”Kan jag få en peang, tack!”


Ingreppet av det akuta tarmvredet har just påbörjats. Pia Lindgren hör klart och tydligt vad kirurgen säger, men orden får inte fäste. Tankarna rör sig som i sirap när hon tittar på de uppradade blanka instrumenten. Hon kan inte urskilja peangen i mängden. En våg av rädsla skjuter genom kroppen. 
Hon tar till sin enkla men välfungerande strategi, ett djupt andetag och en kraftsamling, sedan är kropp och sinne i någorlunda balans igen.


Klockan hinner bli fyra på morgonen innan operationen och allt efterarbete är avklarat. Pia Lindgren har då varit i gång nästan ett helt dygn; först ett långt arbetspass, sedan en kort vända hem innan bered­skapstelefonen ringde. Om några timmar börjar nästa arbets­pass. Men där går gränsen, hon måste hem och sova.


— I värsta fall ligger man back på kompbanken och får betala ur egen plånbok för att kunna stanna hemma och sova de elva timmar som lagen föreskriver, säger Pia Lindgren. 



Så här ser vardagen många gånger ut för specialistsjuksköterskorna på operation vid Gällivare sjukhus i Norrbotten. Förutom en 40-timmarsvecka har de i snitt 15 timmars beredskap. Den ger mellan 30 och 50 kronor i timmen för att — som Pia uttrycker det — släpa runt på två fotbojor: telefon och tjänstebil. De måste kunna inställa sig ”utan dröjsmål” när larmet går.


En sjuksköterska berättar hur hon tvingades lämna familjen mitt under julmiddagen för ett akutfall, för att komma hem utsvulten fyra timmar senare. Hon fick inte ens storhelgs­ersättning för inhoppet. 


En annan sjuksköterska berättar om svårigheten att sova flera nätter efter tunga beredskapsveckor. Tröttheten gjorde att hon såg ”spökälgar” på vägarna mellan hemmet och sjukhuset. 



Pia Lindgren, som är förtroendevald för Vårdförbundet och har dubbla specialistkompetenser inom anestesi och operation, märkte inte hur arbetsbördan tärde på henne. Plötsligt var det som att ett mörkt hål öppnade sig under fötterna.


— Flera av oss har gått ner i arbetstid efter­som beredskapen är så tung. Vi får betala återhämtningen själva med sämre pension och lägre sjukersättning, säger Pia Lindgren.


Hon och kollegerna i Gällivare har inte så mycket val, övertidsarbetet är inbyggt i deras vardag. Andra väljer självmant att jobba mycket övertid för att dryga ut kassan. Men uppgifter från lokala förtroendevalda runt om i landet pekar på att det i dag är allt vanligare med beordring. 



Under förra året jobbade Vårdförbundets medlemsgrupper inom landstingen så mycket övertid att det hade räckt till att driva en region av Gävleborgs storlek, visar Vårdfokus kartläggning. Vad innebär det egentligen för personalen?


— Övertid i sig behöver inte vara ett problem, men det blir problematiskt när den kombineras med stress och hög arbetsbelastning, vilket är vanligt bland sjuksköterskor. Jag förstår att många inom landstingsvården går ner i arbets­tid för att orka med den höga takten, säger Torbjörn Åkerstedt, professor vid Karolinska institutet och Stockholms universitet. 


Han anser att situationen förvärras av att många inom vården har tätt mellan arbetspassen. Det finns tydlig evidens för att sömnstörningar och kort återhämtning ökar sjukligheten. Där blir extraarbetet en förstärkande faktor. 


— Det är väldigt olämpligt att låta personalen täcka upp konstanta luckor, som ett sätt att klara uppdraget. De effekter vi ser nu är att sjukskrivningarna och stressen ökar. Fler söker sig till andra vårdområden som inte har den här fysiska och psykiska belastningen, säger Torbjörn Åkerstedt.



Den tunga beredskapen och övertiden i Gälli­vare ledde för några år sedan till att Vårdför­bundets lokala avdelning började kartlägga övertidsarbetet i regionen. 


Det visade sig snart att problemet fanns inom alla former av specialistvård. Under de senaste tre åren har i snitt 125 personer arbetat mer än 200 timmar övertid. Av dessa har cirka 20 passerat 350 timmar, vilket är den lagliga gränsen så länge inte regionen drabbats av en katastrof eller epidemi. Överlägsen toppnoteringen är en sjuksköterska som förra året arbetade 1363 timmar mertid och övertid.


I stället för att tvista om eventuella arbetstidsbrott valde Vårdförbundet och arbetsgivaren en medelväg. De satte samman en arbetsgrupp i hopp om att hitta lösningar. 



En av dem som medverkade var Karin Jonsson, förtroendevald vid operation i Sunderbyn, en arbetsplats som vid den tidpunkten hade höga övertidssiffror. Det hon framför allt minns från mötet är enhetschefernas brist på vilja.


— De kom inte med några förslag, de pratade bara om att beredskapen absolut inte kunde tas bort. Efter två halvdagar upplöstes gruppen eftersom vi var oeniga, säger hon. 


I början av 2016 gick Vårdförbundet vidare genom att kalla till två separata tvisteförhandlingar med skadeståndsanspråk på sammanlagt sex miljoner kronor för åren 2014 och 2015. Utan tvekan fanns det medarbetare som låg över det tillåtna övertidsuttaget, ändå slutade det i oenighet.



Mats Lundberg, HR-strateg och förhandlingschef i Region Norrbotten, menar att det finns goda förklaringar till övertiden. Den betraktas inte som en hållbar lösning, utan något man tvingats ta till vid sjukdomsfall och akuta situationer. Han menar att regionen jobbar på bred front för att lösa problemen, bland annat genom förändrad schemaläggning, planering och intensifierad rekrytering.


— Men huvudskälet till att det slutade i oenighet är enkel: vi ser inte att Vårdförbundet har rätt till skadestånd, säger Mats Lundberg.


Han sätter fingret på en känslig fråga, som har sin grund i en rättstvist mellan fackförbundet Kommunal och Sörmlands landsting. Förra året kom ett beslut från Arbetsdomstolen som innebär att det i princip är omöjligt att driva övertidsfrågor som brott mot det centrala kollek­tivavtalets allmänna bestämmelser, i alla fall så som avtalet är skrivet nu. I Norrbotten och på många andra håll saknas det även lokala avtal som förbundet kan använda sig av i tvister.


— Vi känner oss maktlösa. Arbetsgivaren kan köra i 200 knyck på en 110-väg, det är tillåtet att kräva hundratals timmar övertid av våra medlemmar utan att man kan säga att de är oansvariga i frågan. Jag tycker att det är hemskt, säger Erica Ohlsson, ordförande i Vårdförbundet Norrbotten.


Samma bild ger förtroendevalda från andra delar av landet. Många hade pågående tvister om övertid som fick läggas på is när rättsfallet i Arbetsdomstolen startade. De vittnar om att övertiden generellt ökar, och då även antalet fall av beordrat arbete.


Jeanette Hedberg, biträdande förhandlingschef på Sverige kommuner och landsting, SKL, tycker att det är en självklarhet att regler och avtal ska följas.


— Det är en fråga om arbetsmiljö och säkerhet som vi och fackförbunden i grunden är överens om. Vi för en kontinuerlig dialog om arbetstider, säger hon. 



Under våren 2017 inledde parterna diskussioner om ändringar i de allmänna bestämmelserna. Vårdförbundet önskade att avtalet skulle kunna användas vid tvister om höga uttag av övertid. Men SKL sa nej till samtliga yrkanden och till slut lämnade Vårdförbundet förhandlingsbordet.


Ett alternativ är att anmäla övertidsuttaget till Arbetsmiljöverket, som övervakar bestämmelserna i arbetstids­lagen. Men då kan Vårdförbundet och medlemmarna inte få något skadestånd som vid ett avtalsbrott, utan en eventuell sanktions­avgift tillfaller staten. 


Arbetstidslagen bygger dessutom på att Vårdförbundet och arbetsgivaren arbetar gemensamt med förläggningen av arbetstiden. Där finns det i dag stora problem på många håll, inte minst i Norrbotten där övertiden fortsätter att öka. Under 2016 var det fler personer än tidigare som låg över de tillåtna gränserna.



Det är en av många orsaker till att regionens revisorer för första gången valt att anmärka på regionstyrelsen för bristande måluppfyllelse, styrning och kontroll. Det handlar om en samlad bild av ekonomi och verksamhetsmål, och omfattar i högsta grad övertidsarbetet.


— Det känns sorgligt, men vi var tvungna att betona det allvarliga läget. Det är svårt att rekrytera personal, men övertiden har på något sätt normaliserats och blivit en lösning på problemet. Det är en oroväckande utveckling, säger Marita Björkman (S), ordförande för Norrbottensregionens revisorer.


Sammantaget skulle övertidstimmarna som Vårdförbundets yrkesgrupper i hela landet sliter med räcka till många nya tjänster, 2 029. För sjuksköterskor handlar det om 1 777 nya tjänster. Tillsammans med vad landstingen i dag lägger på att fylla ut med hyrsjuksköterskor skulle 
3 723 nya sjukskötersketjänster kunna skapas, ett mått på det ”hål” i vården som behöver fyllas.



På operation i Gällivare, där den utdragna konflikten om övertid började, försöker Pia Lindgren och hennes kolleger väcka nytt liv i diskussionen.


— Vi bryter mot dygnsvilan och därmed arbetstidslagen alltför ofta. Vi ställer upp på alla sätt, eller snarare utnyttjas, för att det ska finnas en akutvård dygnet runt här uppe. Vi har valt detta arbete för att vi gillar det, vi är ett välfungerande och professionellt team som trivs och har roligt ihop. Men nu måste arbetsgivaren börja tänka till om de ska ha kvar någon personal, säger Pia Lindgren.