För att inte råka dubbelboka sig gör Elisabeth Carlson, forskare vid Malmö högskola, rejäla kryss i sin svarta pappersalmanacka över alla dagar då hon är ute och håller kurser.


Hon och hennes kolleger Marie Stenberg och Frida Nygren är efterfrågade över hela landet. Falun i augusti, Helsingborg i september, Väners­borg, Skövde och så vidare. I årsöversikten finns kryss ända fram till mars nästa år då resan går till Linköping. Almanackan följer som vanligt med i datorväskan.


De regioner, landsting och kommuner som hör av sig till forskarna i Malmö vill alla lösa ett och samma problem. Efter regeringens satsning på utökade utbildningsplatser har sjuksköterske­studenterna blivit fler, men sjuksköterskorna som kan handleda har blivit färre.



Det Malmöforskarna utbildar i är peer learning, en internationellt erkänd pedagogisk metod för handledning som funnits länge men som sjukvården i Sverige verkar hoppas extra mycket på just nu. 


Eftersom modellen bygger på att två studenter delar på en handledare är den kostnadseffektiv. Forskningen visar dessutom att studenterna blir tryggare och hittar sin roll snabbare när de är två, eftersom de reflekterar tillsammans, samarbetar och engageras i mer självständigt arbete.


Oavsett handledarmodell pekar vetenskapen tydligt mot att studenter som får vara aktiva och handleds med hjälp av reflekterande frågor och utmaningar blir bättre rustade för sitt framtida yrke.



Forskaren Elisabeth Carlson, som arbetat med handledning i snart 20 år, har sett hur vårdens problem med att få fram tillräckligt med handledare tvingat fram en positiv utveckling. Sökandet efter hållbara, effektiva handledarmodeller har ökat intresset och medvetenheten kring vad som fungerar bra.


Hon tycker att handledning börjar få välförtjänt hög status.


— De senaste två—tre åren har frågan fått en helt annan tyngd ute i vården. Äntligen inser man att handledning är en pedagogisk process som måste organiseras och planeras, att det inte bara handlar om att en person följer en annan.


Handledning har blivit en fråga som diskuteras allt mer på chefsnivå, och då handlar det ytterst om hur vården ska kompetensförsörjas i framtiden. Kniven mot strupen är uppgifter som den i Lust-studien från Karolinska institutet, som säger att var tredje sjuksköterska får symtom på utbrändhet under sitt första år efter examen och att var tionde funderar på att lämna yrket. Det gäller också att få erfarna att stanna. Vilka ska annars lära upp de nya?



Just nu arbetar Socialstyrelsen och Universitetskanslersämbetet med ett gemensamt regeringsuppdrag som handlar om att förbättra samarbetet kring vårdens framtida kompetensförsörjning. Här ingår den verksamhetsförlagda utbildningen som en viktig del.


I regeringens satsning på förlossningsvården är bättre praktik för barnmorske- och sjuksköterskestudenter en prioriterad åtgärd.


Att bra samverkan mellan vården och utbildningarna gynnar studenter på praktik, det visar Vårdförbundet Students vfu-rapport. De högskolor och universitet som hamnar högt i vfu-rankingen och har mest nöjda studenter lyfter alla samarbete mellan vård och utbildning som en framgångsfaktor. Ett exempel är Dalarna.



Ett stenkast från Faluns branta hoppbackar arbetar Monika Jansson och Maria Neljesjö, programansvariga och vfu-samordnare på Högskolan Dalarnas sjuksköterskeprogram. De kände själva av glappet mellan skolan och den så kallade ”verkligheten” när de arbetade som sjuksköterskor och handledare. Genom medvetet förändringsarbete har den klyftan krympt.


Framför kontorets Carl Larsson-tavla brukar de ibland sitta ner och via datorn ha direktkontakt med handledare i vården som snabbt behöver deras stöd. 


Högskolan Dalarna har ett särskilt utvecklat samarbete med sjuksköterskorna i länets kommuner. I stället för pengar får den kommunala sjukvården kompetensutveckling som ersättning för att de tar emot studenter. De medicinskt ansvariga sjuksköterskorna samarbetar med en av högskolans lektorer. Ibland kommer önskemål om fortbildning från sjuksköterskorna själva. Ibland snappas behovet av ny kunskap upp av studenter ute på praktik.


Handledarna har tillgång till samma aktuella kunskap som studenterna genom webbsända föreläsningar och undervisningsfilmer, baserade på Vårdhandboken. Upplägget har skapat närhet och förståelse och gett nya arenor för att nå ut med forskning, berättar Monika Jansson.


— Det går inte att säga en sak i skolan och en annan i verksamheterna. Nu är det samma budskap som når studenterna. Det har vi jobbat jättemycket med.


För att handledarna ska veta vad som förväntas av dem, vilka kursmål studenterna har och så vidare, ges tydlig information från högskolan. Efter önskemål från sjuksköterskor i kommu­nerna spelas även handledarinformationen in. 



Det behövs nytänkande när det gäller handledning av studenter i vården. Men trots allt prat om samverkan och planering, modeller och strukturer, är det fortfarande handledaren som är viktigast av allt för studenten och en lyckad vfu. 


Birgitta Bisholt, forskare vid Karlstads universitet, beskriver handledaren som länken mellan studenten och patienten. Det är genom handledaren som studenten får tillgång — eller inte — till patienterna och på så vis kan lära sig omvårdnad. Handledaren är också en viktig person att reflektera med. 


Den relation och det förtroende som skapas mellan en handledare och en student har betydelse för inlärningen, visar hennes forskning. Hon har sett att studenter som praktiserar på studentsalar och där kan handledas av uppemot 17 olika sjuksköterskor under en sexveckorsperiod kan få svårt att nå lärandemålen.


Varje gång en ny person blir ansvarig måste studenten backa ett steg i stället för att gå framåt.


— Vem ser progressionen hos studenten? Vem ser till att studenten når målen? En ny hand­ledare har svårt att släppa fram studenten och säga: ”du har gjort det här, du klarar det”.



Handledaren är också en viktig förebild, på gott och ont. Forskning från Umeå universitet visar att sjuksköterskestudenter blir sämre på att följa de nationella riktlinjerna för venprovtagning ju längre fram i utbildningen de kommer. Förklaringen är socialisering. 


Trots att många studenter vet att de gör fel gör de hellre som sin handledare, berättar forskaren Karin Nilsson.


— Som student vill du smälta in och inte sticka ut hakan och riskera att bli ovän med den som ska bedöma dig. Utifrån vad studenterna sagt i mina intervjuer så gör handledare väldigt olika när det kommer till att följa riktlinjer. Vissa är noggranna och då blir studenten också det.



För den som är öppen för ny kunskap och ser det som en givande utmaning att reflektera över sitt eget arbetssätt har det på många sätt blivit roligare att handleda studenter. Men också mer krävande. 


Dagens studenter är vana vid att tänka kritiskt, ställa frågor och ifrågasätta. 


På många arbetsplatser är handledning inget du väljer. Alla måste ta studenter, oavsett erfarenhet, handledarutbildning, om du vill eller inte.
Den största och mest gemensamma utmaningen är att få tiden att räcka till.


Camilla Smedberg, sjuksköterska och omvårdnadschef på neurointensiven på Karolinska universitetssjukhuset i Solna utanför Stockholm, ser hur hennes handledande kolleger blir allt mer pressade. 


Nu höjer hon och många fler rösten för att de som verkligen skulle behöva bättre handledning är handledarna själva. Vården och lärosätena borde samarbeta mer även kring detta, säger Camilla Smedberg.


— Våra sjuksköterskor ska orka handleda hela tiden även nattetid, de vilar aldrig från det. De behöver någon form av stöd och tid till reflektion över sitt eget handledande.