Regeringens två utredare har sagt sitt: Sverige är för sjukhustungt och resurserna ska styras om till primärvården. Det är till vårdcentralerna befolkningen ska vända sig i första hand och vården där ska vara lätt tillgänglig och bygga på personkännedom och förtroende. Primärvårdens professioner ska utgöra en bas i folkhälsoarbetet.



I Göran Stiernstedts utredning, Effektiv vård, som kom förra året konstateras att alltför många patienter söker sig till sjukhusens akutmottagningar i stället för till primärvården. Det är fel vårdnivå och det är för kostsamt, anser utredaren som vill att resurserna förs över till kommunernas omsorg och till primärvården. Det är där, inte sällan i patienternas hem, som framtidens vård kommer att utföras.


Han vill också att den som är bäst lämpad för arbetsuppgiften utför den. Det är viktigt både för vårdens kvalitet och för ekonomin. ”Ju högre formell kompetens desto högre kostnad”, skriver Göran Stiernstedt. Utredaren Anna Nergårdh har fått uppdraget att utveckla idéerna och i sitt första delbetänkande understryker även hon vikten av att använda alla professioner på klokaste sätt. (Läs mer i intervjun med Anna Nergårdh på sidorna 32—34.)


Det låter bra, men enligt Myndigheten för vård- och omsorgsanalys får den svenska primärvården bara 18 procent av den totala hälso- och sjukvårdsbudgeten. Det är lite jämfört med i andra länder. Kommer mer pengar att skjutas till och varifrån ska de i så fall tas?



Dessutom — distriktssköterskorna, som skulle kunna vara navet i framtidens primärvård, blir allt färre i förhållande till befolkningen. Ina El-Sherif, ordförande i Distriktssköterskeföreningen, beskriver professionen som en vårdkontakt med helhetssyn som har patienternas förtroende och därför vet mer än andra om orsaker till ohälsa. Men som inte ges de rätta förutsättningarna.


— I dag är distriktssköterskan åsidosatt. Vi ersätts av sjuksköterskor och undersköterskor — för att det kostar mindre eller för att det är brist på distriktssköterskor. Öka distriktssköterskornas närvaro i hemsjukvården och ge oss befogenheter så att vi kan göra det vi är bra på: se hela människan och arbeta hälsofrämjande. Det är ett effektivt sätt att undvika onödiga sjukhusbesök och återinläggningar, säger hon.



Ina El-Sherif är vice verksamhetschef på Capio vårdcentral på Södermalm i Stockholm. Hennes erfarenhet är att alltför mycket av distriktssköterskornas tid går åt till att utföra arbetsuppgifter som, före vårdvalet, gjordes av undersköterskor. Som att dela ut apodoser, lägga om småsår och ge insulin. Ett slöseri med resurser skulle även Göran Stiernstedt säga.


— Tiden räcker varken till för förberedelser, individuella hälsosamtal eller den reflektion och fortbildning som behövs för att ligga i framkant. 


Hon har lyssnat på utredarna som vill göra primärvården till basen i hälso- och sjukvården och tycker att deras förslag är kloka, men hon förstår inte hur redan tidspressade distriktssköterskor ska hinna med allt. Alltför ofta möter hon kolleger som lämnar vårdcentralen och hemsjukvården för elevhälsan eller mödravården, där arbetsvillkoren är mindre pressande.


Ina El-Sherif oroar sig för framtiden. För distriktssköterskornas höga medelålder och för att allt färre väljer att utbilda sig till specialistsjuksköterska.


— Det är inte tillräckligt att utbilda lika många som tidigare år, det behövs dubbelt så många. Distriktssköterskan skulle kunna ha en så viktig roll i primärvården och jag önskar att fler förstod det och tog till vara på vår kompetens.



Distriktssköterskeföreningens ordförande anser att primärvårdens arbete skulle underlättas om distriktssköterskan fick större befogenheter. Om de till exempel gavs rätt att förskriva fler läkemedel. Men inte utan kontinuerlig fortbildning i farmakologi. Och inte utan högre lön. 


— Regelbunden fortbildning, högre lön och ökade befogenheter skulle stärka distriktssköterskorna. Då skulle vi kunna återfå vår viktiga roll i folkhälsoarbetet, säger Ina El-Sherif.