Onkologisjuksköterskan Malin Backman hoppas att sjuksköterskor som möter personer med cancer ska känna att de med visshet kan säga att det är bra att träna trots sjukdom och trötthet. Hon har bland annat följt 240 kvinnor med bröstcancer i en studie för att se hur styrke- och konditionsträning påverkar hälsan under cytostatikabehandling. Resultaten var goda. 


De som tränade blev inte bara fysiskt starkare, utan upplevde också bättre livskvalitet och minskade symtom av behandlingen jämfört med kontrollgruppen som inte fått ett träningsprogram.


— Sjuksköterskor som möter personer med cancer kan nu informera om att det inte bara är okej att träna — utan det är viktigt och gör att man mår bättre både fysiskt och psykiskt, säger Malin Backman.



Hon har i många år arbetat som onkologisjuksköterska på Radiumhemmet vid Karolinska universitetssjukhuset i Stockholm. För fyra år sedan blev hon doktorand på heltid i den så 
kallade Optitrain-studien vid Karolinska institutet. I februari lade hon fram sin doktors­avhandling om hur fysisk aktivitet påverkar hälsa och livskvalitet hos personer med bröst- 
eller kolorektalcancer under adjuvant cyto-statikabehandling.


Den största av de två studierna i avhandlingen är den där 240 kvinnor med bröstcancer som fick cytostatikabehandling ingick. De delades in i tre grupper: en grupp som tränade både styrka och kondition, en grupp som enbart tränade kondition och en kontrollgrupp som inte deltog i övervakad träning.



Det var individuell träning som pågick i 16 veckor, två gånger i veckan, 45-60 minuter per gång. Träningspassen genomfördes på gym vid ett rehabiliteringscentrum och övervakades av onkologisjuksköterska eller idrottsfysiolog.


— De fick träna på en ganska hög intensitets­nivå som löpband, crosstrainer och cykel. För dem som skulle träna styrka handlade det om vanlig, klassisk styrketräning anpassad till varje individ, berättar Malin Backman.


Deltagarnas fysiska kapacitet mättes före och efter, dessutom mättes hälsorelaterad livskvalitet, symtom och fatigue, en trötthet som är vanlig vid cancerbehandling.



— Vi kan se signifikanta skillnader mellan träningsgrupperna och kontrollgruppen inom flera områden.


Allra bäst effekt hade kombinationen av styrke- och konditionsträning. Det har inte studerats särskilt mycket tidigare, utan mest forskning gäller enbart konditionsträning vid cancer. 


— Dessutom såg vi att man med fördel kan konditionsträna korta pass på hög intensitetsnivå, precis som för friska människor. Det kan vara skönt att veta för dem som tycker att det är tråkigt att träna länge med ganska låg intensitet, säger Malin Backman.


Kvinnorna som tränade gick också upp mindre i vikt under cytostatikabehandlingen. I snitt ökade de 0,6 kilo medan viktökningen i kontrollgruppen var 2,3 kilo.


— Tidigare studier visar att det är vanligt med viktuppgång under en cancerbehandling. Om man kan undvika det genom att vara fysiskt aktiv minskar också risken för andra följdsjukdomar som till exempel diabetes och hjärt-kärlsjukdom, säger Malin Backman.



Även den sociala kontakten med de andra deltagarna och med onkologisjuksköterskan på gymmet upplevdes som mycket positiv av kvinnorna. Humör, självkänsla och vardagliga funktioner påverkades positivt av träningen medan stress och oro minskade.


— Jag hoppas verkligen att träning ska bli en del av behandlingen för personer som fått dia­gnosen cancer. Det kommer allt mer forskning som visar att det har positiva hälsoeffekter och den kunskapen behöver komma patienterna till godo. Vår studie visar också att det är säkert att träna, vi hade inga negativa händelser relaterade till träningen bland deltagarna.



Malin Backman har tidigare gjort en enkätundersökning med sjuksköterskor inom onkologisk vård som visar att det både finns okunskap och rädsla för att ta upp frågor om träning med patienter som har en cancerdiagnos. Sjuksköterskorna beskrev att de är rädda för att skuldbelägga och undrar om det verkligen ska vara nödvändigt att träna när patienterna mår så dåligt under behandlingen.


Nu hoppas hon att de ska börja säga till patienterna att det på alla sätt är bra för dem att träna. Just för att få sin avhandling läst och använd har hon skrivit den på svenska. 


Själv ska hon fortsätta arbeta kliniskt på Radiumhemmet och söker en tjänst som universitetssjuksköterska, en ganska ny titel som Karolinska kan erbjuda dem som doktorerat och har lång klinisk erfarenhet. Men hon vill inte sluta med att som universitetsadjunkt undervisa på sjuksköterskeprogrammet.


— För mig är det väldigt värdefullt att få arbeta både kliniskt och med undervisning och det ska bli roligt att få komma tillbaka till kliniken efter fyra år i den akademiska världen