Av sin mamma lärde sig Gertrud Åström att världen låg öppen och att alla möjligheter fanns — bara hon utbildade sig, arbetade hårt och såg till att ta ställning. Så är hon heller inte lagd åt det ältande hållet. 


”Öppna handen och släpp skiten”, säger hon lite frankt, den slags visdom som kanske följer med om man är född på 1950-talet och har vuxit upp på en liten bondgård i en by norr om Kalix. Möjligen är det den visdomen som gör att Gertrud Åström lika frankt säger att männen gör rätt som väljer bort yrken som de inom vård och omsorg. För ett är hon säker på: det är inte biologin som gör kvinnorna sjuka, det är arbetsvillkoren.


— På 1980-talet var det ingen skillnad i ohälsa mellan kvinnor och män, så kom 90-talet och de stora nedskärningarna inom offentlig sektor och en enormt snabb ökning av långtidssjukskrivningarna, särskilt för kvinnor.



Hon har arbetat med jämställdhetsfrågor i mer än 30 år. I slutet av 1980-talet var hon statlig utredare och arbetade med den stora Maktutredningen med uppdrag att fördjupa kunskapen om medborgarnas möjligheter att påverka sina livsvillkor. Det publicerades rapporter med rubriker som Industrisamhället i omvandling och Medborgarnas makt.

Gertrud Åström kallar 80-talet för ett utbyggnadsårtionde.


— På 70-talet kom föräldraförsäkring, barnomsorg och allt fler kvinnor i förvärvsarbete. På 80-talet utvecklades det och dessutom började vi systematisera jämställdhetsarbetet, bland annat genom könsuppdelad statistik. ”För att kunna prata om hur det är behöver vi veta hur det är”, resonerades det.



Så kom representationsfrågan och varannan damernas. Regeringen beslutade att kvinnor och män skulle vara jämnt representerade i myndigheternas styrelser och debatten spillde över på politiken. När Miljöpartiet kom in i riksdagen 1988 tog antalet kvinnliga ledamöter ett skutt upp till 38 procent. Fram till några år in på 1980-talet hade löneskillnaderna mellan könen minskat, men då stannade utvecklingen upp.


— Varför? Titta på JA-delegationens slutsatser. De har gjort ett strålande analysarbete som tydligt visar hur kvinnors deltidsarbete, föräldraledighet och vård av barn leder till lönediskriminering.


Hon definierar två sorters lönediskriminering av kvinnor. En statistisk som innebär att arbetsgivare vid lönesättning utgår från att det är riskabelt med kvinnor eftersom de statistiskt sett är mer frånvarande än män. Den andra är värdediskri­minering som innebär att kvinnors arbete värderas lägre än mäns.


— De riktigt stora individuella löneskillnaderna för jämförbara yrken finns mellan högutbildade kvinnor och män inom den privata sektorn. Kvinnor som är civilingenjörer eller civilekonomer tjänar i snitt flera tusen mindre än sina manliga kolleger. Det anser jag är ett underkommunicerat problem.



Gertrud Åström tycker att det är bra att vi nu har en regering som kallar sig feministisk, men saknar politiska reformer som styr mot jämställdhet. När det gäller vården till exempel — som är mer ojämlik än på länge.


— Undersökningar visar att män får dyrare läkemedel och dyrare behandlingar. Vården för multisjuka gamla, där kvinnorna är i majoritet, är illa organiserad och detsamma gäller primärvården. Förlossningsvården är underdimensionerad, vilket är illa för barnmorskorna, men ännu värre för kvinnorna som ska föda.


Det finns en maktordning i samhället som säger att kvinnor är underordnade män. Det är en dålig ordning och eftersom det dessutom är en skapad ordning anser Gertrud Åström att den kan skapas om och göras annorlunda. Det är hon fullt och fast övertygad om.