Eivor Björkman. Gambia. VF 9-16
Eivor Björkman. Foto: Anders Elghorn

Där står direktören Fatou och chefsbarnmorskan Yassin och strålar emot oss. Kramar och skratt. I centrum i Mandinaba liksom överallt där vi tittar in: Eivor Björkman. Vi visas runt. Det är fint, det är rent, allting skiner. Sängarna på vårdavdelningarna ser bekanta ut, operationssalen är lika fin som hemma i Sverige. Det är ingen tillfällighet, det mesta kommer från sjukhusen i Stockholm. Det är patienterna som är annorlunda.

En bistrare verklighet mötte Eivor Björk
man när hon besökte Gambia för tio år sedan. 
Tillsammans med sin personal på Ekens barnmorskor i Stockholm klev hon in på en av landets många slitna förslossningskliniker. Det skakade om henne.


— Vi grät när vi kom in där. Efter att en kvinna hade fött togs nästa in innan man gjort rent. Vi tyckte det gick att se bakterierna växa i skumgummimadrasserna. Mammor som blött flera liter fick gå hem så fort de kunde stödja på benen. Det var förskräckligt att se. 



Det är 40 år sedan barnmorskan Eivor Björkman kom till Gambia första gången, på semester. Tillsammans med sin man cyklade hon runt i landet och lärde sig älska Gambias folk. Hon återvände år efter år. Besökte sjukhusen runt huvudstaden Banjul.

På förlossningsavdelningar i Gambias städer dog mödrarna i barnsäng. Av hundra födda barn dog sju. Hygienen var undermålig och bristen på utrustning akut. Vad kan en människa göra åt det? 


Svaret gavs av doktor Hassan Azadeh. Född i Iran, utbildad i obstetrik och gynekologi i Tyskland landade han i Gambia för 18 år sedan. 


— Jag ville dit där mitt arbete var viktigt, där de behövde mest hjälp, säger han. Sedan har jag sökt bra människor med varma hjärtan. Det var så jag mötte Eivor. Hon kommer alltid tillbaka med sådant som vi behöver.



Mötet med Hassan Azadeh blev avgörande för Eivor Björkmans fortsatta engagemang i Gambia. Han visade henne flera sjukhus och vårdkliniker. Några var märkvärdigt välskötta. En av pärlorna var just stiftelsen Bafrow i Mandinaba, Hassan Azadehs skötebarn. 


— Den var fantastisk redan då, säger Eivor.


Mandinaba hade mobila team som reste runt till byarna på landsorten. När patienterna kom till kliniken fick de lära sig att läsa, skriva och försörja sig själva. De kunde spara pengar och få undervisning i hälsa och barnavård. Man kunde förlösa på Mandinaba, men kejsarsnitt gick inte att genomföra, det saknades operationssal. 


— Vi tyckte att de kändes seriösa, så vi bad dem skriva en önskelista. Jag fick två A4-ark med mig hem med grejer de behövde, berättar Eivor Björkman. 


När hon kom hem till Stockholm och chefsjobbet på Ekens barnmorskor började folk ringa. Alla ville skänka. Stort och smått, nytt eller bra begagnat. Källarna på Stockholms sjukhus tömdes på kasserad utrustning. Flera sjukhus i Gambia har sedan dess byggts upp med sådant som inte längre duger i Sverige. Utrustningen i det rena, moderna sjukhuset Bafrow medical centre i Serrakunda kommer till mer än 90 procent från Sverige. På Bafrow klarar de sig själva nu, enligt Eivor Björkman, de kan ta betalt för sina tjänster och överleva av egen kraft.



Men det finns andra. Det statliga sjukhuset i samma stad fick ta emot både ctg- och ultraljuds­apparat när Eivor Björkman senast besökte staden. Läkaren som tog emot utbrast, när barnmorskorna Christina Paulsson och Ingrid Leval demonstrerade ultraljudet: 


— Denna underbara apparat. 


Behoven är stora överallt. På kliniken i Mandinaba har de specialiserat sig på att operera omskurna kvinnor som drabbats av fistlar i underlivet som gör att de luktar urin och avföring. 


— Vi får höra så otroligt sorgliga historier, berättar barnmorskan Yassin Sompo-Ceesay. De inkontinenta kvinnorna blir utstötta ur bygemen­skapen. 


De opereras i den fullt utrustade ”svenska” operationssalen och får tillbringa flera månader på kliniken. Många har aldrig fått gå i skola. På Mandinaba får de utbildning och rätar på ryggen. 


— De går härifrån glada, kontinenta och lyckliga, säger barnmorskan Yassin. 



Eivor Björkman är ingen mjukis, och inte blå-
ögd, hon är tuff i sina kontakter. Rak. Kräver redovisning in i minsta detalj. I ett fattigt land som Gambia är allting en handelsvara och korruptionen svårartad. För en sjukhussäng kan en skrupelfri läkare, chef eller halvchef få många sköna dalasi, för en ctg-apparat flera månadslöner. 


— Man måste skapa nätverk, poängterar Eivor Björkman gång på gång. 


Deras nätverk består bland annat av gambiern Moudo Jobe som med arbetsgivarens välsignelse, resebyrån Ving i Stockholm, åker runt på Stockholmssjukhusen och hämtar utrangerad utrustning. Den skeppas till Gambia via deras och Thomas Cooks charterflyg nästan utan kostnad. På plats i Banjul finns fixaren Yoro Bah som har kontakter på alla nivåer. En skör kedja där hjärtat och engagemanget håller drivkraften i gång.