— Så fort jag får chansen åker jag igen. Hemma är hemma och det är självklart kul att träffa mina vuxna barn igen. Men jag känner redan en saknad, både efter kollegerna och patienterna. Trots all fattigdom och annat elände sprider de en glädje omkring sig som jag sällan stöter på här hemma i Sverige.


Det senaste halvåret har Sima Nasizadeh tillbringat i en trång container på Papua Nya Guinea. Tillsammans med en lokalt utbildad biomedicinsk analytiker har hon oavbrutet ägnat sig åt att diagnostisera tbc-infektioner hos befolkningen.



Sima har emellanåt svårt att hålla ögonen öppna. Hon ursäktar sig med att hon ännu inte fått någon rätsida på dygnsrytmen efter hemkomsten till Lund för tre dagar sedan.


— Det brukar ta en vecka innan jag lyckas landa helt, både fysiskt och psykiskt. Så sent som i går undrade jag hur det hade gått med tbc-proverna som varje måndag ska skickas från Papua Nya Guinea till laboratoriet i Australien. Hade de kommit i väg som de skulle?



För 15 år sedan disputerade Sima på en avhandling om parasiter som ger upphov till tropiska sjukdomar. Hennes dröm har alltid varit att få hjälpa sjuka och fattiga människor i tredje världen.


För fem år sedan fick hon chansen att arbeta som biomedicinsk analytiker för Läkare utan gränser. Sedan dess har hon varit i väg på inte mindre än sex uppdrag runt om i världen: Kirgizistan, Kongo-Kinshasa, Kambodja, Guinea, Sydsudan och nu senast Papa Nya Guinea.
Som längst har hon varit ute under ett års tid. Det var i Kirgizistan där hon också hjälpte till med att diagnostisera tbc. Hennes kortaste, men också tuffaste, resa gjorde hon 2014, då hon åkte till Guinea under ebolaepidemin.


— Jag var bara där en månad, men det kändes betydligt längre. I vanliga fall brukar det ta en vecka att repa sig efter en hjälpinsats, den gången tog det mig ett par månader att komma in i vardagen igen. Det är en hemsk sjukdom. Människor dog ensamma. Barn och föräldrar fick inte vara med varandra ens inför döden.



Trots alla tragiska öden som Sima mött under sina år som hjälparbetare betonar hon gång på gång hur viktigt det är för henne att få göra dessa resor. Med undantag för ebola­epidemin brukar hon bli stärkt av att få hjälpa människor i nöd, människor som ibland kommer tillbaka friska och tackar för att de slapp hamna i graven.


— Mitt i all fattigdom finns det en stor glädje. Trots allt elände skrattas det jättemycket. Det känns så levande. I Sverige har vi allt, ändå upplever jag människorna jag möter på gatan som grå och deprimerade, säger hon och blickar ut över gatorna i Lund.


Efter månaderna på Papa Nya Guinea glömmer sig Sima lätt och hälsar av bara farten på 
alla hon möter. Skillnaden är att här känner hon att folk tittar på henne som om hon är konstig.