Lars Henriksen går ut ur undersökningsrummet och gör sig redo att ta nästa bild. Han tittar mot patienten, som enligt instruktionen står stilla mot lungstativet. ”Andas in och håll andan”, ropar han sedan med hög stämma för att överrösta bullret från ombyggnationen av akutmottagningen en trappa ner. 


Ett oväntat högt patienttryck har fått Lars Henriksen att rycka in i det kliniska arbetet. Annars skulle han och kollegan Ole Sørland ha ägnat hela dagen åt att granska och skriva utlåtanden på slätröntgenbilder av det perifera skelettet. Det är en läkaruppgift som de började utföra i december, då de med stolthet kunde titulera sig beskrivande radiografer. De blev därmed något av pionjärer i Sverige, och kanske starten på en ny trend.



Det hela började med lösa diskussioner för några år sedan om hur röntgenkliniken på Vrinnevisjukhuset i Norrköping använde sina resurser. De fåtaliga och tidspressade radiologerna var prioriterade på avancerade undersökningar. Det medförde att merparten av de drygt 25 000 elektiva skelettundersökningar som årligen gjordes på sjukhuset skickades för granskning hos privata bolag. Det var dyrt, samtidigt som kliniken förlorade möjligheten att säkra kvaliteten på svaren.


— Vi föreslog att röntgensjuksköterskorna skulle ta över den biten, dels för att avlasta läkarna men också för att höja patientsäkerheten och skapa nya karriärvägar som kan locka hit mer personal. Tankarna har sedan fått mogna och har successivt fått stöd i läkargruppen, vilket varit en framgångsfaktor, säger Lars Henriksen.


Han och Ole Sørland visade störst intresse när kliniken slutligen sa ja till initiativet. I både Norge och Danmark fanns utbildningar som gav röntgensjuksköterskor behörighet att tolka bilder av skelettet, men valet föll på England som utbildat radiografer sedan 1990-talet. 


— På en del avdelningar i England jobbar så många som 15 beskrivande radiografer och endast två radiologer. Det är mer än en rollglidning, de har tagit över en stor del av tolkningsverksamheten. Men det är positivt, det ger både läkare och röntgensjuksköterskor möjlighet att få spetskompetens, säger Ole Sørland.



Utbildningen pågick under hela 2016. Det blev ett flertal besök på universitetet i Birmingham för intensiva studiedagar. De fick bland annat lära sig hur olika skador och sjukdomar visar sig i skelettet. Men det största arbetet gjordes på hemma­plan. Med stöd av huvudsakligen pensionerade radiologer nötte de in konsten att tolka bilder och skriva svar. 


— Det är ett speciellt sätt att tänka och uttrycka sig på. En grundbult är att börja med de viktigaste fynden. Sen gäller det att uttrycka sig rakt på sak, inget ska kunna missförstås. Dubbla negationer måste bort. Man bör exempelvis skriva ”malignitet kan föreligga” snarare än ”malignitet kan inte uteslutas”, säger Lars Henriksen.


Utbildningen avslutades med ett prov där de skulle bedöma 50 bilder. Tidsgränsen var fyra minuter per svar och de fick inte ha mer än tre fel totalt, vilket är samma nivå som förväntas av röntgenläkare. Följdriktigt visar olika studier att det inte är några skillnader i kvaliteten på röntgensvar från en specialiserad röntgensjuksköterska och en radiolog.



I december trädde Lars Henriksen och Ole Sørland in i sina nya yrkesroller på Vrinnevisjukhuset. De arbetar kliniskt två till tre dagar i veckan, resten av tiden skriver de svar. Det blir ungefär 20 utlåtanden per dag, vilket gott och väl räcker för att hålla listorna hyfsat rena och svarstiderna i närheten av det lokala målet på tio dagar.


Det mesta av arbetet är schemalagt och de granskar vanligtvis elektiva undersökningar. Huvudsakligen handlar det om äldre patienter med olika typer av artrosbesvär. Men de har en dynamisk roll och kan hoppa in där det behövs, kliniskt eller för att stötta i granskningen av akuta undersökningar.



— En trygghet för oss är att läkarna tittar på allt vi skriver. De kommer med feedback och hjälper oss att utvecklas. Någon gång framåt maj-juni, när vi jobbat i ett halvår, ska det göras en utvärdering för att bedöma om vi tillägnat oss tillräcklig kompetens för att dubbelgranska läkarnas utlåtanden. Det kan skapa ytterligare dynamik i arbetsgruppen, säger Lars Henriksen.


Under årens lopp har röntgensjuksköterskorna på kliniken fått ta över ett antal arbetsuppgifter. De hjälper till i prioriteringen av patienter och tolkar remisser, vilket innebär att de fattar egna beslut om vad som ska röntgas. Det är kanske inte nödvändigt att avbilda hela underarmen om problemformuleringarna kretsar kring besvär i tummen. 


— Vi ansvarar för responsen till röntgensjuksköterskorna om hur undersökningarna genomförts. Det passar oss bra eftersom vi har en dubbel kompetens. Vi hoppas och tror att den här kedjan av återkoppling gör både bildtagning och granskning vassare, vilket stärker patient­säkerheten, säger Ole Sørland.



För båda två har jobbet blivit roligare. Det erbjuder större variation och nya möjligheter att utvecklas, och mod att ta egna initiativ. De har nyligen tagit hjälp av läkarna för att lära sig tolka bilder från klinikens nya CBCT, en liten datortomograf som gör det möjligt att avbilda begränsade delar av armar och ben. Maskinen ger ett större och mer informationsrikt bildmaterial än en slätröntgen.


— På så vis är det lättare att skriva bra utlåtanden. Det finns så mycket att titta på att man skulle kunna bli sittande i timmar. Men det gäller att inte fastna, till slut luras ögat och ser tendenser till benbrott och tumörer lite varstans, säger Lars Henriksen.


Under året kommer satsningen på beskrivande radiografer att utvärderas. Först därefter kommer kliniken att besluta om ifall ännu fler medarbetare ska få utbilda sig.

4 000 mer i lön har det nya uppdraget gett röntgensjuksköterskorna - hittills.