”Ingen ängel vid mitt bord”

Hannahs kropp tynar bort, men ?hon ser det inte själv och vägrar äta. Medan hon ?själv planerar sin begravning skickas Hannah fram och tillbaka i vårdmaskinen.?

Det föll något slags regn blandat med snö eller hagel som rann längs med bilens rutor, vindrute­torkarna brummade och ylade. Det väldiga sjukhusområdet med gråa höghus, som skyskrapor, väntade på oss. ?

Mamma satt stum vid ratten när hon med handskbeklädda händer körde upp för backen, den som hon väl hade åkt uppför när hon skulle föda mig, 15 år tidigare. Det var här, i storstaden, de hade bott då innan de hade flyttat till den mindre staden.

?Jag granskade henne från sidan. Men det fanns inget hål att titta in igenom. Hennes långa hår, som ett slutet visir.

?Jag andades in lukten, av ny bil, plast och läder. Som för att hitta något tryggt i den. ??

Vi parkerade under tystnad, höll båda på att halka i snöslasket och tryckte under tystnad upp den tunga dörren till barnkliniken. ?

”Välkommen in”, sa en syster som riktade ett leende mot mig, fast det mer såg ut som om hon just hade fått syn på något hon inte ville se.

?En man, läkaren med manchesterbyxor i julrött inne i undersökningsrummet, la en varm hand på min mage och tryckte till.

?Jag hade skickats till det stora sjukhuset i den stora staden, där jag hade börjat mitt liv, för att min vanliga läkare betraktade mig som hopplös. Även han log mot mig. Jag log inte tillbaka.?

”Nähä, inget fel där”, sa han som var chef över de sjuka barnen och deras sköterskor. ?

Det gör inte ont när någon trycker, ville jag förklara. Jag fick ta av mig och ställa mig i de ljust lila trosorna och det matchande linnet på den frostbitna vågen. Precis som skolsköterskan och trasselsuddsläkaren antecknade han som handlade det om hans eget liv.?

Han lyckades inte. Inte han heller. Hittade ingenting. Jag fick sätta mig på britsen igen, på det skavande pappret som skulle skydda från andras bakterier. Mamma satt på en trästol, sa ingenting, hade fingrarna flätade hårt om varandra som om hon bad. Jag hade sett henne göra så där förut, hela min barndom. ?

”Du är som ett skrumpet russin i huvudet”, sa läkaren och drog handen genom sina lockar.?

”Förskräcklig kropp”, sa han.?

Ja, tänkte jag. Anskrämligt fet. ?

”Nej”, sa han, som tydligen hörde mina tankar. ”Du ser fruktansvärd ut. På tok för mager.”

?Jo, tänkte jag. Förlorad. Du är en som inte förstår.?

/—/

?Anamnes: Flicka med kraftig viktnedgång och lågt blodtryck. Har sedan besöket här i förrgår druckit något litet mer, men knappast ätit mer, och vikten har inte gått upp.
Status: Opåverkad. Tystlåten. Upplever inga symptom.
Hjärta: Regelbunden rytm. Frekvens ?48/min. ?
Vikt: 37,7 kg.?
Hudkostym: Inspekteras utan anmärkning.
?Bedömning: Inläggning.???

/—/

?Det blev morgon i det höga huset där jag hade fått en egen säng. Jag väcktes av en sköterska, med hår som snart skulle bli pulver av otaliga blonderingar. Visste inte ens om hon hade varit här i går, hon smälte ihop med de andra. Hon hade redan sin åsikt klar.

?”Du ljuger”, sa hon och skrattade inbjudande, som om jag skulle skratta med.

?Hon sa det som om det var mitt namn. De ville smula sönder mig, allihop. Syster, skötare, psykolog, läkare. Dag ett och det var redan uppfattat. ?

Jag hade sovit gott, fått en känsla av att nu tog någon annan över. Men direkt på morgonen hade jag förstått att jag måste kämpa mer. Här fanns ingen som förstod. ?

Det uppenbarades när de ville få mig att i hög hastighet dricka näringen, den som gjorde min mage mer uppsvälld än vanlig mat, den som var tjock och vit och som jag inte erkände var lite god. Den som jag skulle få genom slang, om jag inte åt den med sked.

?”Snabbare kan du väl”, sa den andra ?sköterskan som kom in och hälsade på mig ?med ett skratt som skar sig.?

”Kom igen, jag kan inte sitta här hela dagen”, sa nästa sköterska, en man som jag hade förträngt namnet på när han kom in.

?”Det här ska du fixa kvickt”, sa läkaren när han kom förbi, som alltid i sina röda manchesterbyxor.

?”Nu blir det väl bättre”, sa mamma, snörvlade när hon sa det.?

/—/

??Det blev dags. En av den oändliga korridorens sköterskor kom och hämtade mig, med läpparna pressade mot varandra. Som om jag var Marie Antoinette, som om de hade byggt en giljotin åt mig under en fikapaus. Som om det missnöjda folket skulle vråla efter mig när jag gick bort mot rummet där den stod.?

Det kalla golvet smärtade i mina fötter när jag gick genom korridoren. ?

Jag ville inte ha några strumpor längre, behövde ingen onödig extratyngd. All den vita sörjan hade säkert fått kurvan att närma sig skolsköterskans blåa bläckring på 48 timmar. ?

Britsen började bli hemma, och till höger om den de lysande siffrorna som avgjorde mitt värde. Jag gick upp på den. Fanns jag i dag??

De röda siffrorna försökte bestämma sig. Så var det klart, de stannade där de ville vara, dit näringsdrycken hade fört flickan som nu stod på vågen.?

”Fyra hekto upp!”?

Jag skrek rakt ut.

?”Ja, det var väl bra”, sa sköterskan med det ljuslila håret och kunde inte dölja ett leende, det var hon som hade förstört mitt liv.?

Bra? Maskarna kröp över ansiktet. De ville in överallt. Jag lät ljudet komma inifrån, kunde inte hejda. Jag visste inte att jag skrek, jag slog. Såg ett ansikte som var mammas, som ändå hade kommit hit.

?Jag visste inte vad mamma hade gjort för fel. Det fanns nog något om det i terapeuternas papper. ?

Jag skrek — och det lättade. Jag bankade på mamma. De slet i mig, förde mig mot rummet, tryckte ned mig i sängen. Sedan mammas nariga hand som smekte mig över kinden. ?

Bestämde mig för att somna ifrån allting. Jag satte mig uppe i taket och skådade ned på dem allihop. ?

Vid min säng stod mamma kvar, tittade ut, bort mot öarna och havet, ville flyga ut genom fönstret. Kanske hade hon hellre krossats mot asfalten där nere än att behöva stå här bredvid sin dotter.

/—/

?Hannah blir utskriven och ska framöver kontrolleras polikliniskt. Det är planerat med besök här på fredagarna. Behandlingen har inte gett önskat resultat.?
Status: Lågmäld, mager flicka. Ej kalla extremiteter.
Puls: 60/min. ?
Bltr: 95/65.?
Vikt: 38,1 kg.?

/—/

Solen tog sig genom rutan. Jag hälsade inte välkommen, ville att den skulle ta sin tillflykt till något av alla moln. Inte störa min syn, inte hetta upp mina blodådror, få mig att bli fet och uppsvälld. ?

Solen var min fiende. När den trängde sig in till mig drog jag ned persiennerna. Lämnade en springa, stor nog för att jag skulle kunna se men inte hoppa ut. ?

Dagarna fördrivna bakom barnavdelningens gammelbruna gallerfönster fick mig att bli ett med Janet Frame, den nyzeeländska författaren. Det var jag och Janet. Instängda och knäppa. Fast jag hade ingen ängel vid mitt bord. ?

Höll andan i hopp om slutet, slöt läpparna. Höll för näsan, den blekröda, det tryckte i pannan och i öronen. Det spände i varje bihåla.

?Planerade. En vit kista, jag ville begravas vid havet i en skir, grön lund till musik med mjuka stämmor som drevs bort av vinden. Allt sedan ljudlöst. Andetagen lätta och djupa. The end, vackert the end.

?Hann yra innan jag måste dra in sjukhusluften genom lungorna igen.?

Steg i korridoren. De ekade och lät som om de blev flera. En delegation på väg mot min dörr. ?

”Du kommer aldrig att kunna få barn”, sa han som brukade klappra runt i ett par nötta glappande tofflor, när han dök upp i dörren.

?Jag var för rädd för läkarens straff för att förklara att jag inte hade tänkt så. Jag ville vara ett barn, inte ha ett.??

/—/

??Jag tassade in på handikapptoaletten. Där tappade jag lusten på golvet. Jag brydde mig inte om att längta efter våren, efter utslagna knoppar. De var inte för mig ändå.?

Berg av blöjor, för olika åldrar och olika behov, luktade som plastleksakerna när jag var liten.

?Jag petade försiktigt loss bladet, det som skulle göra benen spegelblanka. Tog fram min nedkylda handled under de tre tröjärmarna, gjorde ett litet snitt. Snett. Snyggt. Alldeles ytligt, men nog för att jag skulle se det varma, mörka sippra ut. Rispade i mig själv, för att få känna något mer än inget. ?

Nej, jag vågade inte. Men jag hade läst att det var så vi gjorde. ?

När jag gick ut krockade jag med dem, en hel trupp. De öppnade min näsborre. Sköterska 1, 2 och 3. Tryckte in något.

?Systern med de stora brösten höll mina armar. Systern med de onda ögonen tryckte och tryckte. ?

Jag vrålade, men ljudet nådde inte ut. Det var nu jag skulle ha tryckt på larmknappen, om jag hade kunnat.?

Magen som redan spände gjorde ännu ondare. Något skavde där nere, som en gren. Det letade runt. Gjorde de fel?

?”Lugna dig”, sa systern med de stora brösten, som om hon pratade till ett trotsande barn.

?”Så! Vi är klara”, sa de och lämnade mig med slangen hängande ur näsan. ?

Det upprepades. Ännu en sköterska gapade. Hon kom med mat och hörde mig säga något jag inte sa: ”Jag vill inte ha. Äckligt, blä!”

?Sköterskan tog sats, spände sin kropp, fylld med fett. ”Vill du bli hårig över hela kroppen eller?” ?

Som om jag brydde mig. Jag sa inget om de små fjunen jag hade sett resa sig upp i mitt ansikte när jag frös extra mycket. De som bildade en päls som spred sig över hela kroppen.