Egentligen gick distriktssköterskan Christina Nilsson i pension för ett par år sedan, men det dröjde inte länge innan chefen ringde och 
frågade om hon kunde tänka sig 
att ta några extrapass. Christina var inte svår­övertalad och snart var hon tillbaka på mottagningen som hon varit trogen i över 40 år.


— Det passar mig jättebra, jag gillar att jobba. Samtidigt får jag tid över till annat, som att åka skidor, säger Christina, samtidigt som hon tar en kopp kaffe på stående fot. 



Det är förmiddagsfika på Särna vårdcentral. Personalen knaprar Leksandsknäcke med mesost och småsnackar på norskklingande särnmål. Christina är redan på väg ut, det är dags för patientbesök med telefontolk. 


— Hon är vår klippa. Christina kan allt och ställer alltid upp, säger distrikts­sköterskan Margareta Björne­by Östensson högt och tydligt så att även den omtalade ska höra.


Christinas lojalitet med arbetsplatsen är stark. Här har hon arbetat sedan 1973. Hon är sjätte generationens Särnabo och född på självaste sjukstugan. Endast en avstickare har det blivit, när maken insisterade på att provbo i Laholm. Christina och barnen följde med och hon fick jobb på en vårdcentral. Snart blev dock längtan till kollegerna och fjället för stor. Drygt ett år efter flytten var familjen tillbaka i Särna igen. 



På den tiden bestod personalen av en kärntrupp på tre, fyra distriktssköterskor och en läkare. Distriktssköterskorna gjorde ”allt” 
och tempot var ofta högt. Särskilt under turistsäsongerna när mängder av skidåkare besöker fjällen och i juli när sommargästerna kommer. Under dessa perioder mångdubblades befolkningen som då normalt bestod av drygt 3 000 personer. Distriktssköterskorna skötte röntgenapparaten, framkallade bilderna i tre olika bad och gipsade okomplicerade frakturer.


Parallellt med akutmottagningen löpte det vanliga distriktsarbetet. De delade på ansvaret för barn- och mödravården, skolhälsovården och hemsjukvården. Resorna mellan hembesöken i stugorna var ofta långa och eftersom det bara fanns en läkare på orten fick distriktsskötersk­orna ta många jourer själva utan någon doktor på plats. 



Över fyrtio år och ett helt yrkesliv senare är det mycket som är annorlunda. Distriktsjobbet är inte från ”vaggan till graven” längre. I dag tar en sjuksköterska hand om all barnhälsovård och en barnmorska arbetar halvtid med mödravården. Kommunen har tagit över både hemsjukvården och elevhälsan. Hembesöken försvann och i dag träffar distriktssköterskorna bara de patienter som själva kan ta sig till mottagningen. 


— Förut tyckte jag inte att jag kände patienten tillräckligt väl förrän jag suttit vid deras köksbord och pratat. Visst saknar jag hembesöken och alla ”mina” gamlingar i stugorna. Nu försöker jag få till de samtalen under besöket på mottagningen. Det går för det mesta bra. 



Att krampaktigt hålla fast vid det förgångna verkar inte ligga för Christina. Dessutom tycker hon att det är mycket bättre för patienterna att få träffa personal som är mer specialiserad inom sitt område. I slutet av 1970-talet släppte distrikts­sköterskorna även de ensamma jourerna i takt med att läkarna tog över dem.


— Det är inget jag skulle vilja ha tillbaka. Att stå själv hemma hos svårt sjuka patienter, spruta smärtstillande och göra egna bedömningar. Det var inte roligt. Samtidigt har vi fått utökat ansvar till exempel när det gäller dokumentation, planering och uppföljning av vården. Jobbet kan fortfarande vara väldigt stressigt, även om det är lättare att hoppa in extra och inte ta ansvar för allting runt omkring.



På 1980-talet startade Christina en egen diabetesmottagning som i dag har drygt 200 patienter inskrivna. Hon läste diabetesvård på högskolan och var aktiv i regionala diabetesteam. De sista åren före pensioneringen arbetade hon som verksamhetschef. Utökade ansvarsområden har också gett mer i plånboken och hon tycker att löneutvecklingen har varit hyfsad utan att byta arbetsgivare.


De strukturella förändringarna i verksamheten har även satt sina spår rent fysiskt. Den faluröda träpanelen har bytts ut mot slitstarkt tegel. Över entrén står det numera Särna vårdcentral i stället för sjukstuga. Här finns läkar- och distriktssköterskemottagning och ett eget apotek. Förr skickades recepten per post till Älvdalen, sedan via fax och i dag överförs recepten elektroniskt. 


— Vi har alltid hängt med i den tekniska utvecklingen. Fax fick vi tidigt och kommunikationen med sjukhuset har alltid fungerat bra. Men visst är det skillnad nu när vi skickar röntgenbilderna digitalt som direkt kan tolkas av en röntgenläkare.


Även om arbetet förändrats mycket har hon aldrig velat arbeta någon annanstans. Här i Särna känner hon i princip alla sina patienter. Att vårda sina grannar, släktingar och kollegers ungar är en del av jobbet och något som underlättar arbetet. Christina tycker att det känns tryggt och tror patienterna upplever det likadant. Men samtidigt har hon alltid varit sparsam med att berätta om sig själv för sina patienter.



För drygt ett år sedan skedde ytterligare något som kom att påverka Christina både på jobbet och privat. Som en följd av de stora flyktingströmmarna i Europa inkvarterades 500 asylsökan­de på en militärförläggning söder om Särna. För de ensamkommande ungdomarna från Afghanistan och barnfamiljerna från Syrien har vårdcentralen varit en viktig länk till det svenska samhället. Christina ville göra mer och började engagera sig även på fritiden för att hjälpa flyktingarna, hon hade ju tid för det som pensionär.


Tillsammans med några andra volontärer har hon under året ordnat klädinsamlingar, språkkafé och skidskola. Med hjälp av integrationspengar från Dalarnas idrottsförbund har hon kunnat köpa in fotbollsskor till flyktingarna och förra året genomförde sex av flyktingarna Vasaloppets öppna 9-kilometersspår. Det är med viss sorg i rösten som hon konstaterar att även den här tiden snart är förbi.


— Nu ska visst försvaret ha tillbaka sin anläggning och de asylsökande kommunplaceras på andra orter. Jag har hunnit lära känna flera ganska väl och det är klart att jag undrar hur det ska gå för dem.


3 x trivsel
Utan inbördes rangordning säger Christina Nilsson att trivseln med kollegerna, patienterna och det omväxlande arbetet är de tre främsta skälen till att hon stannat kvar så länge på samma arbetsplats.

— Jag har ofta känt mig privilegierad som har det här jobbet, säger hon.