Det är tio år sedan Katarina tog sitt liv. Hennes mamma säger att sorgen fortfarande är lika tung. Fast den är inte kolsvart längre. Mer grå på något vis. Fotografiet på dottern står på byrån där hemma — i fin ram med glas som Marie putsar mot magen på tröjan då och då. ”Det är ju där, i min mage, hon har legat”, säger hon.


Varje dag tänder hon ett ljus bredvid fotografiet. Pratar lite, släcker ljuset när hon går ut och berättar att hon snart kommer tillbaka igen.


— Det är en viktig ceremoni för mig. ”Mamma kommer snart tillbaka”, säger jag när jag går ut. Katarina är med mig hela tiden. I varje rum av lägenheten finns hon. Det känns bra.



Maries dotter var svårt sjuk i cancer. Hon hade två små barn, en make och föräldrar som besökte henne på sjukhuset nästan varje dag. Svårt medtagen och dessutom höjdrädd klev hon upp, först på en stol, sedan på ett bord. Så öppnade hon fönstret på fjärde våningen och hoppade. Marie förstår inte varifrån Katarina fick styrkan att ta sitt liv. Men hon förstår varför.


— Hon var helt klar i huvudet — inte omtöcknad av något läkemedel — men hon var så sjuk och hon ville inte att pojkarna skulle se henne tyna bort. Jag minns en dag när hon just kommit från dialysen och hennes fötter var så svullna att det inte gick att få på några strumpor. Då tänkte jag ”det här går inte länge till”.


Det som från början diagnostiserades som ett ryggskott visade sig vara en svår cancersjukom. Att det var riktigt allvarligt förstod de när Katarina fick svåra kotfrakturer efter att ha ramlat på golvet därhemma. Diagnosen ställdes på Sankt Görans sjukhus inne i Stockholm. Hon remitterades till hematologen på sjukhuset i Huddinge och där blev hon inlagd.


— Jag minns en dag när vi gick där i korridorerna och en av sjuksköterskorna sa till Katarina, som hade hår till midjan, att hon måste tvätta håret. När hon borstade det före tvätten föll det av i långa testar. Vi grät tillsammans.



Vid ett av sjukhusbesöken hittade Marie en broschyr om vad myelom innebär. Det var så hon fick veta att det är en kronisk sjukdom. Att den genom behandlingar går att leva med — men inte att bota. 


Sedan följde ett par långa behandlingsperioder på Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge. Katarina transplanterades med sina egna stamceller och låg ensam i ett isoleringsrum där allt skulle vara sterilt. Inte ens blommor i jord fick hon ha omkring sig. Marie tog med snittblommor i mängder. Kontaktsjuksköterskan gjorde sitt bästa genom att se till att det kom en tv till rummet.


När Katarinas värden blev bättre frågade Marie om de kunde få hjälp så att hon kunde vårda sin dotter hemma.


— Det gick man med på och jag kan säga att jag aldrig har städat så noga som då. Hon fick sova i sitt gamla flickrum, vi bäddade åt henne i soffan på kvällarna och hon fick precis den mat hon ville ha. Det var en fin tid.



Katarina blev symtomfri. Ett par år senare följde Marie med henne på ett vanligt återbesök. Hon minns läkaren som inte tittade upp från skärmen när han sa: ”Nu har det hänt som vi inte trodde skulle hända ännu.” Sjukdomen hade tagit fart igen. Katarina gick in på en toalett och genom den stängda dörren hörde alla hur hon skrek ut sin ångest. 


”En skitsjukdom”, kallade Katarina cancern. Det gör Marie också.


Katarina dog på ett akutsjukhus. Hennes mammas berättelse är full av intryck och minnen — starka som om allt skett nyligen. Läkaren som inte såg dem i ögonen. Sjuksköterskan som, på väg i en korridor och utan att sätta sig ner, berättade för Marie att prognosen var dålig. Men också sjuksköterskan som strök henne över armen. Och fysioterapeuten som hällde upp vatten i glaset för att hon förstod att Katarina inte orkade lyfta kannan själv.


Skulle Katarina ha orkat invänta döden om personalen hade gjort på något annat sätt? Marie tror inte det. Sjuksköterskor och läkare gjorde så gott de kunde. Hade det varit bättre om Katarina fått hjälp av läkare att avsluta sitt liv? Marie blir tyst ett tag.


— Jag hade önskat att de gjort mer för att dämpa hennes smärta och ångest. Att de hade gett henne morfin så att hon fått sova den sista tiden. Då hade jag kunnat sitta och hålla henne i handen.


När Marie gick ifrån sjukhuset den sista kvällen sa Katarina: ”Jag älskar dig mamma.”


— Så hade vi aldrig sagt i vår familj. Vi sa att vi tyckte om varandra. Inte älskade. Jag svarade ”du är det bästa jag har”. Det var det sista vi sa.



Om något har förändrats på hematologen i Huddinge sedan Katarina dog vet inte Marie. Fast en sak har hon fått veta: Numera är fönstren på den fjärde våningen låsta.