Agnes Maléisa Ramotsaoari. VF 1-17
Agnes Maléisa Ramotsaoari. Foto: Jenny Kallin

Väntrummet till den lokala bykliniken är en färgexplosion av afrikanska mönster, traditionella filtar och sydafrikanska modekläder. Hälften av alla som väntar är barn. De glider uttråkat ner längst med stolsryggar, skriker, ammar, skrattar, leker och sover i sjal på mammas rygg.


Här arbetar sjuksköterskan Agnes Maléisa Ramotsaoari, som är expert på sår.


I hjärtat och hemma har hon en 16-åring och en 20-åring. De undrar varför mamma äter mediciner varje dag. Men hon har inte berättat.


— Vi står varandra så nära och de känner till hiv. Jag är rädd att de inte kommer att ta det så bra när de får veta att jag har sjukdomen, säger hon.


Till skillnad från många andra vågar hon vara öppen med sin diagnos inför arbetskamraterna. Hon behöver deras stöd. Att vara hiv-positiv och själv ta hand om hivdrabbade i en underbemannad och tungt belastad sjukvård är en utmaning. När en patient vägrar acceptera sin status eller tvekar kring att börja med bromsmediciner kan hon känna sig tvungen att berätta sin egen historia, trots att det samtidigt känns utlämnande.
Kulturen gör det svårt att prata om sex med sina barn. Men Agnes Maléisa Ramotsaoari gör det ändå. Hon vill att de ska vänta så länge som möjligt med debuten och använda kondom när det väl är dags.


Hur hon själv blev smittad vet hon inte, men hennes man har också hiv.



”Våra sjuksköterskor dör.” Ett rop på hjälp till den internationella sjuksköterskeorganisationen, ICN, blev starten på ett projekt som stöttar vårdpersonal i flera hivdrabbade länder. Tillsammans med Lesothos sjuksköterskeförbund tog svenska Vårdförbundet på sig att starta Wellness centret i Lesothos huvudstad Maseru, ett hälsocenter för sjukvårdspersonal och deras familjer, som firar tioårsjubileum i år.


I bergslandet Lesotho, stort som Småland och helt omringat av Sydafrika med en lägsta punkt på 1 400 meter över havet, har nästan var fjärde invånare mellan 15 och 49 år hiv. Siffran har bitit sig fast, trots testkampanjer och nya riktlinjer om snabb medicinering. Det gör Lesotho till det näst värst hivdrabbade landet i världen.


I de otillgängliga bergen växer örter som hiv och tbc-smittade rekommenderas att äta av alternativa läkare, som har populära radioprogram och en egen avdelning på regeringens hälsodepartement.


Traditioner är starka och kulturen sammanhållande. Kyrkan är också viktig och det finns präster som fortfarande predikar att hiv går att bota genom bön. 



Wellness centret är inrymt i två vita baracker, lite undangömda på en inhägnad grusplan i utkanten av centrala Maseru. Vattenkokaren pyser. I en orange plastbalja trängs fyra kaffe­muggar.


Väntrummet går att passera med tre steg, vilket är ett patientsäkerhetsproblem eftersom besökare kan ha tbc. En affisch på väggen informerar om vikten av att hosta i armvecket.


Bromsmedicinerna lagras i ett plåtskjul som egentligen är för varmt för läkemedel på sommaren. Personalen klagar över att de tjänar för dåligt. Men förutom det är alla som jobbar här stolta över sitt arbete och över att kunna ge kolleger i vården extra bra omvårdnad.


Tanken är att framför allt sjuksköterskor och barnmorskor med hiv ska slippa stå i timslånga köer, tillsammans med sina egna patienter, för att få tillgång till livsviktig medicin. Här går det snabbt att få hjälp och du slipper blickar och nedsättande kommentarer från kolleger i vården som fortfarande ser på hiv som en ful och dålig sjukdom.

Fosa Rejakile har arbetat på Wellness centret i sju år, först som sjuksköterska och nu också som chef. Han har förvånats över att sjuksköterskor på många sätt beter sig som alla andra när det kommer till hiv. Hur kan en hivsmittad sjuksköterskekollega slarva med medicineringen?


Först förstod han inte alls. Nu är hans förklaring det stora stigmat kring sjukdomen som indirekt bidrar till att hiv sprids. Många tvekar kring att berätta för sina närmaste och den som smyger med mediciner som måste tas varje dag har lättare att glömma.


Vanligast är vårdpersonal som inte vågar testa sig. De har kunskapen och vet vad hiv innebär. Ändå, eller på grund av det, känns ovissheten om den egna diagnosen tryggast. Många hinner utveckla aids innan de söker vård.


— De som är svårast att jobba med är män­niskor som stigmatiserat andra. Dåliga saker du sagt till en annan jagar dig när du får din egen hivdiagnos, säger Fosa Rejakile.



En välkomstskylt utanför hälsodepartementets stora tegelbyggnad i centrala Maseru, bara en gata från kungens inhägnade palats, talar klarspråk om Lesothos stora hälsoutmaning. ”Var trogen mot din partner, hjälp till att stoppa spridningen av hiv, håll löften”, står det på skylten.


Vanan hos många män att ha flera sexpartners utanför äktenskapet är allmänt känd och en viktig förklaring till att hiv sprids i landet. I takt med att kvinnor gjort sig mer självständiga, skaffat jobb och tagit sig utanför hemmet har även de börjat ta efter männens beteende.


Men framför allt är Lesotho ett manssamhälle som gör kvinnor till offer och utsatta för hiv. 


Sjuksköterskor — som är välutbildade, arbetar självständigt och tjänar förhållandevis bra — kan ha väldigt lite att säga till om hemma. För en kvinna som är gift är det svårt att säga nej till sex eller att föreslå kondom, även om hon misstänker att mannen tagit risker med andra. Mannens hela familj kan bli inblandad och kvinnan som sexstrejkar kallad till krismöte. Bland 
gravida är så många som 27 procent hivsmittade.


Fortfarande är det vanligt att männen i Lesotho tvingas ta arbete i sydafrikanska gruvor. Därifrån tar de inte sällan med sig en hel del hiv, men också tbc.



Jämfört med när Wellness centret öppnade för 10 år sedan har medvetenheten och kunskapen om hiv ökat i Lesotho. I dag testas fler och fler får behandling. Men stigmat och skräcken för sjukdomen lever kvar. Samtidigt har en annan riskfylld attityd växt fram, en nonchalans kring behovet av att skydda sig mot smitta eftersom hiv inte längre är en dödsdom.


Att hålla liv i sin egen vårdpersonal borde ligga i landet Lesothos egna intresse. Vårdförbundet har jobbat för att hälsodepartementet ska ta över delar av Wellness centret. Men politiken är en röra och ansvariga har bytts ut precis när en överenskommelse varit nära. 


Centrumets överlevnad hänger på Vårdförbundets fortsatta engagemang och på att svenska Sida vill fortsätta finansiera projektet. Fosa Rejakile suckar. Han hoppas att Wellness centret har en framtid. På senare år har personalomsättningen varit stor och satsningar på att nå ännu fler sjuksköterskor har misslyckats. 


När det är kämpigt försöker han tänka på alla han lyckats ge nytt hopp. Han ler när han berättar om tre friska bebisar, levande bevis på att livet fortsätter även efter en hivdiagnos.


Ett av barnen är döpt till Blessing. Det betyder välsignelse, lycka eller gudagåva. Hennes mamma — en sjuksköterska — blev våldtagen av en före detta pojkvän och fick hiv. Efter mycket stöd från Wellness centret bestämde hon sig för att gå vidare i livet genom att skaffa barn själv, något hon beskriver som sin största lycka. Och glädjen delar hon med sjuksköterskorna på Wellness centret.



Från att ha fokuserat på att ge hivsmittad vårdpersonal behandling och hopp läggs i dag allt mer tid på dem som får negativt på hivtestet. Genom stödjande samtal vill Wellness centret få sina patienter att bryta riskfyllda beteenden, för att hålla sig friska. Som en del i det förebyggande arbetet arrangeras också sex- och samlevnadsworkshops för ungdomar på skolloven.


Kanske kan viktiga beteendeförändringar komma med en yngre generation.


Sello Moema, en tidigare deltagare på Wellness centrets ungdomsworkshop, tänker inte ta på sig den traditionella mansrollen.


— Jag vill bara vara mig själv, säger han.


I svarta Converseskor, blå skjorta och ett självförtroende som lyser i ögonen ser han ut som en ung framgångsrik webbdesigner från vilken storstad som helst. Men kläderna är köpta för pengar som han fått av en kusin, och en farbror betalar hans försenade skolgång. Föräldrarna är döda. Det var struligt ett tag. Men nu är han på rätt väg.


Att få ställa frågor om sex och prata om saker som vuxna håller alldeles för tyst om har gett Sello Moema nya tankar om hur han vill leva sitt friska liv. 


Hans strategi är nu: tänk själv, följ din dröm, se möjligheter — och skaffa ingen flickvän.


SJUKSKÖTERSKOR I LESOTHO

  • Går en fyraårig universitetsutbildning och är även barnmorskor.
  • 4 000 registrerade i landet.
  • Tjänar bra, upp emot 8 000 kronor i månaden. En industriarbetare tjänar cirka 800 i månaden och 60 procent av Lesothos befolkning lever på mindre än 50 kronor i månaden.
  • Har haft lätt att få jobb, men för några år sedan slutade regeringen att anställa. I dag är många nyutbildade arbetslösa, trots att var tredje tjänst på lokala kliniker inte är tillsatt.