”Svensk sjuksköterskeförening får härmed med stöd av bifogade fullmakter erhålla om entledigande av följande sjuksköterskor /---/ från och med den 15 augusti 1951. Uppsägningen av dessa tjänster sker som uttryck för vederbörandes sympati med aktionen för bättre löne- och anställningsförhållanden för sjuksköterskor i landet.”


Det här brevet skickades till sjuksköterskornas arbetsgivare i Stockholm, Göteborg och Gävle den 11 maj 1951. Nästan 800 sjuksköterskor vågade riskera allt den sommaren. Ett av namnen på listan är Febe Lilly Gunvall, som då var 47 år och laboratoriesköterska på Serafimerlasarettet i Stockholm.



Febe föddes i Göteborg 1904, hon var dotter till skräddarmästaren Johan Widén och hans hustru Hanna. Hanna och Johan verkar ha varit förtjusta i sådant som kom västerifrån, alla deras tre barn fick engelskklingande namn: Febe, Evan och James. De växte upp i Sävedalen strax utanför stan och det gick bra för dem som vuxna. En av bröderna blev tandläkare, den andre byggmästare och Febe for till Stockholm för att utbilda sig till sjuksköterska på Sophiahemmet. 


När hon var färdig 1925 fanns ingen fackförening för sjuksköterskor. Andra yrkesgrupper fick åtta timmars arbetsdag och det mullrade i leden bland sjuksköterskorna. Fast äldre kolleger protesterade och menade att de egentligen inte hade ett yrke utan utförde ett barmhärtighetsverk och därför inte kunde ha reglerad arbetstid. Under 1933 omvandlades Svensk sjuksköterskeförening, SSF, till en fackförening. Tre år senare ställde de sina första lönekrav.



Vid andra världskrigets slut satte inflationen fart, vilket gjorde att lönerna blev värda allt mindre. Två år efter kriget, 1947, diskuterades sjuksköterskornas löner i riksdagen. Social­minister Gustav Möller talade för deras sak, lönerna måste upp, sa han. Men motståndarna var fler. Många av riksdagens ledamöter hade anknytning till sina respektive landsting och vägrade diskutera en höjning. När riksdagen röstade ner förslaget om högre löner satt det fullt med besvikna sjuksköterskor på läktaren i riksdagshuset.



Efter nederlaget bestämde sig SSF för att bygga upp en speciell blockadfond som skulle kunna hjälpa enskilda medlemmar i framtida strider. Tre år senare var det dags.


Vid den här tiden fanns speciella och officiella lönegrader för offentliganställda. Om någon berättade att hon hade lönegrad 14 så visste alla exakt hur hög lönen var. Fick man nya arbetsuppgifter kunde det innebära att man flyttades uppåt till en annan lönegrad.


I slutet av 1950 sade SSF upp avtalet för 6 000 sjuksköterskor och krävde att alla sjuksköterskor skulle flyttas upp fyra lönegrader, en avsevärd höjning. Utöver det krävde de bättre ersättning för övertidsarbete. Förhandlingarna strandade redan innan de hade kommit i gång ordentligt och i slutet av april började SSF ta in fullmakter från enskilda sjuksköterskor för att få tillstånd att säga upp dem. I Stockholm, Göteborg och Gävle sade 709 personer upp sig i den första omgången, och ytterligare 128 sjuksköterskor från Stockholm hängde på spontant.



Nu utbröt oro, inrikesministern grep in. Han krävde att sjuksköterskorna skulle gå med på att en frivillig skiljenämnd satte de nya lönerna. Han skulle annars se till att riksdagen instiftade en tvångslag, som bara gällde sjuksköterskor och bara under 1951. Den som bröt mot den lagen riskerade fängelse. 


Ett obehagligt hot för alla som deltog i massuppsägningarna, men Febe var en modig person, det hade hon visat redan tidigare. Som när hon gifte sig 1937 men ändå fortsatte att arbeta. Vid den här tiden fanns det visserligen inget uttryckligt förbud mot att vara yrkesverksam sjuksköterska och samtidigt gift, men det ansågs vara mycket opassande. 



Bara två månader innan Febe och Gunnar gifte sig kunde man läsa i Dagens Nyheter om en ”tanklös” sjuksköterska i Danmark. Hon hade gift sig, trots att det var förbjudet i hennes hemland. Först ville man avskeda henne, men hennes äktenskap blev i stället startskottet till 
att ändra det danska regelverket. Nu skulle hon ”…likt alla andra normala människor få ha sitt eget liv, sitt hem och sina barn.” Tidningen konstaterar att det inte finns något giftermålsförbud för svenska sjuksköterskor, ”…men inte ses systern som är fru med blida ögon.” 


Att Febes beslut att fortsätta som sjuksköterska var ovanligt ser man i folkbokföringen. Där har prästen först strukit över hennes yrkestitel men sedan ångrat sig och gjort en streckad linje under samma titel. Det ser ut som att prästen förutsatte att hon som lagvigd hustru skulle ägna sig på heltid åt sin man Gunnar, men förstått att han tänkt fel och ändrat tillbaka texten igen. 



En del av sin styrka fick säkert Febe av sina vänner i Stockholms Zonta-klubb, en förening som samlade yrkeskvinnor från olika näringar. Att vara med i Zonta-klubben var en stor sak, där fanns namnkunniga riksdagsledamöter, författare, läkare och jurister, alla kvinnor som uppnått positioner i samhället och som aktivt stöttade varandra. En av dem var Febes chef på Serafimerlasarettets laboratorium, överläkaren Greta Hammarsten, så Febe var i gott sällskap.


Löneförhandlingarna fortsatte under sommaren 1951. Parterna närmade sig varandra men i augusti strandade avtalsförsöken. Inrikesministern hade ju hotat med en tvångslag men nya lagar måste antas av riksdagen och nu var alla ledamöter hemma på sommarlov. Det fanns ingen annan råd än att kalla in riksdagen till ett extra möte. 


Några nätter innan riksdagen skulle samlas satte parterna sig ner igen. Efter 38 timmars oavbrutet förhandlande fanns till sist en överenskommelse. Landets sjuksköterskor flyttades upp några lönegrader, i genomsnitt två och en halv, och fick dessutom extra påslag för övertidsarbete. Riksdagens extra sammanträde blev bara två minuter långt, sedan kunde riksdagsmännen åka hem till sina ledigheter igen. Detta var första gången som riksdagen kallats in på grund av en enskild yrkeskår.

Uppsägningarna drogs tillbaka, Febe gick 
tillbaka till sitt arbete på Serafimerlasarettets labb. Sjuksköterskornas förhandlare, med SSF-ordförande Greta Höjer i spetsen, hade vunnit en stor seger. I personalrullorna för 1951 ser man hur lönegraderna justeras uppåt och hur alla får en klumpsumma för retroaktiv övertid. 
Sjuksköterskorna drog nytta av sin lyckade konflikt under många år framöver, men Febe fick bara glädjas åt den högre lönen i ett och ett halvt år. I mars 1953, bara 49 år gammal, dog hon. 



 

SVENSK SJUKSKÖTERSKEFÖRENING

...var från början en yrkesförening. SFF ombildades till fackförening 1933. Det fackliga uppdraget togs över 1977 av SHSTF, senare Vårdförbundet. SSF blev åter en yrkesorganisation.


Källor:

  • Bilder av sjuksköterskan. Svensk sjuksköterskeförening 100 år, Anna Götlind.
  • Okänd, godkänd, legitimerad. Svensk sjuksköterskeförenings första femtio år, Eva Bohm.
  • TAM-arkivet

TEXT: ELISABETH RENSTRÖM