Är det viktigt att vårdpersonal pratar om sexualitet?

— Sexualitet är väldigt individuellt, men sexuella varelser det är vi hela livet. Sex behöver inte handla om penetration det kan handla om närhet och ömhet, men att vi slutar vara sexuella är ett missförstånd. Det har varit ett icke-ämne inom vården, men jag tror att det håller på att förändras. Om tidigare teman vid personalmöten har varit anhörigstöd och värdegrund tror jag att nästa blir sexualitet.

Borde vårdens personal vara ett slags sexologer?

— Nej, men det är viktigt att de ser och förstår att även brukare och patienter har sexuella behov. Problemen uppstår framför allt när sexualiteten omgärdas av tystnad. Personal behöver reflektera och bland annat fundera över sin egen sexualitet och vilka normer som styr dem. Om man i en arbetsgrupp, till exempel på ett särskilt boende, inte är medveten om sin egen syn kan reaktionerna inför mötet med brukares sexualitet vara väldigt olika. Det kan skapa konflikter.

Hur bör en chef göra för att undvika sådana konflikter?

— Mitt råd är att man på ledningsnivå tar beslut om att införa reflektionscirklar. Reflektion leder till ökad självkännedom och det gynnar hela arbetsgruppen. Det är också bra att ta fram riktlinjer för hur man på arbetsplatsen möter brukares sexualitet. Hur gör jag om jag kommer in i en lägenhet och hen onanerar? Ska jag knacka innan jag går in? Hur kommer jag över min genans? Eller måste jag ens komma över den, kanske ska jag lära mig att acceptera den? Återigen: öppenhet är bäst.