Sverige anses vara ett ovanligt åldersfixerat land. Vad tror du det beror på?

— Vi sticker ut, både i Norden, Europa, USA och Asien, men jag har inte hittat något entydigt svar på varför. En delförklaring verkar vara att personnumret har så stor betydelse här. I USA får man inte ens fråga efter ålder i jobbsammanhang. Men här definieras vi utifrån ålder, som en vattenstämpel i pannan. Det är uppseendeväckande att ett land som värnar så starkt om jämställdhet och allas lika värde inte gör det när det gäller ålder.


Vilka uttryck tar sig ålderismen på arbetsplatserna?

— Både jag själv och mängder av människor jag pratat med för boken upplever att man räknas bort långt före pensionen. Många beskriver att det redan tio år innan tydligt känns att man betraktas som någon som snart ska sluta, ingen att satsa på. Man ställs utanför utvecklingsmöjligheter och fråntas viktiga uppgifter. Synen på seniora — eller erfarna — medarbetare är bedrövlig och påverkar människor starkt. Man känner sig uträknad och icke-behövd. Det är ju fullständigt galet att låta människor försvinna ut med all sin kompetens bara för att de passerar ett visst år. Det förlorar samhället obeskrivligt mycket på.


Hur tror du att kvinnor inom vård- och omsorgs­yrken upplever att åldras i jobbet?

— Många är fullkomligt utslitna långt före 65 och jag talar om möjligheten att frivilligt jobba längre för den som orkar. Men parallellt måste också arbetsvillkoren förbättras så att fler orkar jobba längre.