Högteknologiska sjukvårdsmiljöer, som röntgen- och anestesiavdelningar, kan vara skrämmande för barn. Det gäller särskilt barn med neurologiska funktionshinder, som autism. De barnen har problem med kommunikation, social interaktion och kan ha högre känslighet för både sinnes- och känslointryck.



Ingalill Gimbler Berglund, doktorand vid Högskolan i Jönköping, har i sitt tidigare arbete som anestesisjuksköterska mött många barn som varit rädda, och hon brinner för att de ska bli väl omhändertagna i vården.



Inför sin doktorsavhandling började hon med att intervjua anestesisjuksköterskor, som uttryckte att barn med neurologiska funktionshinder är svårast att ta hand om. Därefter gjorde hon en kartläggning över hur anestesi- och röntgenavdelningar i Sverige möter barn med särskilda behov, och upptäckte då att de flesta saknar riktlinjer.


— Bland annat fick jag svaret: ”Vi behöver inga specifika riktlinjer, för alla barn får ett individuellt bemötande.” Men ju mer man lär sig om autism, desto mer förstår man behovet av kunskap om bemötande. Det räcker inte med sunt förnuft, säger hon.



Ingalill Gimbler Berglund tog hjälp av drygt tjugo experter från hela landet för att ta fram nya riktlinjer. De understryker vikten av att kontakta föräldrarna redan före besöket och planera vården tillsammans. Det behövs en plats för barnet där det är lugnt och tyst. Barnet ska i förväg få veta vad som kommer att hända. Det ska varken vara någon stress eller onödigt lång väntetid.


Vid behov ska det finnas bildstöd som barnet kan använda för att kommunicera. Samma person behöver ta hand om barnet varje gång, någon som har kunskap om autism.


Riktlinjerna gäller för högteknologiska miljöer men kan också anpassas för andra vårdmiljöer. Om en avdelning har riktlinjer för barn med autismdiagnos kan de rutinerna även fungera för andra barn som har liknande problem, men som saknar diagnos.



Trots att många avdelningar saknade riktlinjer blev Ingalill Gimbler Berglund imponerad av den kunskap och passion som hon mötte i vården.


— Det blev tydligt för mig hur både organisation och individ spelar en stor roll, säger hon.


Om sjuksköterskan saknar kunskap kan inte organisationen rädda situationen. Sjuksköterskan å sin sida måste ha utrymme att göra sitt jobb, och ha en organisation bakom sig som möjliggör att kunskap som finns används.


Riktlinjerna ska nu skickas ut till dem som varit med i arbetet, och även presenteras på konferenser för att få så stor spridning som möjligt. Nästa steg är att göra en studie om hur effekten blir när riktlinjerna används.