Stänger av ljudet på mobilen och lägger den ifrån mig på nattduksbordet. Så stoppar jag i öronpropparna och sätter på sovmasken. Måste försöka sova nån timme i alla fall innan jag ska i väg.


Som vanligt är den värsta biten att gå hem­ifrån. Lämna familjen, när alla de andra ska vara lediga. Fredagsmys, ”På spåret” eller ”Let’s dance”, och lite gott att tugga på... Men sen, när jag närmar mig jobbet, äldreboendet Blåsippan, känns det ändå rätt okej. Jag har världens bästa arbetskamrater. Och jag gillar verkligen mitt jobb. Men visst, det är klart att jag hellre skulle ha varit hemma med familjen nu när det är helg.



Hejar på några ur kvällspersonalen medan jag går nerför trappan till omklädningsrummet. Letar fram byxor och bussarong ur klädförrådet och går till mitt skåp. Medan jag håller på att byta om, kommer ett par ur kvällspersonalen in i omklädningsrummet. ”Hej! Jaså ska du jobba i natt”, säger de med en liten grimas. Men så börjar de fnissa och viska medan de klär om till civila kläder. Urringade toppar och tajta byxor. Står framför spegeln och sminkar sig, sprutar på sig lukta gott, betraktar sig i spegeln. Tydligen ska de ut på stan. ”Hoppas att ni får det lugnt”, säger de, och så är de borta. Deras glada röster hörs en lång stund medan de går uppför trappan mot utgången.



Det är min kollega Inger som har jobbat kväll. Hon sitter vid datorn på expeditionen och dokumenterar det sista när jag kommer. ”Hej och välkommen”, säger hon, ”du är efterlängtad! Nu orkar jag inte en minut till”. Men hennes leende är varmt. Inger är bra. Hon är duktig i jobbet, och en juste kollega. Aldrig nåt tjafs.


Vi pratar om det sköna sommarvädret, och hur det har gått för hennes dotter på uppkörningen, och så börjar hon rapportera om alla våra 48 boende. Det verkar inte ha varit några stora katastrofer sen jag var här sist. Några läke­medelsändringar på ronden igår. Nån det ska tas blodsockerkurva på, nyinsatta vändscheman och vätskelistor. En ny boende på 4:an, som inte har fått med sig sina mediciner, men Inger har delat en dosett så länge.


Så plockar hon ihop sina saker, säger ”ha en bra natt”, och går. Jag stoppar på mig nattelefonen och bemanningstelefonen. Tar en sjuksköterskenyckel och kvitterar den i pärmen. Tittar i bemanningspärmen vilka som ska jobba med mig i helgen. Kajsa, Freddy och Sinikka. Skönt. Stabila undersköterskor alla tre.


Jag hinner läsa lite i datajournalerna också innan jag ger mig ut till avdelningarna för att hälsa på undersköterskorna och rapporter.



Jadå, både Sinikka, Kajsa och Freddy är på plats. De hejar glatt, och vi säger de obligatoriska kommentarerna om hur mycket hellre vi skulle ha velat sitta hemma på altanen och grilla, eller nåt. Kajsa har redan Olivia i släptåg — tanten på 3:an som alltid vill följa med personalen på den första rundan. Hon har jobbat som flygvärdinna, och tror att hon ska ”se över passagerarna” varje kväll. När hon fått följa med undersköterskan ett par varv, och sen fått lite kvällsfika, brukar hon vara nöjd med att gå och lägga sig.


Freddy muttrar över att det bara var vikarier som jobbade på 2:an ikväll. ”Det ser ut som efter slaget vid Trafalgar”, påstår han. Men han ser inte särskilt arg ut. Det är som det är, och det är bara att sätta i gång och jobba.


När jag har träffat alla undersköterskorna, och delat ut all extra nattmedicin, går jag till den avdelning där jag brukar vara under natten. Även där syns det att det är ny personal som har jobbat. Roland ligger och sover hopknölad på soffan i dagrummet, fullt påklädd. Kunde de inte ha hjälpt honom att byta om till nattkläder i alla fall? Jag väcker honom försiktigt, och lyckas få honom med mig in till hans rum. Hjälper honom av med kläderna. Gå på toa. Ny blöja. På med pyja­masen. Så en nattmacka på sängkanten, innan han kryper ner i sängen.


/---/


Vid elvatiden träffas vi i personalen en stund för att ta en kopp kaffe och kolla läget. Det verkar rätt okej på alla avdelningar nu, och vi hoppas på en lugn helg.



Timmarna går. Jag hinner gå in på expeditionen och läsa ikapp lite MAS-information och annan info. Och mejla till en av de omvårdnadsansvariga sjuksköterskorna om en boende. Skriver ut ett par nya läkemedelslistor. Läser rondanteckningar.


Så en runda på avdelningen. Vända på några boende som har ökad risk för trycksår. De flesta vaknar knappt, men en kvinna protesterar högljutt. Jag lugnar, försäkrar att hon strax ska få somna om.


Hämtar yoghurt åt en man som är hungrig, och pratar en stund medan jag hjälper honom att äta.


Sinikka ringer. Hon behöver renbädda hos en av sina boende, som är stor och tung, och varken Freddy eller Kajsa kan gå ifrån just nu. Jag tar trapporna upp, och vi hjälps åt att göra rent i sängen. Det är lite oroligt på Sinikkas avdelning. Flera som är uppe och vandrar. En kvinna ligger och ropar. Men Sinikka tar det med ro. ”Jag gör en sak i taget, jag är ju bara en”, säger hon och ler. Och jag tänker som så många gånger tidigare: att jag är lyckligt lottad som har så underbara arbetskamrater.


/---/



Strax före sju är jag nästan klar med dokumentationen, när Mira kommer, dagsjuksköterskan som ska lösa av mig. Hon ser fräsch ut — jag gissar att jag själv ser ganska härjad ut vid det laget. Mira får rapport om natten, plus en del allmänt. Så lämnar jag över telefonerna och nycklarna, och går till omklädningsrummet. Med ganska trötta steg nu.


Typiskt! Jag missar bussen med en halv minut. Får vänta tjugo minuter på nästa. Sätter mig på en bänk i busskuren och tar upp mobilen. Tittar på Facebook, men känner snart att jag håller på att somna. Reser mig och går runt busskuren några varv för att hålla mig vaken. Och till slut kommer bussen.


Hemma äter jag yoghurt tillsammans med Erik, och dyker sen i säng. Dödstrött.



Tredje natten. Är trött efter för lite sömn. Det är alltid svårt att sova på helgerna när folk är lediga och ute i sina trädgårdar och ”låter”. Klipper gräs, bygger staket, träffar vänner och skrattar och tjoar. Barn som leker och skriker av skratt. Allt sånt som är normalt en solig söndag. Men så plågsamt när man ska försöka sova. Många vakenperioder blev det.


Mira har jobbat kväll, och ger rapport. Det går fortare nu, vi har ju båda jobbat hela helgen och har rätt bra koll på läget.


/---/



Då ringer Freddy. En boende har ramlat, och ”det blöder mycket”. Kroppen ställer om sig. Adrenalinet pumpar. Tankarna flyger. Hur skadad är han? Tar vägen förbi förrådet och plockar med mig omläggningsmateriel. Hämtar blodtrycksmanschett och stetoskop.


Kommer in på rummet, där Evert ligger utanför badrummet. Det är mycket riktigt en stor blodpöl under honom. Vid huvudet. Freddy räcker mig ett par engångshandskar, och jag lägger mig på knä bredvid den gamle mannen. ”Hör du mig, Evert?” Till min stora lättnad är han vaken och ”med”. Berättar att han snubblade när han varit på toa. Vi hjälps åt att vrida på hans huvud, och jag ser att blodet kommer från ett sår vid ögonbrynet. Ringer till Sinikka och ber henne komma med den mobila lyften. Sätter på ett provisoriskt förband, och så lyfter vi upp honom i sängen. Undersöker armar, ben, bröstkorg, nacke. Blodtryck och puls. Han verkar inte ha skadat sig någon annanstans, lyckligtvis. Men såret ser ut att behöva sys.


Jag ber Freddy stanna hos Evert, och springer ner till expeditionen och ringer till jourläkaren. Berättar att jag tror att såret behöver sys — kommer doktorn hit och gör det?


Men jourläkaren tycker att det vore bra om man kunde göra en skallröntgen också, för säkerhets skull, så hon ber mig att skicka in Evert akut.


Jag ringer hans dotter och berättar vad som har hänt. Hon lovar att möta upp på sjukhuset. Ringer efter ambulans. Fixar alla nödvändiga papper. Kontrollerar att Evert har ID-band på handleden. Under tiden har Freddy och Sinikka hjälpts åt med att ta på honom mjukisbyxor och en kofta.


När ambulansen åkt i väg med honom är klockan kvart i fem, och vi får bråttom att avsluta blöjbyten och vändningar på avdelningarna. Nu, när anspänningen har släppt, är vi dödströtta allihop. Men vi jobbar på — och hoppar över morgonkaffet — och när dagpersonalen kommer har vi lyckats göra allt vi skulle. Även Amanda, som klarat sig utmärkt, trots att hon inte är så van. Jag påminner mig om att jag ska säga det, både till henne och till chefen. Vi måste vara rädda om våra ”timmisar”!


När Inger kommer för att lösa av mig är jag så trött att jag knappt vet vad jag heter, och kroppen skriker efter vila. Men jag lyckas samla ihop mig och rapportera över vad som hänt under natten. Freddy kommer med en fallrapport som jag också ska skriva på.


Och så får vi äntligen gå hem. Ännu en helg är avklarad.



På måndagen sover jag inte så länge, eftersom jag måste vända tillbaka dygnet, och ska sova på natten. Vacklar upp vid ett-tiden och sätter på kaffe. Brer ett par mackor. Känner mig vimmelkantig. Som vanligt efter en jobbhelg.


Står länge i duschen. Kommer på att jag måste gå till banken. Så jag klär mig och går ut. Skönt ändå med den friska luften. Men du store tid, vad trött jag är.


På torget stöter jag ihop med en granne med bebis i vagn.

”Är du ledig?” säger hon.

”Ja, jag har jobbat helgen, så nu har jag ett par dagar ledigt”, svarar jag. ”Jobbar onsdag natt igen.
”
Hon ser på mig och utbrister: ”Å, vad det måste vara skönt att jobba natt och vara så mycket ledig på dagarna!”



(Alla namn i texten är utbytta.)

TEXT
BIRGITTA GUNNARSSON
sjuksköterska,
Sollentuna