. 


José Bonifácio kom att minnas denna ö i Stockholms södra skärgård som en vetenskaplig guldgruva och rogivande utpost.


Ur det mineral som han upptäckte utvanns senare grundämnet till den effektiva och periodvis omstridda medicinen litium. Grundämnet, som tillhör gruppen alkalimetaller, har nummer tre i det periodiska systemet.


Vidden av upptäckten stod klar 1817 tack vare kemisten Johan August Arfwedson och Jöns Jacob Berzelius, kallad den svenska kemins fader. Arfwedson hade lärt känna Berzelius under resor i England och Frankrike. Mellan kemisterna uppstod, om uttrycket tillåts, en personkemi.


När de båda hade analyserat Utöfyndet blev Arfwedson ett ansett namn. Ändå var det Berzelius som gav metallen det namn som fortfarande används i olika varianter, det grekiska lithion, ”av sten”.



Utös betydelse i sammanhanget är inte särskilt känd. Inga minnesplattor, inga ceremonier, inga priser — trots att många tycker att upptäckten av det som lindrar plågan hos bipolära människor borde vara lika minnesvärt som det som renderar de världsberömda Nobelpriserna.


Personalen på öns värdshus ser förvånad ut när jag för ämnet på tal. Och det händer att guider väljer att mörka upptäckten på ön. Mineralet finns ju kvar och något skrupelfritt gruvbolag skulle kunna lockas att börja prospektera. Men oron borde vara obefogad, fyndigheterna är små och mycket på ön är kulturminnesmärkt.


I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet var litium en vanlig ingrediens i diverse elixir och stärkande mediciner. Det dröjde till 1949 innan läkarvetenskapen konstaterade att metallen hade en lugnande verkan på maniska patienter. Den australiska läkaren John Cade gav först litium till marsvin. De blev påtagligt lugna, varpå Cade gjorde liknande försök på tio maniska patienter. Resultatet blev lyckosamt bortsett från att två personer blev allvarligt sjuka och att en dog av litiumförgiftning.


Senare insåg engelska och danska läkare att medicinen fungerade förebyggande för mano­depressiva individer.



En person som anser att också rönen från 1800 och 1817 gott skulle kunna hedras är Eva Ollén. Hon framhåller att utan litium hade världens samlade ångest varit ännu större. Tänk bort fyndet på Utö och ett oräkneligt antal människor hade haft sämre levnadsvillkor.


Jag åker till Hässelby, också det historisk mark, och träffar Eva Ollén. Vyn med Mälaren i blickfånget från hennes vardagsrum ger ro.


— Jag har alltid haft hypomana perioder i mitt liv. Det dröjde innan jag fattade att det var litium som lugnade ner mig, berättar hon.


Eva säger att detta underverk till mineral gör att hon fungerar bra. Men hennes erfarenheter är inte odelat ljusa. Vid ett tillfälle fick hon litiumförgiftning. En läkare hade oförsiktigt höjt dosen då han trodde att hennes hypomani var accelererande. Mer vardagliga biverkningar är den ökade urinmängden, att så ofta bli kissnödig. Däremot har hon inte gått upp i vikt.


Jag frågar vad som hade hänt om hon inte börjat med litium.


— Det hade bränt till ordentligt. Jag hade snurrat på tills jag hade fallit ihop. Skådespelaren Stephen Fry säger att han inte skulle vilja vara utan den här sjukdomen. Men det vill jag. Det finns ingen anledning att försköna eller romantisera, säger hon.



Förr användes termen manodepressivitet om sjukdomen med de extrema affektiva svängningarna. I Sverige uppfattas termen bipolär som tämligen ny. Men enligt den amerikanska vetenskapsjournalisten Robert Whitaker gjordes en indelning i unipolära och bipolära kategorier redan 1957. Den tyske psykiatern Karl Leonhard kallade de maniska patienterna ”bipolära”. 
Hos dessa gick sjukdomen i arv i mycket större utsträckning än bland de unipolära, konstaterade han.

I dag diskuteras mest vilken formulering 
som är lämplig, om en person ”är bipolär” eller 
”har bipolär sjukdom”. Det är förstås frågan om identitet som spökar. Den som är brasilianare 
eller mineralog är också en massa annat. Bi­polära Eva Ollén skulle även kunna beskrivas som föreningsmänniska, gift för femte gången.


Predrag Petrovic, psykiater och docent 
vid Karolinska institutet i Stockholm, använder sig av samlingsbegreppet ”emotionell instabilitet” för psykiska och affektiva sjukdomar och syndrom. På Hjärnans dag i Stockholm i mars i år talade han om känslostormar hos människor som kan vakna nedstämda eller uppåt på morgonen — och sedan uppleva åtskilliga upp- och nedgångar under dagen. Men det vanligaste 
för bipolära är att svängningarna inte kommer så tätt.



Innan litium fick sin storhetstid behandlades patienter med maniska skov med Thorazine och andra neuroleptika, åtminstone i USA.


Grundämnet har i dag också icke-medicinska användningsområden; litiumjonbatterier används i mobiltelefoner, surfplattor och bärbara datorer. Brytningen på Utö började på allvar omkring 1607 i tre gruvor, Nyköpingsgruvan, Långgruvan och Finngruvan. Berget upphettades och avkyldes hastigt med vatten. På det sättet sprängdes berget sönder och malmen kunde brytas loss med spett och släggor. Det var alltså före krutets verkliga genombrott.


Men det rådde brist på ved, foder och arbetskraft. I början av 1700-talet ”anmodades landshövding Törnflycht att sända lösdrivare och mindre kriminella element i sitt län till arbete vid bergverket.”


I våra dagar av krig och oroshärdar kan den intresserade notera hur det förhöll sig sommaren 1719. Ryssarna härjade. Tsar Peter I:s flotta gjorde tillvaron osäker. Det gjorde att gruvdriften på Utö låg nere under två år. Ingen järnmalm bröts under 1719 och 1720. Inkräktarna brände ner anläggningarna. Ordning rådde igen i början av 1800, 1840-talet blev en glansperiod.



För eftervärlden är José Bonifácio känd 
för andra stordåd, i första hand som förgrundsfiguren för sitt lands kamp för självständighet. 1822 blev han det enade Brasiliens förste premiär­minister. Omedelbart efter att han hade återvänt till Brasilien inledde José Bonifácio en kamp mot slaveriet. I otaliga artiklar protesterade han och hans bror mot utnyttjandet av slavar från Afrika, främst Angola. Slavhandeln stred mot alla principer om frihet, rättvisa och kampen för alla människors rätt att vara lyckliga.


För flanörer i New York är José Bonifácios gestalt bekant. På Manhattan vid Bryant Park, nära Sjätte avenyn, finns en närmare sex meter hög staty i brons. Jätten föreställer vår skärgårdsresenär.


Nu blev inte Skandinavien världens största litiumkälla. Det blev de gigantiska saltöknarna i Chile och Bolivia. Salar de Atacama i Chile är den litiumfyndighet som har den högsta kvaliteten i världen. Ingreppen i naturen är störst i Bolivia.


Så José Bonifácio de Andrada e Silva kan, i sin resliga position på Manhattan, konstatera att det han upptäckte på Utö har satt synliga spår och sår för evigt i hans världsdel.


KÄLLOR:

  • Amaral R C. José Bonifácio de Andrada e Silva. The greatest man in Brazilian history. Xlibris 1998.
  • Hjorth H. Utö — ön som ännu är ett paradis. Proprius förlag 1990.
  • Petrovic P. Känslostormar. Emotionell instabilitet och hjärnan. Natur & Kultur 2015.
  • Whitaker R. Pillerparadoxen. Karneval 2014.