Det är en mild och klar höstdag i slutet av oktober 2015. För personalen på intensivvårdsavdelningen vid Centralsjukhuset i Kristianstad är det inledningsvis ett arbetspass i mängden.


Men under kvällen rullas en ovanlig patient upp från operation. Överlämningen visar att personen hade inkommit akut med pågående hjärtinfarkt. En förträngning i höger kranskärl konstaterades och en ballongvidgning genomfördes på angiolab. Men ingreppet ledde till en kraftig blödning som fick stoppas kirurgiskt. 


Det tar ett tag innan sjuksköterskorna på iva greppar vad som sker där och då. Den nedsövda och intuberade patienten inne på salen är inte vem som helst — det är deras kollega.


Under de följande dagarna hålls dörren till salen stängd och sängen skärmas av. Bara de som är direkt involverade i vårdarbetet släpps in.



Lyckligtvis går allting bra, kollegan återhämtar sig och är tillbaka i tjänst elva veckor senare. Men flera personer hade svårt att skaka av sig händelsen. Förutom det uppenbart besynnerliga i situationen så var igenkänningsfaktorn hög.


— Det var en av mina allra piggaste arbetskamrater, den sista jag trodde skulle drabbas på det här sättet. Det blev en väckarklocka för flera av oss. Om vi fortsatte springa utan ordentlig vila kunde vi alla bli svårt sjuka, säger en av flera tidigare anställda som Vårdfokus har pratat med. Av rädsla för att bli svartlistade inom regionen vill alla vara anonyma.


Efter mer än sex års väntan på ett nytt arbetstidsavtal tog tålamodet slut.



Cheferna på iva var ändå helt oförberedda på den turbulens som skulle komma när ett kuvert lagts bland posten under påskhelgen 2016. Inuti låg en bunt papper, totalt 24 stycken skriftliga uppsägningar.


Men samtliga var villiga att backa om regionen accepterade deras förslag till kvotsystem. Det skulle ge sjuksköterskorna en veckoarbetstid på i snitt 31,5 timmar. Enligt uträkningarna behövdes inga nyanställningar eller investeringar. 


Regionen kontrade med egna bud, varav det sista fick sex sjuksköterskor att ta tillbaka sina uppsägningar. Övriga stod fast vid sitt beslut, innan juni var över hade 18 specialister lämnat avdelningen. Med dem försvann mer än 350 års samlad erfarenhet av sjuksköterskeyrket och ett långt engagemang i utvecklingsfrågor. 


Efter det sa barnsjuksköterskor i Helsingborg och nattbarnmorskor i Malmö upp sig i ett försök att få till hälsosamma arbetstider.

I
 Skåne är massuppsägningarna fler än på andra håll, men tendensen är densamma över hela landet. Vårdfokus kartläggning visar att sjuksköterskor säger upp sig från landsting och regioner i betydligt större omfattning i dag jämfört med för bara några år sedan. På flera håll i landet har andelen som lämnar landstingsvården ökat med upp emot 100 procent. Det är första gången som officiell statistik samlas på detta vis.


— Det är en tydlig bekräftelse av vad vi har fått fram tidigare, det finns en rörelse till arbetsgivare som erbjuder bättre arbetsvillkor, säger Magnus Göransson, utredare inom Nationella planeringsstödet på Socialstyrelsen.


Han menar att landstingen och sjukhusen inte längre är den självklara arbetsgivaren för sjuksköterskor som de en gång var.


— Det är positivt att arbetsmarknaden för sjuksköterskor blir mer individualiserad och erbjuder fler valmöjligheter. Men det ställer högre krav på arbetsgivaren att ta hand om sin personal.


Exakt vart sjuksköterskorna tar vägen är oklart. Enligt Magnus Göransson finns det inget som tyder på att de lämnar professionen. Nära nio av tio yrkesaktiva sjuksköterskor är, nu liksom tidigare, verksamma inom hälso- och sjukvård.



Av de 18 som slutade på iva i Kristianstad är några kvar inom akutsjukvården, två gick till privat vård och åtta började på bemanningsbolag. Samma personer som nyss var anställda inom det offentliga hyrs nu in till liknande vårdavdelningar för en avsevärt högre prislapp. Under förra året landade iva:s nota för bemanningsbolag på 440 000 kronor, jämfört med noll kronor tidigare år.


— Det är fantastiskt att själv bestämma sitt schema, jag får bra betalt och min kunskap är uppskattad. Men det känns tråkigt att min förra arbetsgivare prioriterade dyr hyrpersonal, och en osäkerhet för patienterna, före att behålla den djupa kunskapen och långa erfarenheten som fanns på iva, säger en tidigare anställd.



Hur kunde det gå så här? För att förstå det måste vi backa bandet till 2010, då Region Skåne sa upp de lokala arbetstidsavtalen utan förhandling med fackförbunden. Över en natt höjdes veckoarbetstiden för rotation från 32,33 till 38,25 timmar på iva.


Bara några månader efter förändringen skickade en läkare på företagshälsovården ett mejl till regionens personalavdelning. En sjuksköterska från iva hade berättat om den bristande återhämtningen, att orken sviktade. Läkaren hade också fått höra att ytterligare ett tiotal personer led av samma problem och att åtta redan var befriade från nattpassen.


”Detta är kanske inget nytt för dig, men det känns angeläget att klämta i klockan”, skriver läkaren i sitt mejl.


Den gången slog varningsklockan för döva öron. Flera sjuksköterskor på iva tvingades skaffa sig återhämtning på egen hand genom att gå ner i arbetstid, till ett veckoschema som påminde om det de nyss haft. Men med betydligt lägre lön.


— Efter ett tag fick vi en annan företagsläkare, som jag pratade med vid ett tillfälle. Jag påtalade det orimliga i situationen och att de måste göra något åt saken. Läkaren la huvudet på sned och frågade om jag inte bara skulle säga upp mig, berättar en tidigare anställd.

Ett år senare sänkte regionen på egen hand arbetstiden för personal i rotationstjänstgöring med 2,5 timmar. Men för många var det inte tillräckligt. En sjuksköterska berättar att det efter nattpassen ibland bara blev någon enstaka timmes sömn. Det skapade en ständig oro för att göra misstag.


— Jag minns några tillfällen då jag blandade fel läkemedel, eller fel dos, men kom på det innan jag gav det till patienten. 


Problemen framfördes flera gånger, men någon ytterligare sänkning av arbetstiden blev det inte. Ledningen siktade hela tiden på att teckna kollektivavtal med Vårdförbundet. 


— Att vi inte sa ja till sjuksköterskornas bud beror på att det hade blivit kostsamt för hela regionen, och vi hade inte kunnat täcka det ökade behovet av sjuksköterskor, säger Bruno Malmlind, personalchef i Skånevård Kryh, som har ansvar för Kristianstads sjukhus.



Ser ni det här som ett misslyckande?

— Det var inte bra men att medarbetare säger upp sig är ett enskilt val, säger Bruno Malmlind.



I en nyligen publicerad intern granskning av den skånska vården understryks faran i att fokusera för mycket på ekonomin. Det har gradvis lett till att chefskapet inriktats mot en alltmer kontrollerande organisation där tilliten kan ha tagit skada, enligt utredarna. 


”Ett exempel är personalsituationen där lösningar kan handla om ökad ersättning för mertidsarbete med extra-pass, extra ersättning för arbete på vårdavdelning i stället för att hörsamma medarbetarnas krav på tid för återhämtning”, står det i rapporten.



Liberalen Gilbert Tribo satt vid makten 2010 och var en av de politiker som nickade instämmande till tjänstemännens förslag om att säga upp arbetstidsavtalen. I dag kallar han det för sitt livs sämsta politiska beslut och tror att det behövs mer av individuella avtal.


— Det är vad bemanningsföretagen lyckas med, och de är vår största konkurrent om personal, säger Gilbert Tribo.


Trots självkritiken lägger han en del av skulden för det som hände på Vårdförbundet.


— Vi inom politiken har det yttersta ansvaret, absolut. Men det krävs två parter för att få till ett avtal. Jag tycker att de har använt sina medlemmar som en bricka i det här spelet för att få till ett centralt avtal.


Det är också iva-sjuksköterskornas upplevelse. Många har gått ur Vårdförbundet efter konflikten. De kände sig svikna och övergivna. 



Enligt Mats Runsten, ordförande i Vårdförbundets Skåneavdelning, var det aldrig någon förhandling, regionen ville bara få igenom sina förslag. Och att tacka ja till något sämre än det man haft tidigare vore fackligt självmord.
Men han förstår medlemmarnas besvikelse över att det hela drog ut på tiden och att de sjuksköterskor som drev frågan genom uppsägningar hamnade i kläm.


— Vi ville ungefär samma sak som sjuksköterskorna på iva, men för oss var det viktigt att få en bra lösning för alla, inte enbart för några. Och där blev det problematiskt. Jag ångrar inte att vi höll fast vid en och samma linje hela tiden, det har betalat sig nu med det centrala avtalet, säger Mats Runsten.


Med det centrala avtalet som grund, det skrevs på av Vårdförbundet och Sveriges kommuner och landsting i början av december, har till sist en lokal överenskommelse tecknats. Den ger kortare arbetstid för så många medlemmar att Mats Runsten nu hoppas att flertalet ska känna sig nöjda.



För flera verksamheter finns en avsiktsförklaring om att skriva avtal med ytterligare minskad arbetstid jämfört med i det centrala avtalet. Dit hör iva i Kristianstad, liksom i Lund, Malmö och Helsingborg. 
Minst 20 procent natt ska ge veckoarbetstiden 34 timmar och 20 minuter och vid minst 30 procent natt blir 32 timmar heltidsmåttet.