När Signe Trotzig tog tjänst som privatsjuksköterska för Gustaf Fröding var det en bruten man hon mötte. Den store nationalskalden hade under arton år vårdats under längre tider på olika sjukhus och ”nervhem”. 
Hon hade utbildat sig på Röda korsets sjuksköterskeskola, den första utbildningen i Sverige enligt Florence Nightingales idéer. 1906, som 29-åring, möter hon Gustaf Fröding på Svenonius sjukhem i Stockholm, dit han kom efter sex års vård på Uppsala hospital. 


Gustaf Fröding var sedan många år omyndigförklarad. Systern Cecilia Fröding hade ansvar för det praktiska i hans liv, med ekonomi och organisering av vård, och det är till henne som Signe Trotzig skriver långa redovisande brev om sin patient. De har sparats för eftervärlden och kan ses som ett tidigt exempel på en omvårdnadsjournal.



I stort sett dygnet runt i fem år lever hon med sin patient och uttrycker ofta i breven det kall hon känner i sitt yrke: ”Naturligtvis vill jag inte ha ledigt, så länge min store patient är så klen, känslig och ömtålig.” 


Vid den här tiden var det vanligt att sjuksköterskor arbetade i välbeställda personers hem. Troligen var det också prestigefullt att vårda kända och rika. Signe Trotzig benämner ofta Fröding som ”den store skalden” och beskriver hur hon uppskattar hans berömda konstnärs- och författarvänner som kommer på besök.


Som utbildad i Florence Nightingales anda var Signe Trotzig van att se till hela patientens behov, inte bara det rent medicinska. Hon beskriver kost, ”sockermängden kan visst hållas nere medelst diet”, motion, ”vi göra dagligen ett par små turer här omkring, benen ej för långturer”, och sömn, ”skalden somnar tidigt, men vaknar, går upp 1 á 2 på natten, arbetar flera timmar, eldar, dricker kaffe men sover ej vidare”. 



Breven tar dock oftast upp Gustaf Frödings starka begär efter alkohol.


Troligen var det något som Cecilia Fröding alldeles särskilt betonat att Signe Trotzig skulle rapportera om. Det var inte särskilt förvånande med tanke på den historia systern hade med sin berömde bror. 


Gustaf Frödings sjukdomsbild har beskrivits och analyserats av en mängd biografiskrivare genom åren. Under hans levnad var den moderna psykiatrin bara i sin linda. Flera forskare har genom åren tolkat hans journaler och sjukdomsbeskrivningar.


Länge gällde sanningen att han led av schizofreni. Det har dock omprövats på senare år. Psykiatriprofessorn Johan Cullberg beskriver i sin Frödingbiografi från 2004 att han främst tolkar sjukdomsbilden som en depressiv läggning och ett resultat av patientens långvariga och svåra alkoholmissbruk. 


Gustaf Fröding hade sitt första delirium tremens redan som 28-åring. Under hela sjukdomstiden hade han regelbundet sammanbrott efter missbruksperioder, varvat med vårdvistelser där han hämtade sig och kunde återuppta sitt författarskap.



Cecilia Fröding tog hand om sin bror under alla år, lät honom bo hos sig eller såg till att han fick vård. Många gånger tvingades hon hämta upp brodern från krogar eller bordeller då spriten hade gjort honom helt oförmögen att ta hand om sig själv.


Gustaf Fröding hade mycket svårt att ta ansvar för sitt liv som vuxen. Enligt Johan Cullberg berodde det bland annat på tidiga separationer. Fröding kände ett starkt självförakt som alkoholen dämpade.



Med den bakgrunden är det inte konstigt att Cecilia Fröding ber Signe Trotzig att speciellt hålla koll på alkoholen. Det verkar inte handla om total avhållsamhet, snarare ett ständigt förhandlande om ölflaskor, konjak och whisky. Inte heller hans läkare stödjer tanken på att helt ta alkoholen ifrån sin patient. Gustaf Fröding var när han kom under Signe Trotzigs vård svårt märkt av år med måttlös alkoholkonsumtion och långa tiders sängläge på institutioner med starka mediciner. Kanske var det av ren omtanke som läkaren ansåg att han kunde få behålla ett glädjeämne, som också kunde dämpa ångesten. Signe Trotzig var kritisk till den bedömningen.


”Doktor Hultgren har ej förbjudit detta, men kan nog ej fullt sätta sig in i det man ej här kan bestämma mått och ställa upp schema, endera fullt förbud eller också hel frihet anser jag riktigast och minst irriterande för den sjuke, detta halvoklara löfte förkastligt.” Rapporten skrivs när Gustaf Fröding fortfarande vårdas på sjukhemmet i Stockholm, med möjlighet att besöka närliggande krogar. Senare flyttar han till Villa Gröndal på Djurgården med sin privatsjuksköterska och blir då beroende av hennes inköp eller gästers medhavda flaskor.


Signe Trotzig beskriver ofta hur svårt det är att hantera ångesten och suget efter alkohol. ”Det är tyngande, tröttande och bekymmersamma tider då detta kommer till. Jag balanserar och försöker på alla sätt, men det är ingen lätt sak. Gustafssons vin har vi redan försökt, verkar intet. Nej cognac är det Skalden önskar och även fått i form av toddy. Försöker bl.a. med porter, öl och vichyvatten att sticka emellan med. Det är en rätt bra blandning, som något tolereras.”



Breven innehåller dock inte bara beskrivningar av ångestfyllda dagar. Uppenbarligen har de bägge det ofta gott tillsammans. Sjuksköterskan beskriver sin patient som genuint snäll. De delade också sin värmländska bakgrund, båda hade bott i Kristinehamn under uppväxten. ”Jag känner så varmt för denne solige, varm- och renhjärtade själ, så helt olik alla jag kommit i beröring med, att det jag gör för honom ej är av pliktkänsla utan av varmaste hjärta för en lidande storhet.” 


Formuleringar som dessa har fött spekulationer om att de båda hade en mer intim relation. Det har byggts på av Signe Trotzigs vittnesmål i förtroende till en vän, att hon i ren desperation kunde lugna sin patients svåra nattliga ångest genom att krypa ner i hans säng och hålla om honom. Hon ska dock själv vid ett tillfälle ha förnekat att det var mer än ett uttryck för professionell omtanke. ”Det kan ni väl förstå, så sjuk som han var”.



Gustaf Fröding avled 1911 efter allt svårare symtom av sin diabetes. En lunginflammation ändade hans liv vid 50 års ålder. Signe Trotzig satt vid dödsbädden. 


Hon verkar inte ha fortsatt arbeta som sjuksköterska efter det. Signe Trotzig levde en period med en av skaldens konstnärsvänner, som begick självmord efter bara ett par år. Senare gifte hon sig men även den mannen dog, i sjukdom.


Den berömde patienten lämnade henne ett arv, en mindre summa pengar. Men Signe Trotzig levde senare i misär och dog i cancer 54 år gammal. Uppenbarligen saknade hon tiden med Gustaf Fröding resten av sitt liv. I ett brev 1925 skriver hon: ”Min stig som vid Gustafs bortgång blev så enslig, har med åren blivit ytterligare ensam. Vännerna gå bort, en och en och tomheten är svår att fylla”.

Källor:

Gustaf Fröding, Staffan Bergsten, 1999
Gustaf Fröding och kärleken, Johan Cullberg, 2004
Skalden och sköterskan, Germund Michanek, 1973