Vi träffas på tredje och översta våningen i det som numera kallas Health science center i Lund. Rebecca Gagnemo Persson håller till i ett litet krypin längst ner i korridor B. Mycket mer än skrivbordet och två stolar ryms inte i rummet som ligger i samma gula tegelbyggnad där Rebecca genom åren själv varit en mycket flitig student.

Sedan barnsben har hon varit intresserad av naturvetenskapliga ämnen. När hon efter gymnasiet kom hem till föräldrarna och berättade att hon funderade på att bli laboratorieassistent fick hon genast deras godkännande. En yrkesutbildning, det kändes tryggt och bra. Själv såg hon fram emot att få labba på riktigt.

— Jag tyckte att histopatologi lät både spännande och tjusigt. Och det var verkligen roligt. Men alldeles för mycket gjordes på rutin och jag hade svårt att se mig själv sitta och göra samma saker dag ut och dag in. Däremot trivdes jag på forskningslaboratorierna, där man fick göra massor av olika saker, inklusive snittningar och färgningar, säger Rebecca.

Efter utbildningen fick hon ett vikariat på farmakologiska institutionen. Några år senare disputerade hon i farmakologi.

— Antingen var det jag som gjorde något fel eller så var tiden ur led. När jag var klar med lab­­oratorieassistentutbildningen på 80-talet fanns det ingen större efterfrågan på biomedicinska analytiker. Och när jag var klar med min avhandling tio år senare var det inte farmakologer man ville ha inom läkemedelsindustrin utan biomedicinare, kemister och zoofysiologer, säger Rebecca och skrattar.

Parallellt med forskningen hade hon haft ett antal projektanställningar som biomedicinsk analytiker, bland annat på Wallenberg neurocentrum i Lund, där en forskargrupp försökte ta reda på varför genuttrycket av proteasaktiverade receptorer var så olika i livmoderslemhinnan hos kvinnor under menstruationscykeln.

I samma veva fick hon höra radioprofilen Annika Lantz avhandla ett gynekologiskt problem. Rebecca minns inte vad det handlade om, men bestämde sig där och då för att bli barnmorska. Då skulle hon kunna ägna sig åt kvinnorelaterad forskning. Det innebar att hon först måste bli sjuksköterska, vilket hon också blev.

Däremot blev hon aldrig barnmorska.

— Efter tre år som sjuksköterska kontaktades jag av sjuksköterskeprogrammet i Lund som ville att jag skulle undervisa här, säger hon och breder ut armarna i en gest som ska återspegla den plats där vi just nu befinner oss.

Ibland saknar hon arbetet som sjuksköterska.

— Kanske för att jag i den rollen faktiskt fick koppla ihop det prekliniska arbete som jag lärt mig som biomedicinsk analytiker med det kliniska arbetet som sjuksköterska. Det gav mig en större förståelse och ett vidare lärande. Om jag inte ständigt lär mig nya saker blir jag lätt uttråkad, säger Rebecca som tror att hon hade varit kvar vid laboratoriebänken i dag om hon redan från början hade fått möjlighet att arbeta med forskning, utvecklingsarbete och undervisning.