Vilken utmaning hon ställdes inför. Innan Gro Sundell blev enhetschef var hon projektsamordnare och skapade hela verksamheten från grunden, så att säga.


— Ja himmel, det är nog det tuffaste jag någonsin gjort. Vi har verkligen startat från noll: utan lokal, utan personal och utan behandling. Det gällde inte bara att lägga ett pussel, det gällde att hitta pusselbitarna.


Psykiatrimottagning utmattningssyndrom i Göteborg öppnade i november och sjuksköterskan Gro Sundell har hunnit få viss chefserfarenhet. Hon har själv rekryterat medarbetarna — läkare, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, psykologer, sjuksköterska, kurator och sekreterare — och litar på alla. Utan förbehåll. Att leda den tvärprofessionella gruppen är bland det mest spännande hon har gjort. 



Men hur kom det sig att hon, en sjuksköterska som saknade chefs­erfarenhet, fick verksamhetschefens förtroende att leda uppbyggnaden av en helt ny mottagning för en svårbehandlad patientgrupp som tidigare fallit mellan stolarna?


Hon tror det beror på att hon gjort så många olika saker i sitt 52-åriga liv.


— Jag har jobbat inom öppenvård, psykosvård och på bemanningsenhet, jag har psykoterapeututbildning och har jobbat inom Försvarsmakten i Afghanistan. Någon såg min kapacitet och trodde på mig.


Att hitta rätt lokaler var den svåraste utmaningen som projektsamordnare. Det skulle vara centralt, med grönska runt omkring och dessutom till ett överkomligt pris. Hon hade tur. Mottagningen ligger i ett gammalt villa­område alldeles bakom Poseidonstatyn vid Götaplatsen.



Som nytillträdd chef fick Gro Sundell börja med att ta reda på vilka evidensbaserade behandlingsmetoder som finns kring stress och utmattning. Hon besökte forskare i Stockholm, Umeå och Göteborg, där hon fick mycket kunskap från Institutet för stressmedicin vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.


— Att utveckla verksamheten är ett
samarbete och en utmaning som är en-
bart positiv. Det finns andra utmaning­ar som inte är fullt så positiva. Jag trodde till exempel inte att min kalender skulle vara så full av möten på alla tider, överallt och på alla nivåer, säger hon.



Det svåraste har annars varit att bromsa sig själv, för att inte sluta som patient på den egna mottagningen. 


— Men jag har lärt mig att lyssna på mig själv och vet numera hur jag ska undvika fällan att överprestera. Dessutom har jag haft en mentor under hela processen. Till henne har jag kunnat säga precis vad jag känner. Det har hjälpt mig mycket.