När vi träffades för snart sju år sedan var Barni Nor lite generad över den fina utmärkelsen hon just fått. Vi satt tillsammans på golvet i moskén på Södermalm i Stockholm och hon berättade om sin tro, sin kamp för kvinnors rättigheter och sin forskning. En kort tid efter vårt möte disputerade hon på en avhandling om amning i områden med hög prevalens av hiv och aids.


Vad hände sedan? Spåren leder oss till Sveriges ambassad i Kenyas huvudstad Nairobi. Över telefonen berättar Barni Nor att hon har varit där i tre år och kan tänka sig att stanna de fem år som är maxtiden för ambassaduppdraget. 



Hon tillhör ambassadens biståndssektion för Somalia och är ansvarig handläggare för hälsa och jämställdhet, med särskilt fokus på kvinnors och flickors rättigheter och reproduktiva hälsa.


— Jag har det absoluta toppjobbet och ibland måste jag nypa mig i armen för att inse att det är på riktigt, säger hon.



Vägen till den svenska ambassaden i Kenya gick via biståndsmyndigheten Sida, där Barni Nor var handläggare för globala forskningsprogram i Asien och Afrika. Men innan dess hade hon övervunnit en rädsla och sökt en tjänst som lektor i global hälsa vid universitetet i Manchester i England. När hon fick tjänsten lämnade hon den trygga tillvaron som forskare vid Uppsala universitet.


Skillnaden mellan de olika forskarmiljöerna var stor. I England gällde marknadstänkande och att skapa ett säljande koncept kring sin forskning och undervisning. Det var något helt nytt för Barni. Och därför lockande.


— Jag drivs av utmaningar, men minns skräcken när jag stod där med kolleger, och inför studenter, som talade en så lärd och elegant engelska. Då undrade jag hur jag skulle klara det.



Hon kom över sin osäkerhet. Tänkte: ”De är superduktiga på engelska och jag är det inte, men jag kan mitt ämne och det är därför de har rekryterat mig.” Så det blev en rolig tid, med kolleger och mentorer som fortfarande står henne nära. 


Men visst mötte hon motstånd ibland. Här som på alla håll i världen. Kommenterar i stil med: ”Vi hade väntat oss en man.” Inte en ung, svart kvinna i slöja.


— Jag är kvinna, somaliskt flyktingbarn och muslim. Och jag har växt upp i Sverige. Allt det är en enorm rikedom — inte en svaghet.



I Nairobi lever Barni Nor med sin familj; sin make och sina tre barn. Här finns människor i alla nyanser och från alla religioner. En stad som är en samlingspunkt för olika aktörer från hela världen.


— Den svenska ambassaden är dessutom en av våra stora ambassader och Sverige är en stark röst när det gäller bistånd, säger hon. 


Hennes mandat är att leda Sveriges stöd inom hälsosektorn och hon arbetar nära FN-organ som WHO, Unicef och UNFPA (FN:s befolkningsfond). Arbetet i den svenska biståndssektionens Somaliateam innebär stora utmaningar för den som har en jämställdhetsagenda.


— Somalia är ett land med hög mödradödlighet, kvinnlig könsstympning, barnäktenskap och ett utbrett våld mot kvinnor. Efter 25 år av kaos måste samhället byggas upp på nytt och även om utvecklingen är enorm kan det ibland kännas som om vi tar två steg fram och ett tillbaka.



Barni Nor känner sig optimistisk. I början av året valde folket sin andra demokratiska regering och starka röster vågar tala om sådant som tidigare varit tabu. Om våldet mot kvinnor till exempel. I en av regionerna har man till och med fått igenom en lag som förbjuder sexualbrott, något som Sverige har stött finansiellt. Både den politiska och den religiösa ledningen i regionen står bakom lagen.


— Sverige är ett viktigt givarland i Somalia, inte minst inom hälsosektorn. Två frågor är särskilt viktiga för oss: mödrahälsovården och barns hälsa.


Kvinnor i Somalia dör för att det saknas barnmorskor och för att förlossningsvården är undermålig. Men Barni Nor ser ändå resultat av de insatser som FN och Sverige gör och är stolt över det svenska biståndet.


— Det är ett privilegium att få vara en del av det svenska biståndsarbetet och att, efter 24 år, få återvända till det land jag föddes i. Jag möter en otrolig energi och mycket engagemang, men det kommer att krävas resurser, tålamod och fokus för att nå våra biståndsmål.