En patient dyker upp spontant i korri­doren och vill diskutera sin behandling. Kollegan pratar med honom en god stund. Efteråt berättar hon att patienten har fipplat med sin mobil­telefon under mötet, hon säger ”jag tror han spelade in mig”. Det verkar inte orimligt. Vi vet att det vi säger och gör dokumenteras av patienter eller närstående. Oftast efter att de frågat om lov och förklarat varför, men inte alltid. 


När 112-serierna i tv står som spön i backen och tidningar uppmanar folk att skicka in bilder från olycksplatser suddas gränserna ut för hur ett möte med sjukvården går till. Det verkar vara svårt att skilja på de vitklädda som bara gör sitt jobb och den vårdpersonal som genom realityserier godkänt sin medverkan framför kameran. För patienterna blir det otydligt vad som är lämpligt eller lagligt att göra.



Det kan handla om att ett skrynkligt babyansikte ser världens ljus för första gången, gallskrik följs av blixten från en mobiltelefon. En utmattad mamma ler mot kameran och oj, där kom visst barnmorsk­an med på bilden också. Hon vet att det råder fotoförbud, men är van och menar att 
det ju ändå är ett ögonblick 
av ren lycka.


Det upplevs däremot som mindre roligt när en sjuksköterska blir ombedd att ställa upp sig vid en patients dödsbädd på ett äldreboende. Eller när någon får en mobilkamera riktad mot sig från patienten i sängen varje gång hen går in i salen på vårdavdelningen.



Bilddokumentationen är något som är svårt att säga nej till och som den enskilda sjuksköterskan kan känna sig maktlös inför. Den är ofta kopplad till ett obehag, förlusten av kontroll. Var hamnar bilden eller klippet och vad är syftet? Vem kommer att se det här, höra min röst, bedöma mitt arbete? Kanske kommer filmsnutten att tas ur sitt sammanhang och vinklas till vårdpersonalens nackdel, utan att den som filmats har möjlighet att ge sin version?



Jag ska ge en transsexuell patient hans första testosteroninjektion. Det är en stund han längtat efter i åratal, det är ett magiskt besök, hans närstående är med på rummet. Injektionen ska ges djupt intramuskulärt i sätesmuskeln under ungefär fem minuter. När jag håller sprutan i min hand, redo för sticket, ser jag i ögonvrån en liten manick helt nära. Ja, det är klart, detta ska filmas, det är ett ögonblick av ren lycka.


Kanske numera en naturlig del av jobbet helt enkelt, så som det är när man jobbar med liv och död och allt däremellan.