Det var när pensionen närmade sig som Margaretha Fredriksson insåg att någonting var fel. Lönen på 32 550 kronor stämde varken med vad hon hade förväntat sig efter ett yrkesliv, och inte heller med vad hon tyckte sig vara var värd. 


Hon bestämde sig för att använda det årliga löne­samtalet för att göra något åt saken. Det var inte så att hon slog näven i bordet, men närmsta chefen fick motta ett krav på 5 000 kronor mer i lön, med tillhörande motivering om varför det var rätt och rimligt.


Margaretha Fredriksson har upprepat kravet flera år i rad nu — det har blivit nej varje gång.


— De säger bara att det inte finns pengar. Men vissa får betydligt mer vid varje revision, och cheferna motiverar det med att just den personen är jätteduktig och behövs här. Det gör mig arg och ledsen, för även jag är värd mer pengar och behövs här. Det känns som att de struntar i om man slutar, säger hon.



Under sina 44 år som röntgensjuksköterska, varav merparten på Akademiska sjukhuset i Uppsala, har Margaretha Fredriksson fått se helt ny teknik komma, som magnetkameror och datortomografer. I dag är hon specialiserad på MR-undersökningar, och deltar även vid avancerade ingrepp av bland annat artärbråck. Hon har beredskap några nätter i månaden, och får ibland åka in vid akuta patientfall.


Att hon varit Akademiska trogen i många år tycks inte vara någon fördel. Kolleger som hoppat runt mellan olika arbetsplatser tjänar bättre. Även personer som haft chefsuppdrag ligger ett snäpp högre, även om de i dag har samma arbetsuppgifter. Margaretha Fredriksson hade kunnat gå samma väg, men tackade nej då hon hellre ville jobba med patienter.


— Jag älskar det här jobbet, det är roligt och givande. Ingen dag är den andra lik, och vi får vara med om en intressant teknisk utveckling. Men nu när pensionen står för dörren kan man fråga sig om det var värt det, med tanke på lönen, säger hon.



I den senaste lönestatistiken, för 2016, har Vårdförbundet sett ett tydligt mönster: erfarenhet och kompetens lönar sig inte för medlemsgrupperna. De som är över 55 år får genomgående sämre lönepåslag än yngre, både räknat i procent och kronor. 


Utvecklingen går emot det löneavtal som Vårdförbundet tecknat med Sveriges kommuner och landsting, SKL, där det uttryckligen står att specialistkunskap och kompetens ska visa sig på lönekontot. Möjligheten att göra lönekarriär är viktig, inte bara för enskilda personer utan också för att driva fram utveckling i vården samt rekrytera och behålla personal. Arbetsgivarna har länge lovat att öka lönespridningen. Men trots hotande kompetenskris i hela vården händer väldigt lite.



När vi träffar Margaretha Fredriksson utanför Akademiska sjukhuset i Uppsala en varm försommardag har hon två kolleger med sig: Agneta Wikmark, som snart är 62 år och befinner sig i en liknande situation, samt Elina Nordin som gjort sin praktik på Akademiska och i sommar börjar jobba på Sundsvalls sjukhus med 26 800 kronor som ingångslön. 


— Redan i början av karriären var lönen låg, men jag trodde att det skulle rätta till sig. I dag kan jag känna mig dum för att jag aldrig bytte arbetsplats. Men det har funnits anledningar till det, främst familjesituationen men också för att jag har trivts, säger Agneta Wikmark. 


För Elina Nordin är situationen delvis omvänd. Hon är ung och har större möjligheter att flytta på sig. Men just eftersom hon går in på en högre nivå än tidigare generationer så riskerar hon ännu sämre löneutveckling. Det är en situation som Vårdförbundet flaggar för i sin analys av löneläget. 


När Stockholms sjuksköterskestudenter under våren gick ut med att de kräver minst 30 000 i ingångslön var ett av deras argument att det gäller att lägga sig högt från början eftersom kunskap och erfarenhet inte kommer att löna sig.


— Det är väl som ny man har störst chans att påverka, jag hade inte tagit ett jobb för under 26 000 kronor. Men det är tråkigt att se hur erfarna kolleger har det, de borde tjäna betydligt mer. Det måste bli tydligare att den som gör något extra belönas för det. Min plan är att utbilda mig så mycket som möjligt — och kanske jobba mig upp till en chefsposition i framtiden, säger hon.



Margaretha Fredriksson tar fram en lapp som hon hittade hemma på arbetsrummet — en lönespecifikation från 1979. Då var hon 26 år gammal och jobbade på Helsingborgs lasarett. Det hade gått sex år sedan examen och hon tjänade 5 518 kronor i månaden. I dagens penningvärde motsvarar det strax över 20 000 kronor. Räknat på lönen i dag, 32 550, betyder det att hon fått upp sin reallön med 12 500 kronor — under hela sitt yrkesliv.


För de flesta andra yrken med likvärdig utbildningsnivå förväntas reallönen öka med 100 procent mellan 25 och 65 år. Det innebär att Margaretha Fredriksson i dag, vid 64 års ålder, borde tjäna närmare 40 000 kronor. 



Adel Shalabi, verksamhetschef vid bild- och funktionsmedicinskt centrum på Akademiska, håller med om att det är för liten skillnad mellan nyutbildade och erfarna. Samtidigt pekar han på att kliniken har tydliga lönekriterier där prestation är en viktig parameter. Skicklighet och kompetens i yrket värderas högt men minst lika viktigt anses det vara att bemöta människor med engagemang, respekt och personligt intresse.


Han berättar att klinikledningen under flera år har arbetat med att få upp lönerna, bland annat har nyutbildades löner lyfts, men det har inte räckt för att komma över riksgenomsnittet. Inför årets lönerevision har han påtalat situationen med en skrivelse till HR-direktör och sjukhusdirektör.


— Det blev ett positivt gensvar vilket innebär att röntgensjuksköterskor och biomedicinska analytiker är en särskilt prioriterad grupp i lönerevisionen, samtidigt som de dessutom får ta del av en extra satsning. Det kommer att ge ett förbättrat löneläge och ökad lönespridning. Med årets lönerevision och den rejäla extrasatsning som beslutades är våra lönenivåer konkurrenskraftiga nu, säger Adel Shalabi.


När detta skrivs har personalen dock inte fått veta utfallet av årets revision.



Frågan är vilket ansvar politikerna har för den uppkomna situationen. Bertil Kinnunen (S), ordförande i region Uppsalas personalutskott, menar att lönebilden är ett gemensamt ansvar och att det funnits ett tryck från Vårdförbundet för höjda ingångslöner — vilket gett mindre utrymme för andra grupper.


Politikerna bestämmer förvisso över regionens och sjukhusets budget, men Bertil Kinnunen säger att det är förvaltningarna som ansvarar för hur pengarna fördelas. Politikerna blandar sig inte i enskilda individers eller gruppers löner, även om de utifrån årliga kartläggningar kan påtala om det finns oroväckande mönster som hotar kompetensförsörjningen på kort och lång sikt.



Tycker du personligen att det är rimligt med 6 000 kronors skillnad mellan nyutbildade och de med mer än 40 års erfarenhet?


— Det låter som en lite för liten skillnad. Det är tråkigt att erfarna medarbetare är besvikna och känner sig orättvist behandlade. Det finns tyvärr inget exakt facit för hur stor lönespridningen ska vara. Men självklart ska det finnas en löneutveckling som gör att man vill stanna kvar, säger Bertil Kinnunen.