Larmet kommer strax före klockan tolv. En kvinna har ramlat ihop utanför sitt hus med misstänkt hjärtstillestånd. Anhöriga har påbörjat hjärt-lungräddning.

Teamet vid ambulanshelikoptern i Östersund är just på väg för att äta lunch när de får larmet. Snabbt samlar anestesi- och ambulanssjuksköterskan Olof Hernborg, ambulanssjuksköterskan Kristina Edwang och piloten Lars Sundqvist ihop sig och hoppar in i helikoptern. Med en lätt knyck lättar den från marken och flyger ut över Storsjön. Till patienten är det över 30 mil. Flygturen beräknas till drygt 45 minuter.

På gårdsplanen utanför det röda huset blir anhöriga samtidigt avlösta i hjärt-lungräddningen av den lokala räddningstjänsten. Även vägambulansen från Gäddede har åkt på larmet.


Från helikoptern får Olof Hernborg kontakt med sjuksköterskan vid vägambulansen. Tillsammans räknar de minuterna sedan kvinnan föll ihop. För varje minut som går utan fungerande cirkulation försämras prognosen. Om inte hjärtat kommer i gång inom kort finns det risk för att ambulanshelikoptern får vända tillbaka utan patient.


Utanför helikopterfönstret syns vita fläckar av snö på fjället trots att det är en bra bit in på sommaren. Teamet förbereder sig på vad som väntar dem, var och en utifrån sina specifika roller. I helikoptern fungerar Kristina Edwang som co-pilot, utbildad att ta över spakarna om det skulle behövas. På skadeplatsen är hon främst sjuksköterska, men också den som har koll på logistiken. Olof Hernborg är huvudansvarig för patienten. Han tänker ut vad som kommer att behövas i form av medicinsk utrustning, läkemedel och stöd från kollegerna på plats. Piloten Lars Sundqvist håller koll på väderlek, flygförhållanden och säkerheten.


De är specialutbildade och tränade för avancerad vård med enkla medel långt från sjukhusets trygga resurser. Patienter intuberas på plats, de sätter intra­osseösa infarter direkt i benvävnaden på små barn och behandlar allt från septisk chock till svåra benbrott.



Det har nu gått lite mer än 40 minuter sedan larmet kom och vägambulansen har just anlänt. Sjuksköterskan sätter en nål, börjar ventilera med mask och kopplar ekg. Kvinnans hjärta visar viss aktivitet, men det är fortfarande oklart hur cirkulation fungerar.


Så snart helikoptern landat småspringer Olof Hernborg mot huset med medicinväskan på ryggen och den bärbara bröstkompressionsapparaten Lucas i handen. Han stämmer av läget och räknar återigen minuterna, snart sextio. Ambulanssjuksköterskan från vägambulansen kontaktar läkaren på sjukhuset och rapporterar. Läkaren vill att kvinnan ska komma in till sjukhuset, men Olof Hernborg känner sig tveksam, bland annat på grund av etiska överväganden.


Men de har lyckats få i gång kvinnans hjärta, pulsen är fyllig och hudfärgen fin så det kanske finns lite hopp i alla fall. För att klara transporten till Östersund behöver hon ha fria luftvägar. Sittande på knä i gruset intuberar Olof Hernborg och kopplar sedan på bröstkompressorn.


Innan han kliver ombord gör han en snabb avstämning med maken och sonen. Förklarar den dåliga prognosen, men lovar att de gör vad de kan. Som anestesisjuksköterska i ambulanshelikopter är han också arbetsledare för teamet. Utöver alla medicinska beslut måste en rad andra faktorer vägas in. Vad är etiskt försvarbart att göra inför patienten och anhöriga? Är uppdraget optimalt för helikopter­ambulansen? Vad händer om det kommer ett annat larm samtidigt?


— Jag känner mig ofta ganska ensam i alla fall i de medicinska besluten. Det kan vara svårt, men det är också det jag gillar med det här jobbet, att få använda hela min kompetens. Teamet finns alltid och behöver vi mer hjälp kan vi kontakta läkaren på sjukhuset som kan följa med ut.



Ambulanshelikoptern i Östersund, tillsammans med Visby och Stockholm, är de enda i landet där besättningen består av en sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård eller anestesi, en co-pilot med sjukvårdsutbildning och en pilot. De bemannar helikopterstationerna hela dygnet och har kort inställelses­tid. Vid stora olyckor, svårare fall eller transporter av små barn följer anestesiläkare från sjukhuset med.



Under transporten tillbaka till Östersund är Olof Hernborg fokuserad. Han sköter ventilationen, håller koll på patientens ekg och syresättning och sprutar adrenalin när pulsen går ner. För varje ny dos adrenalin hjälper Kristina Edwang till med att bryta ampuller och dra upp nya tio 
milliliterssprutor från sin plats framme vid instrumentpanelen.


Det trånga utrymmet och det öronbedövande bruset från rotorbladen skapar speciella förutsättningar både för personalen och patienterna. Även om många är svårt sjuka eller skadade är de flesta vakna under transporten till sjukhuset. För personalen handlar det om att skapa trygghet och lugn. Det kan vara svårt för vissa patienter att höra vad som sägs uppe i luften så de brukar försöka informera före avfärd. För en fastspänd patient liggande på bår kan till exempel en kräkning bli farlig. Då måste de ha hunnit bestämma ett tecken för att visa illamående, som att hålla upp ett finger.



När de närmar sig helikopterplattan blåser det kraftigt, men landningen blir mjuk. Kristina Edwang hoppar ur och hämtar teamets vägambulans. När de kommer in till akuten på Östersunds sjukhus står hela akutteamet om tolv personer samlade. Efter en kort överrapportering kan de lämna över ansvaret för kvinnan. Olof Hernborg passar på att notera hennes personnummer. Att kunna följa upp hur det går för patienterna är en viktig del för kompetensutvecklingen.


Det har snart gått fyra timmar sedan larmet kom och den uteblivna lunchen börjar göra sig påmind. Några chokladbitar slinker ner på väg tillbaka till stationen. Olof Hernborg berättar att han har råkat få många tuffa uppdrag det senaste året. I augusti förra året deltog han i en extraordinär räddningsinsats.



Det var en söndagsmorgon och de hade just gått på sitt pass när de fick larmet. Ett familjebråk hade spårat ur och nu hotade mannen att ta livet av sig och sitt ettåriga barn genom att hoppa ner i älven. Just när ambulanshelikoptern flyger in mot platsen får de besked om att pappan har kastat ner barnet i en kraftverksdamm i älven. Där landade hon 15 meter ner på en betongavsats. Personal från vägambulansen kunde klättra över ett staket och konstatera att hon levde, men var svårt skadad.


För att hämta upp flickan behövde helikoptern släppa av Olof Hernborg nere i kraftverksdammen. Om dammluckorna plötsligt skulle öppna sig och vattnet forsa ut skulle de vara chanslösa. Teamet i Östersund har en regel: vid riskfyllda uppdrag ska alla vara med på det. Vill en avbryta gör man det. Denna gång var det ingen som tvekade.


Olof Hernborg tog sig fram till flickan och såg till att hon fick den hjälp hon behövde. Han gjorde sitt jobb, men fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. När de transporterat den lilla flickan till sjukhuset såg en kollega till att de fick gå av sitt arbetspass på en gång.


— Det hade inte gått att jobba vidare efter det vi varit med om. Jag är tacksam för att de såg det. Vi har den här medvetenheten och de andra ställer upp och kommer in.


Efteråt kände sig Olof Hernborg helt tom och urlakad. Han ville bara hem och krama om sin familj. Hemma fanns hans egna ettåring, två lite äldre barn och hustrun. Väl hemma kom tårarna.


— Barnen vet ju vad jag jobbar med och jag har alltid försökt att vara så öppen som jag kan med vad jag varit med om. De har sett mig gråta förut och tar det bra.



Händelsen med flickan i kraftverksdammen väckte stor massmedial uppmärksamhet. Hela räddningsinsatsen har belönats med 112-priset. Flickan klarade sig väl efter omständigheterna.


— Det betyder så klart enormt mycket att det gick bra för henne, det var så mycket som hade kunnat gå fel. Det gör att jag kan placera in händelsen i det positiva facket. Tillsammans med mitt team fattade jag de rätta besluten och vi fungerade bra. Jag lyckades hantera mig själv och situationen, trots att det var väldigt påfrestande. Det stärker mig och teamet. Hade hon inte överlevt hade det känts helt annorlunda.