Tack vare Karin Bjelksjö och ytterligare tolv volontärer är det färre som numera dör ensamma i sin säng på Danderyds sjukhus. Sedan ett år tillbaka ger hon sällskap och tröst till ensamma, oroliga och svårt sjuka patienter på hjärtsviktsavdelningen vid Danderyds sjukhus i norra Stockholm. En gång i veckan kommer hon och stannar under en halv dag. 


Karin Bjelksjö är sjuksköterska och arbetade inom företagshälsovården innan hon gick i pension för omkring sju år sedan. När några av hennes gamla kurskamrater berättade att de var volontärer på ett sjukhus kände hon att det vore rätt för henne också. Att göra något meningsfullt.


— Jag går in försiktigt och frågar om patienten vill prata. Ibland sätter jag mig bara vid sängkanten och håller handen. En del vill dela med sig av sin sorg, som kvinnan från Tyskland som berättade om sina upplevelser av kriget när hon var tonåring. Andra vill att vi läser tillsammans, eller sjunger en sång. Inget är främmande, säger Karin Bjelksjö.



Sedan volontärprojektet inleddes 2013 har 
2 000 patienter på Danderyds sjukhus haft en medmänniska vid sin sida i livets slutskede. Samtliga är volontärer från Röda korset och alla har arbetat inom vården. 


För de ansvariga på sjukhuset är det viktigt att volontärerna på avdelningarna har en bakgrund i vården — som sjuksköterska, undersköterska eller arbetsterapeut. De känner till hur det fungerar på en avdelning, vet hur de ska närma sig patienter och vad de ska göra — och inte göra.


Sjuksköterskeerfarenheten innebär att Karin Bjelksjö har den kunskap som behövs för att nå en patient med demenssjukdom eller en patient med stark oro. Hon vet också när hon ska kalla på personalen och att hon inte ska ge ett glas vatten till en patient som har sväljsvårigheter efter en stroke. 


— Min yrkeserfarenhet är en trygghet, men jag trodde att det skulle vara svårt att inte få agera om en patient behöver omvårdnadsinsatser. Det är det konstigt nog inte. Kanske för att jag visste förutsättningarna från början. Jag känner mig helt enkelt som en medmänniska, säger hon.



Lyhördheten är viktig. Patienter kan vara uppkopplade till slangar, ha ont och svårt att nå fram med det. Andra kan sakna något som de inte kommer sig för att fråga om. Eller behöva hjälp med att förstå vad läkaren egentligen sa. Karin Bjelksjö känner sig trygg med hur hon ska närma sig och har hittills inte känt att det är för svårt att gå in till en patient. Inte heller att det är för tungt när en patient dör med sin hand i hennes.


— Döden har aldrig skrämt mig, även om den känns sorglig ibland. Jag sitter där och håller en patient i handen och det är många som säger att de är redo. Det som kan kännas tungt, både för oss volontärer och för personalen, är att möta de anhörigas sorg.



Biträdande chefssjuksköterskan Johanna Ylvin är samordnare för volontärerna och hon ser vilken skillnad de gör på avdelningarna. De finns med vid dödsögonblicket, men den stora insatsen gör de dagarna innan. Genom att finnas där för patienten — och för de anhöriga som kan få gå hem och vila ett tag.


— Volontärerna är vår guldkant och alla medarbetare inser värdet av att de finns. När de är här kommer nästan alltid en läkare eller en sjuksköterska skyndande och vill ha deras hjälp. Vi skulle vilja ha en volontär hos oss varje dag.