Morgonen efter att Denize fött sin dotter Inez stiger filmaren Karin Ekberg in hos familjen på sjukhuset. Rummet badar i sensommarljus, ändå är allt helt svart. Inez är död, hennes hjärta slutade slå i magen och nu försöker föräldrarna förstå det ofattbara. De kommer aldrig att få lära känna sin dotter och bilden av deras framtid har skoningslöst ryckts ifrån dem.



Kameran följer Denize och Filip genom chock och förlamande sorg. De första dagarna på sjukhuset när de turas om att hålla sin dotter som ligger insvept i babyfilt och med vit spetsmössa. När de pysslar om henne, gör hand- och fotavtryck och skapar minnen som ska räcka ett helt liv. Namngivningsceremonin i sjukhus­kapellet med alla nära och kära och sedan den långa återgången till livet efter Inez.


— Det har aldrig funnits en liknade film och jag tror att den kan hjälpa till att lyfta ett jätteviktigt ämne. Filmen skildrar föräldrarnas situation på ett värdigt och fint sätt långt ifrån amerikanska dramer, säger barnmorskan Frida Bladh.


Hon arbetar som sektionsledare vid bb i Helsingborg och även om hon själv sällan möter familjer som drabbats av intrauterin fosterdöd väckte filmen många tankar. Att förlusten av ett barn i magen präglar föräldrarna genom hela livet och att sorgen kan ta sig olika uttryck i relationen blir tydligt.


Efter begravningen är Denize sjukskriven en längre period och Filip går tillbaka till jobbet. Denize besöker Inez på kyrkogården nästan varje dag och hon vårdar omsorgsfullt platsen som ännu inte fått någon gravsten. Filip försöker träna och träffa vänner, men det blir inte riktigt som förr.



På återbesöket på sjukhuset får de veta att det inte gått att fastställa någon dödsorsak, något som sker för mellan tio till tjugo procent av alla barn som dör i magen. På ett sätt blir det en lättnad för Denize, det var inte hennes fel. Sakta tänds en gnista av hopp.


Frida Bladh hörde talas om filmen i våras. Hon tog kontakt med Karin Ekberg och fick möjlighet att se den på en förhandsvisning. Nu kommer filmen att visas på de årliga teamdagarna som kvinnokliniken vid Helsingsborgs lasarett anordnar. Karin Ekberg kommer att delta i diskussioner efteråt. 


— Jag tror att de flesta familjerna är nöjda med bemötandet i vården. Personalen är bra på att ta hand om dem och låta familjen få tid tillsammans med sitt barn. Samtidigt är det alltid bra att prata om detta svåra ämne och förstå mer om vad föräldrarna går igenom, säger Frida Bladh.



Karin Ekberg hoppas att filmen kan användas för alla som vill arbeta med kvalitetsförbättring i mötet med föräldrar som förlorar barn i magen. Under de tre åren hon filmade Denize och Filip såg hon vården genom deras ögon.


— Vården är bra på att lotsa in i allt det praktiska, men sedan blir det väldigt tyst och mycket fokus på det medicinska. Denize kallas till kurator men aldrig Filip. Jag tycker att partnern borde kallas per automatik. Mycket ansvar läggs på dem, de ska klara av att ta hand om så mycket, säger hon.