För att förverkliga sin dröm började han och hustrun Linda med att sälja villan och flytta in i en lägenhet söder om Stockholm. Sedan satte han 
i gång en korrespondens med tillsynsmyndig­heten i Australien för att få alla papper i ordning.


När vi träffar Niclas är det oktober 2016 och han sitter i sitt kök, bland alla flyttkartonger, och berättar om drömmen som kom av sig. Han tog sin sjuksköterskeexamen vid Lunds universitet 1999. För några månader sedan fick han ett slutligt besked från Australien health practitioner regulation agency, AHPRA: ”Ackrediteringen av Lunds universitet godkänns inte.”


Då hade han slitit med förberedelserna i tre år. Han hade lagt ner mycket energi och en hel del pengar. Läst engelska på Folkuniversitetet, skadat handen, blivit sjukskriven, fått tvillingar, blivit tillräcklig kurant för att tentera av sina engelskkunskaper, inte klarat tentan, skrivit om den och missat igen.


— Jag skrev provet fyra gånger och när beskedet efter den fjärde gången damp ner i brevlådan vågade jag inte öppna kuvertet. Tänkte att om det inte går nu heller struntar jag i det här. När Linda läst brevet grät hon och sa: ”Du klarade det.”



Efter den segern inleds den långdragna korrespondensen med myndigheten. Lättad skickar Niclas sina papper till AHPRA. Det går fyra månader, sedan kommer ett meddelande om att de tagit emot hans handlingar.


— Det var ändå snabbare än jag befarat. En vän till mig som kommit hem efter att ha arbetat i Australien sa att det kunde ta ett par år.


Men så kommer det första bakslaget. I december 2014 skriver myndigheten att reglerna har ändrats och att Niclas ansökan kommit in så sent att han omfattas av det nya regelverket. Åtta nya kriterier ska uppfyllas — bland annat behövs bevis på att Lunds universitet har ackreditering för att bedriva sjuksköterskeutbildning.



Han får hjälp av universitet där de tar fram hela hans utbildningsmaterial på engelska. De skickar också intyg på att de verkligen är ackrediterade.


Det räcker inte. Myndigheten i Australien vill veta vem som har gett universitetet ackreditering och Niclas vänder sig till Socialstyrelsen där en tjänsteman svarar: ”Ingen aning”. Till sist kommer han i kontakt med Universitets- och högskolerådet, UHR, där han får hjälp av en utredare som skickar i väg ett intyg på ackrediteringen.


Några månader senare kommer ännu ett avslag. Niclas vänder sig återigen till UHR, som förser honom med detaljrika dokument om Lunds universitets rätt att examinera sjuksköterskor. Handläggaren bifogar också Lissabonkonventionen; en överenskommelse om att länder ska erkänna varandras högre utbildning, som bland annat Sverige och Australien har skrivit under. Hösten 2015 skickas en diger överklagan i väg till Australien.



I februari 2016 kommer ett nytt svar: ”Ansökan avslagen”.


— Det var en riktig käftsmäll. Jag trodde att det skulle gå vägen; alla mina övriga intyg hade godkänts, men inte det från UHR som gällde ackrediteringen av Lunds universitet. När jag ringde utredaren berättade hon att de även tidigare haft problem med att få svensk sjuksköterskeutbildning godkänd av myndigheterna i Australien.


Utredaren på UHR skriver till AHPRA och frågar vad som krävs för att få ackrediteringen godkänd. ”En extern granskning av utbildningen”, lyder svaret.


Myndigheten i Australien har hänvisat till dokument och formalia som inte stämmer. Man har krävt intyg som inte går att prestera och hänvisat till att om Niclas tagit sin examen senare än 2012, när Sverige gick med i Lissabonkonventionen, hade hans utbildning godkänts.


— Jag har kollat deras hemsida och det som sagts till mig stämmer inte. Min slutsats är att Australien är för populärt att bo i. Landet vill inte att det ska vara en ”walk in the park” att få komma dit från andra länder.



Till sist insåg Niclas att hans sjuksköterskeexamen aldrig skulle godkännas av den australiska myndigheten. Efter ett par års slit gav han upp och bytte dröm. I slutet av oktober reste hela familjen till Nya Zeeland. Samma språk, samma sida av jordklotet, samma känsla av äventyr — men utan farliga djur.


Men väl där blev det inte riktigt som han tänkt sig. Det som började med ett digitalt uppmuntrande: ”Hi Niclas, welcome to New Zealand”, slutade med ett avhopp från kursen som skulle göra det möjligt att arbeta som sjuksköterska. 
Efter ett par månader i Nya Zeeland kommer ett mejl från Niclas:


”Jag var den första svenska sjuksköterskan som gick den här kursen på den här skolan. Om det gått andra svenska deltagare på någon av de andra skolorna vet jag inte. Fick känslan av att svenska sjuksköterskor i första hand söker sig till Australien, något som inte är så lätt. Det verkar som om svenska läkare gärna åker till Nya Zeeland för att jobba i något eller några år, men hur stor siffran är vet jag inte.”
 


Redan under den första kursdagen fick Niclas en dålig magkänsla. Den avtog inte när han efter en veckas teori började sin praktik på ett äldreboende i en av Aucklands finare stadsdelar. 
Han berättar om sitt första möte med en av de boende, då han fick en tydlig tillsägelse om att bara observera för att lära:


”Patient, 85 år gammal dam, multipla såromläggningar, trycksår på ben och sacrum, sitter på toaletten då hon varit obstiperad i flera dagar. Har uttorkad hud och ser trött ut. Vårdbiträdet har innan jag träffat patienten dragit ner blöjan på patienten varpå hon fått en massa avföring på sina handskar. Tar ej av sig dessa utan tar överallt. När hon väl är klar säger hon: ”Det är viktigt att vi är noggranna då vi har mycket ESBL och mrsa här.”

Kanske hade Niclas bara otur. Han vet inte om det han upplevde av äldrevården är typiskt för Nya Zeeland. Men beslutet att hoppa av utbildningsprogrammet var inte svårt att ta. Det underlättades dessutom av att hans svärföräldrar hemma i Sverige blev svårt sjuka.


”Vi kunde åka på en välförtjänt semester efter alla år av slit för att få komma i väg. Det var inte meningen — samtidigt som vi gav det chansen. Hur många gör det? Ingen hänger läpp för det här, livet är för kort för det. Varför gå och ödsla energi på något som ger en dålig magkänsla? Jag känner mig faktiskt stolt över att jag står upp för vad jag anser är rätt när det gäller att ge patienter en bra vård. Vi ska vara stolta över den högkvalificerade och teknologiska vård vi har i Sverige. Trots våra stora brister som vi kämpar med dagligen.”


Han funderar över om det hela handlade om en kulturkrock, men tror inte det.

”Jag har mycket erfarenhet och vet när något är fel. När jag berättade för min kliniska handledare om mina upplevelser och fick svaret att det beror på kulturella skillnader förstod jag att jag inte hade skolan bakom mig. Jag är inte någon som ger upp, det kan vem som helst som känner mig intyga. Men jag var bara tvungen att lita på min magkänsla.”


Lissabonkonventionen
Enligt Lisbon Recognition Convention ska de anslutna länderna, däribland Sverige och Australien, erkänna varandras utbildningar för att göra det lättare att studera och arbeta i annat land.

Läs mer:
www.uhr.se
Sök: lissabon