När jag läser reportaget från Malmö om svårigheterna att vårda skottskadade unga män kommer jag att tänka på inledningen till en text vi publicerade för några år sedan i Vårdfokus:


”Män som dödar och skadar varandra. Kvinnor på sjukhusen som tröstar och vårdar.”


I artikeln berättade en sjuksköterska om hur det var att arbeta i vården på sjuttiotalet, under de blodiga attentatens tid på Nordirland. Graden av skador som beskrevs från den tiden går inte att jämföra med dagens. Men känslan av vanmakt över meningslösheten i det hela och svårigheten att hantera motsättningarna som följer med in på sjukhuset är desamma.


På de båda sjukhusen i Lund och Malmö har över 80 skottskadade vårdats sedan 2015.

Det svåraste att hantera är inte själva skadorna utan besökarna till de skadade och de gäng som samlas. Hot är vanliga och namntavlor och namnskyltar tas bort av säkerhetsskäl.



Den erfarna sjuksköterska som intervjuas i Vårdfokus artikel upplever att de unga kriminella har blivit alltmer respektlösa, nyckfulla och hotfulla. Vårdpersonalen har fått vänja sig vid att ofta arbeta med skydd av vårdare och polis. Efter arbetet försöker de lämna sjukhuset 
i grupper om gängen väntar utanför.


Under årens lopp har rutiner och säkerhetsregler utvecklats. Sjuksköterskan efterlyser dock ett ”snabbspår” för skottskadade patienter och önskar att polis och vakter alltid ska finnas närvarande under vården.