Malin Wiklander har länge velat bli mamma. Som 35-årig singel tror hon dock att hennes chanser att träffa en partner och hinna bli gravid innan hon fyller 40 är ganska begränsade. I stället hoppas Malin på att bli mamma med hjälp av spermiedonation. Förra året blev det möjligt för ensamstående kvinnor att få insemination och ivf-behandling i Sverige. 
Malin låg i startgroparna:


Den första april 2016, samma vecka som lagen går igenom, ringer Malin till reproduktionscentrum i Malmö, där hon bor. Hon vill veta hur hon ska göra för att skicka in en egenremiss. På kliniken kan man inte ge något besked och hon uppmanas att återkomma.


Dagarna går, veckorna likaså. Våren blir försommar och fortfarande väntar Malin, tillsammans med hundratals ensamstående kvinnor runt om i landet, på att få ställa sig i kö för insemination. För att den offentliga vården ska kunna ta emot dem behövs ett formellt beslut i respektive landstings- eller regionstyrelse. Politikerna måste säga ja till att behandlingen ska ingå i högkostnadsskyddet utifrån samma kriterier som för par; hetero­sexuella och samkönade. 



Landstinget i Uppsala blir först med att ge grönt ljus till finansieringen, i juni. Personalen vid reproduktionscentrum på Akademiska sjukhuset har följt händelseutvecklingen på nära håll. De tar kontakt med ansvariga inom landstinget för att höra hur det går.


— Eftersom det var många kvinnor som hörde av sig till oss ville vi vara förberedda för att kunna ta emot dem på bästa sätt när det blev dags. Flera av kvinnorna hade väntat länge och för några var det bråttom eftersom de riskerade att hinna fylla 40 innan de kunde komma för utredning och behandling. Det skulle innebära att de åkte ur kön innan de ens kommit hit, säger Lotta Dahl, barnmorska och avdelningschef.



Den första juli, två veckor efter att landstinget sagt ja, kunde de ta emot den första ensamstående kvinnan på mottagningen i Uppsala. Sedan dess har 10 kvinnor startat behandling, 20 väntar på behandling och ytterligare 20 väntar på utredning.


För barnmorskorna är inte omhändertagandet av de ensamstående annorlunda. Rutiner och information är i stort sett desamma förutom att det är en person i stället för två i rummet. Handlar det om enbart insemination av spermier utför barnmorskorna behandlingen själva. Vid ivf-behandling är det läkaren som plockar ut ägg och återför embryon tillsammans med embryolog och barnmorska.


— Det kan hända att de ensamstående har lite fler frågor om hur vi väljer donator och om donatorns utseende, annars är det ingenting som är annorlunda. Vi är vana vid att anpassa vårt arbete efter nya patientgrupper, senast för några år sedan när transsexuella fick börja frysa könsceller, berättar Lotta.



Samtidigt som Uppsala drog i gång var det fortfarande tyst i Skåne. I juni bestämmer sig Malin för att uppvakta ett par lokalpolitiker för att se om det går att skynda på processen. Genom en fertilitetsunder­sökning några år tidigare har Malin fått veta att hennes chanser att bli gravid utan ivf är små och hon vill inte vänta i onödan. I några mejl berättar hon öppet om sin situation. Om det är det som tar skruv, eller om det är de byråkratiska kvarnarna som malt klart vet hon inte, men i slutet av augusti fattar i alla fall regionstyrelsen i Skåne beslutet som hon väntar på.


Nu kan Malin skicka in sin remiss till reproduktionscentrum i Malmö och i september får hon komma på sitt första besök. Under hösten lämnar hon blodprover, gör ultra­ljud och träffar psykologen. Under tiden rullar vardagen på. Arbetet som barnbibliotekarie fyller en stor del av tiden och hon trivs med sitt liv.


— Jag lever som vanligt och försöker att inte ta ut något i förskott. Mitt liv faller inte om jag inte blir mamma, men det skulle vara häftigt att få följa ett barn genom livet, säger hon.



På Akademiska i Uppsala, som var först med att ta emot singelkvinnor, förberedde sig personalen genom att prata med varandra om hur de såg på barnets perspektiv. Lotta är noga med att understryka att de inte lägger någon värdering i det, men som ensam vårdnadshavare kan situationen bli mer skör. Det finns med som en aspekt eftersom de alla har ett ansvar när barn blir till på det här sättet och med samhällets hjälp.


Kuratorn och läkaren behöver ofta göra en mer ingående bedömning av den ensamstående kvinnans resurser och förmågor att klara av ett föräldraskap. Det har hänt att ett fåtal ensamstående kvinnor nekats insemination på samma grunder som par nekas.


När det blev tillåtet för Malin att ansöka om insemination hade redan långa köer bildats till landets fertilitetskliniker. Det beror framför allt på bristen på spermiedonatorer. Utan spermier ingen insemination, varken för par eller ensamstående, som numera står i samma kö.


— Det är vårt största bekymmer och det är inte lätt att få nya donatorer. Vi försöker nå ut via sociala medier, internt på sjukhuset och i mars ställde vi oss i ett köpcentrum för att försöka rekrytera donatorer, säger Lotta.



Nu har det gått mer än ett år sedan Malins första telefonsamtal till reproduktionscentrum i Malmö. Ännu har hon en bit kvar innan en eventuell graviditet. Fortfarande väntar hon på behandlingsstart. Tiden går och väntan blir vardag. Inte alla ensamstående kvinnor med barnlängtan kan eller vill vänta på samma sätt som Malin. När lagen ändrades låg de privata mottagningarna i startgroparna, redo att ta emot den nya gruppen kvinnor. I början av mars i år föddes det första barnet som kommit till via insemination av en ensamstående kvinna i Sverige.



Om Malin tänker positivt skulle hon kanske, kanske kunna bli mamma tidigast 2018. Men hon vill inte ta ut något i förväg, varken åt det ena eller andra hållet.


— Jag går inte omkring och tänker att barn 
är meningen med livet och självklart är det ingen mänsklig rättighet. Men om samhället nu kan hjälpa till med insemination vill jag gärna pröva.

BARNETS BÄSTA 

  • Assisterad befruktning med donerade könsceller får endast genomföras om det antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden.
  • En särskild prövning görs av makarnas, sambornas eller den ensamståendes medicinska, psykologiska och sociala förhållanden.
  • Alla barn som kommer till via spermiedonation i Sverige har rätt att få reda på sitt genetiska ursprung vid mogen ålder.
  • Här hittar du Socialstyrelsens nationella kunskapsstöd för vårdpersonal: http://tinyurl.com/befrukt

 
BRIST PÅ SPERMIER 

Efter utredning och godkännande av insemination kommer väntan på spermier. Antalet spermiedonatorer är få i förhållande till efterfrågan och tillgången på spermier varierar i landet.

Kötider för spermiedonation:

  • Karolinska universitetssjukhuset: 16 månader
  • Akademiska sjukhuset: 9-12 månader
  • Universitetssjukhuset Linköping: 6-12 månader
  • Universitetssjukhuset Örebro: 2-4 månader
  • Sahlgrenska universitetssjukhuset: 1 månad
  • Skånes universitetssjukhus: 1 månad

( Siffrorna gäller till och med den 15 mars 2017)