Det är lätt att förstå oron kring hjärtflimmer. Hjärtat slår i otakt, man kan bli andfådd, yr och känna tryck över bröstet. Dessutom verkar behandlingarna skrämmande för vissa. En är tabletter som gör blodet tunnare och ökar blödningsrisken. En annan är elkonvertering, en stöt genom hjärtat som får det att kortsluta och sedan börja slå i jämn rytm.


Men i sorlet på flimmerkaféet i Eksjö får alla svar på sina frågor. Det viktigaste svaret är nog att sjukdomen i sig inte är farlig, men att följdsjukdomarna kan bli det och därför är medicinen viktig.


Både personalen och patienterna har sina vanliga, privata kläder. Det luktar kaffe och känns lite som hemma här under takbjälkarna i en gammal vindsvåning nära sjukhuset.


Mariana Hermansson är en av patienterna som har funderingar. Hon har haft förmaksflimmer länge, men i början förstod hon inte att det var en sjukdom.


— Jag sov dåligt och hade ångest och hjärtklappning. Det började under en svår period i mitt liv. Min pappa hade avlidit och jag själv fick cancer. Det var nästan skönt när läkaren talade om att det var en sjukdom, säger hon.



Hon är en av 16 patienter som anmält sig till flimmerkaféet på Höglandssjukhuset i Eksjö. Några har anhöriga med som vill lära sig mer. De träffas tre eftermiddagar och får chansen att även träffa sjukgymnast, farmaceut, dietist och en vårdadministratör.


Flimmerkaféet är ett av de lärkaféer som Region Jönköping ordnar för patienter med olika diagnoser. Några andra har varit Parkinsons sjukdom, IBS, stroke, njursvikt och depression.



Initiativet kom från Anne-Marie Suutari, specialistläkare på kardiologen på medicin- och geriatrikkliniken, som ett förbättringsarbete i hennes masterutbildning. Sjuksköterskan Heléne Warin och kollegan Kim Johansson gick utbildningen inom den pedagogiska lärkafémodellen.


— Grunden är att vi utgår ifrån deltagarnas behov och frågor. Det blir personcentrerat fast det är många deltagare, säger Heléne Warin.


Frågorna rör sjukdomen och medicinerna, men lika viktigt är det att få prata om sin oro och hur förmaksflimmer påverkar livet. Personalen försöker bygga upp en trygg känsla. Men det kan finnas områden man inte är bekväm med att prata om i grupp.


— Känsliga ämnen har vi lyft själva genom att till exempel säga ”många patienter har funderingar kring sex och förmaksflimmer” och sedan berätta mer. Patienterna kan också lämna in anonyma frågor. Ingen ska känna att en fråga är pinsam, utan få bra svar. 



Ett engagerande område är vad som triggar i gång flimret. Fikagänget delar med sig av sina erfarenheter som stress, infektion, för lite sömn och alkohol. Och faktiskt också kaffe.


— Bastubad eller massage triggar någras flimmer. Det beror på att de aktiviteterna kan ge en kärlvidgande effekt, förklarar Heléne Warin för gruppen.


Erling Henningsson kände förmaksflimret första gången när han satt i bubbelpoolen.


— Hjärtat slog så hårt att det gick att se på utsidan där i badet. Jag var stressad av jobbet som brödsäljare. Det var svårt att hinna runt mellan alla affärer och jag hade ofta skuldkänslor.


Flimret var först förknippat med jobbstress, men gav inte med sig, utan blev kroniskt och han får leva med det även som pensionär.



Patientgruppen med förmaksflimmer är den vanligaste gruppen på kardiologen, både på vårdavdelningen och mottagningen.


— Vi tänkte att vi borde kunna göra något bättre för dem. Vår hypotes var att de var otrygga. Om de fick ett bättre omhändertagande och kände sig lugnare så kanske de inte behövde uppsöka vården så ofta, säger Heléne Warin.



Alla yrkesgrupperna kände att de inte hann med det de ville erbjuda patienterna. De ville ge mer information om allt från läkemedelsbehandlingen till motion och kostråd.


— Men vi har inte resurser för enskilda besök till oss alla, utan insåg att vi skulle behöva träffa patienterna tillsammans i grupp. Då letade vi efter ett sätt som skulle fungera och hittade lärkafémodellen.


Träffarna ska vara i en miljö som inte ger sjukhuskänsla utan öppnar för jämlika möten. Frågorna samlas in vid första träffen och besvaras vid de senare tillfällena. Helst ska också en erfaren patient delta med tips på lösningar i vardagen.



Nu följer personalen upp vad flimmerkaféerna ger genom att patienterna får skatta sin trygghet och nöjdhet på en skala mellan noll och tio i enkäter. Erfarenheten från förra årets lärkaféer är att siffran för trygghet startade på 6 och slutade på 9,5 efter alla träffar. Nöjdheten låg kvar stabilt.


— Jag träffade en patient några månader efter flimmerkaféet på stan som sa ”det har förändrat mitt liv, jag hade så mycket oro tidigare”. Då blev jag glad att en så pass liten insats kunde hjälpa, säger Heléne Warin.


Läkaren Anne-Marie Suutari har också i sin studie intervjuat några av patienterna, som sagt att när de känner sig tryggare behöver de inte ringa och fråga så ofta.


Även personalen lär sig på kaféerna.


— Vi tar till oss hur det är att leva med sjuk­domen och vilket stöd vården missar att ge. Det gör att vi kan förbättra vårt arbetssätt, säger Heléne Warin.