”Sjuksköterska avled efter stick i fingret.” Rubriken i Svenska Dagbladet handlar om en 30-årig laboratoriesköterska i Visby som i december 1971 drabbades av hepatit. Hon låg sjuk i en vecka innan hon avled på sjukhuset och efterlämnade man och en tvåårig son.


Trots att hepatit, eller ”gulsot” som tidningarna oftast skrev, var vanligt bland laboratoriepersonal ända fram till 1980-talet, var det få som drabbades lika hårt som den unga gotländskan. 
Hon var laboratoriesköterska, det vill säga en sjuksköterska som hade vidareutbildat sig. På 1970-talet var det fortfarande ganska vanligt att det var sjuksköterskor som jobbade i laboratorierna. 



Ann Stranned kom in i yrket vid den tiden, 
i dag är hon universitetsadjunkt vid institutionen för biomedicin på Göteborgs universitet. Hon minns att det fanns en stor medvetenhet om risken att drabbas av hepatit.


— Jag klarade mig. Andra hade mer otur, säger hon. 
Behovet av analyser från laboratorierna hade fullständigt exploderat under 1960-talet.


— Då blev behovet av specialutbildad personal större, berättar Ann Stranned. 


Antalet narkotikamissbrukare ökade, vilket kom att innebära enorma bekymmer för de biomedicinska analytikerna. Narkomanerna delade ofta sprutor med varandra vilket gjorde att det var mer regel än undantag att de hade hepatit. 
Många narkomaner var också blodgivare eftersom det var ett enkelt sätt att tjäna lite extra pengar. På den medicinska riksstämman 1966 diskuterade läkare från hela landet problemet. Det gångna året hade över hundra fall av hepatit bland sjukvårdspersonal rapporterats. En läkare funderar på om man kanske ändå borde stänga av blodgivare som varit sjuka.

Under 1970-talet var hepatit­fallen fortsatt många.


— Det hände att det stod en mugg i fikarummet där vi samlade pengar till någon som just då låg på infektionsklinik. Vi visste ju hur besvärlig sjukdomen var och tyckte synd om dem som drabbades. Men vi blev aldrig förvånade om någon av kollegerna blev sjuk i hepatit, berättar Ann Stranned. 



1973 gjorde Socialstyrelsen en utredning om vården av narkotikamissbrukare. I den konstaterades att hepatitfallen fortsatte att öka bland sjukvårdspersonal. Nu måste säkerhetstänkandet bli bättre, argumenterade utredarna.


— Vi visste ju aldrig om provet vi hanterade kom från en narkoman eller inte, berättar Ann Stranned. 


De prover som misstänktes vara smittsamma gulmarkerades länge.


— Först på 1980-talet började alla prover betraktas som potentiellt smittsamma, konstaterar hon.

I sjukvården försökte man förhindra att narkomaner fick tag i begagnade sprutor genom att krossa sprutor i en apparat med ett slags hävarm. Glassplittret föll ner i en glasburk. Men sprutförstöraren var långt ifrån hygienisk. Runt glasburkens lock samlades kladdiga rester av smittförande ämnen. Det fanns ett desinfektionsmedel att göra rent med som visserligen tog död på de flesta smittämnena, men det bet inte på just hepatitvirus.



Sakta förbättrades ändå arbetsmiljön, både i laboratorierna och i patientmöten. Engångshandskar av plast blev allt vanligare och till de venprover som tidigare tagits med kanyler och öppna glasrör började slutna vakuumsystem med engångsrör och engångs­kanyler användas. I mitten av 1980-talet förbjöds munpipettering och ersattes av automatpipetterna som hade funnits sedan 1970-talet.


— Jag har munpipetterat, det skulle man ju aldrig i livet göra i dag, säger Ann Stranned. 



En sak var ändå bättre förr, minns hon.


— På den tiden behövde vi inte fundera på hur mycket utrustning kostade, det fanns mycket mer pengar då. För övrigt är det billigare med engångsmaterial än att ha sjuk personal, tillägger hon.


Det var i grevens tid som säkerheten förbättrades i laboratorierna, för bakom knuten väntade hiv och aids. 1982 inträffade det första svenska dödsfallet i aids.


Källor:

  • Persson B, Wilhelmsson M. Biomedicinsk analytiker: en profession att vara stolt över. Studentlitteratur 2008
  • Arkiven på Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet 

TEXT: ELISABETH RENSTRÖM