Min far dog hemma vid 
köksbordet, nyss fyllda 70 år, 
i en massiv hjärtinfarkt. 
Obduktionen visade att hjärtat var så förkalkat att det sprängdes av blodproppen. Naturligtvis var döden omedelbar. Ändå kom ambulans med läkare som under en lång stund försökte med hjärt-lungräddning.


En stor chock för familjen. För att gå igenom och bearbeta vad som hänt bokade vi en tid med läkaren som hade försökt hjälpa min far.


Besöket blev en minst sagt bisarr upplevelse. Rent fysiskt hade den unge läkaren förskansat sig bakom ett skrivbord en bit in i det ganska stora rummet. På skrivbordet hade han staplat upp böcker så att han nätt och jämt syntes. Vi klarade knappt att avancera in i rummet, igenom den starka känslan av rädsla och motvilja han utstrålade. Vi ville ju bara tacka och ställa några enkla frågor! Uppenbarligen trodde han att vi skulle kritisera honom. Samtalet blev 
ytterst kort. Vi gick molokna därifrån. 



Liknande erfarenheter delar jag uppenbarligen med många. Akutvården är inte alltid bra på att hjälpa anhöriga i sorg. I vårt reportage möter du erfarenheter från drabbade, som stöttar varandra i nätverket Vimil. Men också experter som hittar en förklaring i brister i hälso- och sjukvårdslagen, liksom i det faktum att akut­vården ser som sin uppgift att vårda den levande patienten. När livet är över är också ansvaret över.