Tisdagen den 25 november 2014. Det är en solig men något kylig dag när sjuksköterskan Katrine Thelande­r beger sig till kommunhuset i Laholm för ett möte. Hon befarar att det kan bli ett jobbigt samtal, men hoppas att diskussionen ska handla om själva sakfrågan. 


Hon slår sig ner på en stol i sammanträdesrummet. På andra sidan bordet sitter kommunens medicinskt ansvariga sjuksköterska, masen, och en tjänsteman från socialkontoret, personer hon bara träffat vid något enstaka tillfälle tidigare. När de tar till orda inser Katrine vart det hela är på väg. Hon lyssnar på kritiken samtidigt som blicken långsamt glider upp, över deras huvuden, för att slutligen landa på en klocka. Hon stirrar på den under en hel timme — som en fast punkt att hålla tag i under stormen. Hon gör det för att inte gråten ska tränga fram, så som den brukar göra när det bubblar av ilska inombords. 



Katrine hade vid det här laget arbetat flera år inom Laholms äldreomsorg, men med anställning på det upphandlade bolaget Humana omsorg.


Hon trivdes i många delar bra med jobbet och var en uppskattad kollega. Men med tiden började en irritation gnaga inombords. Kommunen hade tagit strategin ”hemma bäst” för långt, upplevde hon. Korttidsboenden och särskilda boenden prioriterades ner till förmån för mer service och vård i det egna hemmet.


— Det är bra om man kan bo kvar hemma, men det får inte ske till vilket pris som helst. Det är lätt att få en äldre person, som kanske är förvirrad och inte vet sina rättigheter, att säga ja på frågan ”vill du hem?” efter ett sjukhusbesök. Men det betyder inte att det är den bästa lösningen. Samtidigt var det flera som fick nej när de ansökte om att komma till ett boende, säger Katrine.


Kommunens strategi ledde till allt fler tomma platser på kortidsboendena. Efterfrågan och utbud var i obalans. I slutet av november 2014 gick socialnämndens ordförande ut i en artikel i Laholms tidning och presenterade planerna på att stänga två avdelningar på korttidsboenden. Det skulle ge en besparing på 4,5 miljoner kronor. 


Katrine blev frustrerad och kontaktade en journalist på tidningen. Dagen efter publicerades en artikel där hon fick ge sin syn på saken. Om den viktiga funktion som korttidsboendena fyller. Om hur äldre patienter skickades hem i förtid från sjukhus för att frigöra plats för sjukare, och en uppföljning av patienter som inte fungerade. Hon ansåg att politikerna saknade kunskap för att fatta välgrundade beslut i frågan, och i stället utgick ifrån vad de trodde var bäst. Katrine bad politikerna att lyssna på personalen: förebygg i stället för att släcka bränder.


Tidningen lyfte särskilt fram ett uttalande i tidningen från henne, en tillspetsad formulering:


”Vi möts dagligen av människor som ligger i sin egen avföring och har sår som inte läks — de har skickats hem i tron att de klarar sig själva, men när de väl kommer hem är verkligheten en annan.”



Efter helgen svarade socialnämnden med en debattartikel som tog fasta på de positiva omdömen som kommunens äldrevård hade. De menade att den kritik som framkommit byggde på en enskild sjuksköterskas upplevelse, men saken skulle ändå undersökas närmare. 


Ytterligare någon dag går och sedan sitter Katrine där på mötet i kommunhuset. Hon upplever att masen och tjänstemannen kritiserar henne som person och det faktum att hon gått till tidningen. Hon säger att de pratar om vikten av att skriva avvikelser, trots att det är något som Katrine varit flitig med under årens lopp. Uttalandet om gamla som ligger i sin egen avföring och har svårläkta sår ifrågasätter de starkt, minns hon. 


— Det kändes som att de ville trycka ner mig, få mig att backa och ta tillbaka allt. Jag bara stirrade på den där klockan och försvarade mig i en timme, för jag visste att jag hade rätt. Jag avslutade med orden: ”jag backar inte, vi kommer inte längre”. Sen gick jag därifrån, med vad som kändes som en rak rygg. Men det var oerhört jobbigt de följande veckorna, säger Katrine.


Justitieombudsmannen, JO, inledde en granskning av händelsen efter anmälan från en utomstående som ansåg att Katrines yttrandefrihet hade kränkts. 



Samtidigt inleddes en intern granskning i kommunen, som skulle ligga till grund för yttrandet till JO. Granskningen gjordes inte av någon utomstående utan av en tjänsteman på kommunen som intervjuade sina två kolleger och Katrine. Masen och tjänstemannen nekade, de hade inte sagt något för att tysta ner Katrine eller försöka hindra henne från att gå till pressen.


JO gjorde inga egna utredningsinsatser utan gick helt på kommunens utlåtande. Ord stod mot ord. JO kom till sist med en allmän uppmaning om att myndigheter måste gå försiktigt fram mot sina anställda.


Slutsatsen är vanligt förekommande. Sedan 1993 har justitiekanslern, som utreder brott mot offentliganställdas efterforsknings- och repressalieskydd, haft 18 ärenden som berör hälso- och sjukvården. Av dessa har endast ett lett till fällande dom, i övriga fall har förundersökning inte inletts eller lagts ner då det inte gått att bevisa brott. Det krävs ofta en inspelning eller starka vittnesmål som styrker anmälarens version.



I Laholm hade både kommunens och JO:s utredningar kunnat komma längre. För ytterligare tre sjuksköterskor från Humana omsorg var med på mötet. Vårdfokus har frågat en av sjuksköterskorna vad som hände. Personen vill vara anonym men säger så här: 


— Det var väldigt otrevlig stämning och inte särskilt sakligt. Det kändes smått hotfullt, som att de ville klämma åt Katrine och berätta för henne att det inte var okej att gå till pressen. De sa att hon var en duktig sjuksköterska men att nu hade det blivit lite fel. Som att de skulle klappa henne på huvudet. Som jag minns det fick Katrine inte så mycket att säga till om.



Enhetschefen Susanne Andreasson, den enda av kommunens två mötesrepresentanter som ännu jobbar kvar, upplevde inte att det var en nämnvärt otrevlig stämning, och menar att syftet var att diskutera felaktigheter i tidningen.


— Jag var tydlig med att det som stod i artikeln som var kopplat till biståndshandläggarna, som jag då var chef för, var helt felaktigt. Jag vet inte med mig att jag uttryckte att man inte ska prata med medier. Om någon annan gjorde det kommer jag inte ihåg, skriver hon i ett mejlsvar.


Vi får inga ytterligare svar på våra frågor om den information och kritik som framkommit, och om Susanne Andreasson i efterhand tycker att det var rätt beslut att hålla mötet.


— Det har gått lång tid och jag kommer inte ihåg alla detaljer. Jag har inget ytterligare att kommentera i detta ärende, svarar hon.



Yttrandefrihets­experten Nils Funcke tycker att JO borde ha intervjuat sjuksköterskorna som var med på mötet. Han är också på flera plan kritisk till kommunens agerande. Mötet i sig sänder en signal och kan betraktas som en form av bestraffning. 


— Särskilt eftersom det skedde inför kolleger. Och även om de väldigt inlindat säger att sa­ken ska skötas internt så är det direkt olämpligt. De­t gör inte en myndighet som vill leva upp till grund­lagen. Därmed inte sagt att de har begått en straffbar gärning, det krävs betydligt allvarligare repressalier för att kunna åtala, säger Nils Funcke.


Att Katrine var anställd i ett privat bolag spelar ingen roll — myndighetsföreträdare får inte agera på ett sätt som inskränker medborgares yttrandefrihet.


— Att de inte hade arbetsgivaransvar över henne förstärker det olämpliga i agerandet. Mötet borde inte ha ägt rum över huvud taget, oavsett vad som sades där, säger Nils Funcke.


Veckorna kring tidningspubliceringen tärde på Katrine, samtidigt som det var tufft att stå ensam i stormen. Men i det tysta fick hon stöd av kolleger — och även från tidningens läsare som skickade insändare. I dag känner hon sig stärkt av det som hände och skulle inte tveka att göra samma sak igen.


— Vi som jobbar nära patienterna behöver bli bättre på det här. Samhället har rätt till inblick i vården och hur skattepengarna används, säger Katrine.


Efter ett tag återtog kommunen hela hemsjukvården och Katrine erbjöds en tjänst. Hon stannade i ett år, för att få ett bra avslut, och jobbar fortfarande på timmar under kvällar och helger, men är huvudanställd i Region Skåne, på ASIH i Ängelholm. Samtidigt studerar Katrine till specialistsjuksköterska inom psykiatri vid Luleå tekniska universitet.


— Jag slet varje dag för att få till en förändring, men de ville inte ta vara på mina tankar och idéer. Då är det bara att söka sig vidare, så att man inte blir bitter. Jag trivs bra på mitt jobb och har satt upp nya mål – återigen 
känner jag mig stolt över att vara sjuk­sköterska.

 
Tänk på det här om du vill nå ut i medierna

Meddelarfrihet Är en grundlagsskyddad rättighet för alla att vända sig till medier och lämna ut uppgifter. Men det finns begränsningar. Det här gäller:

Grönt ljus

  • Du kan när du vill kontakta, eller bli kontaktad av, en journalist och berätta öppet om missförhållanden på din arbetsplats.
  • Du behöver varken fråga chefen, överläkaren eller pressavdelningen om lov innan du går ut offentligt.
  • Du väljer själv om du vill vädra dina åsikter på arbetsplatsen innan du går ut i offentligheten.
  • Du har rätt att vara anonym och din arbetsgivare får inte efterforska vem som lämnat ut uppgiftern­a. Om arbetsgivaren försöker ta reda på vem som är källan riskerar denne fängelse i upp till ett år. Detsamma gäller för journalister som röjer sin källa.
  • Du får inte bestraffas, till exempel genom utebliven lönehöjning, för att du har berättat om missförhållanden.
  • Du får posta inlägg om din arbetsplats på sociala medier, men ditt skydd är inte lika starkt som om du pratar med en journalist eller författare.

Gult ljus

  • Du får tycka vad du vill om beslut som din arbetsgivare fattar och du får prata om dem offentligt, men som anställd måste du följa de beslut som fattas.
  • Du får inte lämna ut sekretessbelagda handlingar. Däremot får du muntligen återge innehållet i sekretessbelagda handlingar för journalister och författare. Syftet måste vara att informationen ska publiceras i medier som har en ansvarig utgivare, eller i en bok.

Rött ljus

  • Du får aldrig lämna ut uppgifter med kvalificerad sekretess, till exempel information om enskilda patienter.

LÄRDOMAR FRÅN KATRINES UPPLEVELSE

Till den som funderar på att gå ut i medier vill Katrine uppmana till ett lugn, allt behöver inte ske direkt:

  • Be journalisten om att få se citaten och tänk igenom om det är så du vill formulera dig.
  • Ta med ett fackligt ombud ­till känsliga möten.
  • Är ni fler som tycker samma sak, slut er samman och gör ett inlägg gemensamt.

 
RESEARCH SANNA BJÖRKMAN