Trettio minuter. Det är den tid det beräknas ta från att Emma larmar personalen tills hon sitter i kriminalvårdens transportfordon på väg till sjukhusets förlossningsavdelning. Oavsett om vattnet har gått eller värkarna är täta är det många låsta dörrar som ska passeras innan hon befinner sig utanför det höga stängslet som omger anstalten.

Från Hinseberg tar bilresan till Universitetssjukhuset i Örebro drygt 35 minuter, om trafiken flyter som den ska. Totalt betyder det minst en timmes tid från att Emma larmar tills hon är på förlossningen, kanske för länge för en som är van att föda fort.



— Det känns lite oroligt, mina tidigare förlossningar har alla varit snabba. Det första barnet föddes på tre timmar, mitt yngsta på en och en halv. De har dessutom varit lite prematura. Jag vill absolut inte föda här eller i bilen, säger Emma.


Hon sitter bakom neddragna persienner i ett av anstaltens besöksrum och har precis fått på sig kriminalvårdens kläder igen efter ett besök på mödravårdscentralen. Alla besök utanför anstalten sker i privata kläder. Men Emma, vi kallar henne så, tycker ändå att det syns att hon sitter inne. Med tre kriminalvårdare som sällskap är det svårt att vara anonym.

Caroline Ulvmyr Söder, barnmorska. VF 12-17
Samverkan är A och O när det gäller mödravård för frihetsberövade, menar barnmorskan Caroline Ulvmyr Söder. Foto: Elis Hoffman




På mödravårdscentralen
Freja i Frövi arbetar Emmas barnmorska Caroline Ulvmyr Söder. Det är första gången hon är patientansvarig barnmorska, även om hon har träffat många frihetsberövade kvinnor genom åren. Caroline Ulvmyr Söder är mån om att det ska bli så bra som möjligt och engagemanget går det inte att ta miste på. Samtidigt som hon följer Emmas graviditet utarbetar hon ett nytt lokalt vårdprogram för gravida på anstalt. Varför uppfinna hjulet när det finns så mycket kunskap redan, resonerar hon, och har ringt till sina kolleger runt om i landet som sköter mödravård på andra anstalter.


— För en frihetsberövad kvinna är det kriminalvårdens personal som får hantera läget när förlossningen kommer i gång, oavsett om det uppstår några komplikationer eller inte. Därför är det viktigt att ha en plan för att undvika eventuell dramatik som riskerar att skapa sår som inte går att reparera, säger Caroline Ulvmyr Söder.


Hon är medveten om att kvinnorna som sitter inne på anstalt ofta har blivit svikna av sin omgivning, ofta också av vården. Det gäller att bygga upp förtroendet igen och skapa trygghet. Ett sätt är att skapa en ordentlig vårdplan där Emma är delaktig så lång det är möjligt. 



Till sin hjälp har de också anstaltens sjuksköterskor Jenny Larsson och Johanna Andersson. Sjuksköterskorna fungerar som en stabil länk mellan barnmorskan och den gravida när stängsel och säkerhetsrutiner kommer emellan. 


— Vi är inte ”bad guys” som låser in kvinnorna, utan fungerar mer som deras ställföreträdare här inifrån. De litar ofta på oss, samtidigt som vi självklart måste följa kriminalvårdens föreskrifter, säger Jenny Larsson.



Från sin sjuksköterskemottagning i en av de låga byggnaderna på Hinseberg sköter de logistiken kring alla intagnas vårdkontakter. Det är till dem Emmas handskrivna lappar kommer när hon vill ha kontakt. Det är sjuksköterskorna som handleder kriminalvårdarna i medicinska frågor som uppstår. På Hinseberg finns oftast någon eller några av det tjugotal gravida som vistas på anstalt varje år.



Det händer att behovet av vård går stick i stäv med säkerhetsrutinerna. När Emma skulle göra ultraljud i graviditetsvecka tolv bar hon midje­fängsel under transporten från anstalten Färingsö till sjukhuset. Det innebär att händerna är låsta till ett bälte runt magen. Barnmorskan fick be personalen knäppa upp bältet för att komma åt den gravida magen med ultraljuds­apparaten. På britsen låg Emma med armarna fortfarande låsta och kände sig helt maktlös. 


Kriminalvårdens säkerhetsrutiner i samband med vårdkontakter för kvinnliga intagna har fått kritik från justitieombudsmannen, JO. Under 2015 genomförde myndigheten ett antal inspektioner på anstalter där det bland annat framkom att kvinnor tvingats bära handfängsel i samband med förlossning och kirurgisk abort. Det strider mot fängelselagen som säger att varje intagen ska bemötas med respekt för sitt människovärde och med förståelse för särskilda svårigheter. Efter JO:s kritik har Kriminalvården nu uppdaterat sin säkerhetshandbok med ett tydligare fokus på kvinnors behov i kontakter med vården. Individuella säkerhetsbedömningar ska göras i samband med alla transporter till vården. I början av nästa år ska Kriminalvården rapportera till JO.



Emmas besök i mödravården förbereds noga av teamet. De intagna får aldrig veta i förväg vilka tider de har bokade utanför anstalten på grund av risken för fritagningsförsök. När Emma kommer till mödravården följer minst en kriminalvårdare med in på rummet. Caroline Ulvmyr Söder vill inte låta personalens ständiga närvaro påverka hennes arbete. 


— Jag försöker bortse från dem och se Emma som ett vitt ark som jag vill lära känna. När man jobbat några år som barnmorska vet man vad som är viktigt, säger hon.


Tillsammans pratar de mycket om Emmas tankar inför förlossningen och den oro hon känner för att kanske inte hinna ut genom alla låsta dörrar innan barnet är fött. De pratar också om hur Emma ska klara av att vara själv med barnet under den långa isoleringen på rummet. Tolv timmar per dygn spenderar de intagna inlåsta på sina rum. Barnet kan säkert fungera som ett ljus i mörkret, tänker Caroline Ulvmyr Söder. Samtidigt kan hon inte låta bli att tycka att det verkar tufft. Som mamma kan det vara väldigt viktigt att få avlastning, tänk bara om barnet skulle ha kolik.


I Finland finns det speciella avdelningar på anstalter för kvinnor som har medföljande barn. I Sverige vistas barnen tillsammans med sina mammor på så lugna avdelningar som möjligt. Eftersom barnet inte är frihetsberövat har anstalten inget formellt ansvar för barnet. Det innebär i praktiken att personalen inte får hålla i barnet, men det får allt som kan behövas i form av blöjor, kläder och mjölkersättning. 



Varje år bor tre till fem barn på Hinseberg tillsammans med sina mammor. De flesta är spädbarn, men sedan ettårsgränsen togs bort för en tid sedan kan även större barn tillbringa sina dagar bakom lås och bom. Socialtjänsten gör en individuell bedömning som omprövas i takt med att barnet växer.


Varken sjuksköterskorna Jenny Larsson och Johanna Andersson eller barnmorskan Caroline Ulvmyr Söder tycker att anstalten är en lämplig miljö för barn. Men de vet också hur mycket anknytningen mellan mamma och barn betyder den första tiden. Emma tänker att hennes barn kommer att vara så litet och beroende av kontakten med henne den första tiden. Samtidigt finns en oro för hur andra intagna ska reagera. Tänk om det kommer en barnamördare till avdelningen?

I besöksrummet lägger Emma händerna på den runda magen. Under den vinröda fleecetröjan märkt med Kriminalvårdens initialer, växer hennes fjärde barn. Att vara gravid har hjälpt henne att klara av tillvaron på anstalten, säger hon. Saker som troligtvis hade upprört henne annars passerar ganska obemärkt förbi. Hon känner sig respektfullt behandlad av sjuksköterskorna och barnmorskan. Det har hänt att hon någon gång under tidigare graviditeter utanför grindarna blivit sämre bemött på mödravården. 



Nedräkningen till Emmas förlossning har börjat och snart knyter Caroline Ulvmyr Söder ihop sitt nya vårdprogram för gravida på anstalt. Förhoppningen är att det ska underlätta nästa gång hon eller någon kollega tar hand om en gravid från Hinseberg.


— För frihetsberövade blir vården lite krångligare. Det är inte bara för kvinnan eller mig att ringa om det skulle vara något, utan allt måste gå via vakten eller sjuksköterskorna. Trots det tycker jag att vi ger en bra mödrahälsovård. Det viktiga är att skapa trygghet, säger hon.