Marianne Lundqvist. Vårdförbundets första ordförande. Talar i Gbg under strejkåret 1986.
Marianne Lundqvist talar i Göteborg strejkåret 1986. Foto: Bror Augustsson

”Förrädare”, ekade det kring Marianne Lundqvist när hon var med och tog fram underlaget till det som skulle bli fackförbundet Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, SHSTF. Det var så Vårdförbundet hette när det bildades för 40 år sedan. Hon kämpade för att alla medlemsgrupper skulle ha lika mycket att säga till om. ”Sjuksköterskorna är ju så många fler och att vara sjuksköterska är trots allt lite finare än att vara laboratorieassistent eller röntgenassistent”, tyckte somliga. Men inte Marianne.



Det fanns en historia där fyra olika yrkesföreningar drivit sina olika medlemsgruppers intressen. Och det fanns revir att bevaka.



— I början av 70-talet var jag ordförande för Svensk sjuksköterskeförenings avdelning i Stockholm och när jag valdes var det för att jag ansågs vara en person som noggrant satte mig in i frågor och som inte gick hem och drog täcket över huvudet när det stormade, säger Marianne Lundqvist.


Fast det var bra nära att täcket drogs upp när anklagelserna om förräderi haglade.


Slutstriden om representationen i det kommande fackförbundet hade föregåtts av förhandlingar både natt och dag. Marianne Lundqvist minns att det gräts så det skvalade.


— Tills sist utsågs TCO:s dåvarande ordföran­de, Lennart Bodström, till medlare. Han formulerade ett kompromissförslag om representationen som även Sjuksköterskeföreningen, SSF, kunde ställa sig bakom. Utan den kompromissen hade unionen dött innan den hade hunnit bli ett fackförbund. Den var nödvändig för att förbundet skulle kunna skapas, säger Marianne Lundqvist.


Hon är en rakryggad och påläst 92-åring. När SHSTF bildades för 40 år sedan var hon en rak
ryggad och påläst 52-åring som, trots förrä­deri­-
anklagelserna, blev fackförbundets första kongressvalda ordförande.


Det fackliga engagemanget har på något 
sätt alltid funnits där. Pappa elektrikern var socialdemokrat och ett av de första främmande orden hon lärde sig var ”kontingenten” — avgiften — till fackföreningen. Även om ekonomin 
var skral skulle den alltid betalas. Det var en fråga om solidaritet. Precis som rätten för små organisationer att inte fösas undan av en stor.



SHSTF bildades egentligen redan 1965. Då som en förhandlingsunion av tre sammanslagna medlemsorganisationer: sjuksköterskornas SSF, laboratorieassistenternas SLF och medicinsk-tekniska assistenternas MAF. Förutsättningen var att SSF:s dåvarande ordförande, Gerd Zetterström Lagervall, lyckades driva igenom att organisationen skulle ha full förhandlingsrätt, med strejkrätt.


När förhandlingsunionen 1977 ombildades till ett fackförbund, fortfarande med det otympliga namnet Svenska hälso- och sjukvårdens tjänstemannaförbund, hade arbetsrättslagstiftningen gett facken rätt att förhandla om anställningsskydd, medbestämmande och arbetsmiljö. Barnmorskorna, som hade haft ett associationsavtal med SSF och saknat egen förhandlingsrätt, anslöt sig till det nya förbundet.



När Marianne Lundqvist berättar om 1970-talet och det nybildade fackförbundet handlar det om förhandlingar in på nätterna och om gråt och tandagnisslan när det inte gick ens väg. Det handlar om medlingar och kompromisser och om kamp för högre löner. Gamla artiklar visar att sjukvårdspersonalens fackförbund sågs som aggressivt och militant.


— Såklart. Vi hördes och syntes och det skulle inte kvinnor göra.


Genom hela SHSTF:s historia har medlemmarnas löner och villkor varit den viktigaste frågan. Men att kräva lön för sina medlemmar var inget sjuksköterskorna slogs för förrän på 1930-talet då SSF, efter en hel del strider, tog beslutet att driva villkorsfrågor. Det fanns fortfarande en syn på sjuksköterskeyrket som en sorts kall och på omvårdnad som en del av kvinnors natur. När beslutet om att driva lönefrågan togs var det framför allt för att säkra kvaliteten i vården.


— Ända sedan dess har sjuksköterskor varit bedrövligt underbetalda och det har länge funnits en uppdämd vrede över kvinnors låga löner, säger Marianne Lundqvist.


Det skulle dröja till slutet av 1980-talet innan förbundet började driva frågan om individuella löner och betalt efter prestation. En omöjlighet under 1960-talet då medlemmarna stöttade en likalöneprincip som sa att en avdelningsföreståndare skulle ha samma lön som en nyutexaminerad sjuksköterska.


— Jag minns en facklig kurs i slutet av 60-talet där vi pratade lönepolitik och diskuterade hur olika arbetsuppgifter skulle värderas. Meningarna var delade men det fanns de som med stark stämma hävdade att avdelningsföreståndarens betalning var förmånen att få vara handledare och ha mer stimulerande arbetsuppgifter, minns Marianne Lundqvist.


Själv hade hon en annan åsikt. 


— Jag höll styvt på att kvalificerade arbetsuppgifter skulle innebära högre lön. 



Marianne Lundqvist gick i pension 1987, året efter att SHSTF strejkade för 30-procentiga löneökningar, något man inte alls nådde fram till. Hon är fortfarande stolt medlem i Vårdförbundet och glad över att förbundet har lyckats koppla samman yrkesfrågor och lönepolitik. Men trots det kloka i det konstaterar hon en sak: kampen för kvinnors löner är lika aktuell i dag som för 40 eller 50 år sedan.


— Lönepolitiken och kvinnors underordning har alltid varit de viktigaste frågorna. Fast utvecklingen på en del håll har gått snabbare än jag kunnat ana så har vi fortfarande långt kvar till jämställda löner. Det är inte Vårdförbundets fel, det är bara så vansinnigt svårt att få kvinnors arbete rätt värderat.