Det kom ett mejl till redaktionen. Om yrkesstoltheten, glädjen över alla möten med fantastiska människor men också om skammen. För hur kan man trivas på en avdelning där det är fel på allt, från chefer till kolleger och patienter. Det var i alla fall så snacket gick bland flera av arbetskamraterna. På fikarasten, i linneförrådet och morgonrapporten ständigt samma sura kommentarer.



Avsändaren var den 25-åriga sjuksköterskan Julia Nilsson. Ett par veckor efter att hon skickat mejlet till Vårdfokus besöker vi henne på jobbet på S:t Görans sjukhus i Stockholm. I dagrummet sitter ett par patienter och småpratar. Några ekg-prober skymtar under patientskjortorna, det enda som skvallrar om att vi befinner oss på en medicinsk akutvårdsavdelning, mava. Annars är det lugnt och stilla i korridorerna.


I ett litet samtalsrum bjuder Julia Nilsson på starkt automatkaffe. Här finns också kollegan Andreas Sundström. Han var en av de två sjuksköterskor som tog sig an Julia Nilsson när hon som nyutexaminerad kom hit på darriga ben för drygt tre år sedan. De bestämde sig för att hon skulle få en så trygg start som möjligt.


— Jag fick en bra magkänsla direkt när jag kom hit. Det märktes att det var ett bra gäng som jobbat länge och som trivdes ihop, säger Julia Nilsson.


I dag är hon självklar i sin roll och hon stortrivs här på mava. Hon gillar teamarbetet som fungerar smidigt utan onödig hierarki. Läkare, sjuksköterskor och undersköterskor arbetar alla nära varandra med tydliga uppgifter. Snacket går lätt, så väl på jobbet som på after work och hon känner att hon lär sig nya saker hela tiden.


— Här kan man verkligen utvecklas. Den som vill pröva något nytt får alltid stöd och uppmuntran från ledningen. Bättre arbetsplats kan man inte ha.



Andreas Sundström bekräftar bilden och det märks att båda tänkt och pratat mycket kring varför de trivs så bra här. Fundera har de blivit tvungna till. Under vintern genomgick mava en större omorganisation. Avdelningen utökades med tolv nya vårdplatser och delvis har de flyttat till nya lokaler på andra sidan korridoren. Åtta nya sjuksköterskor rekryterades. Från att ha varit en stabil personalgrupp med stor arbetsglädje och tydlig struktur blev det plötsligt rörigt och tungjobbat. Det var svårt att hinna med att introducera alla nya sjuksköterskor. Arbetsbördan ökade och i samma takt växte missnöjet bland flera av de erfarna kollegerna.


Ungefär samtidigt började Karolinska universitetssjukhuset att erbjuda sina sjuksköterskor betald specialistutbildning. På mava vid S:t Görans sjukhus fanns det många ambitiösa sjuksköterskor som ville vidareutbilda sig inom intensivvård och anestesi, men eftersom utbildningssatsningen på Karolinska finansierades via den så kallade professionsmiljarden är det inget som kommer privatanställda sjuksköterskor till del. 



När det blev klart att ledningen inte kunde erbjuda ett liknade utbildningsalternativ som för de landstingsanställda gick luften ur många av sjuksköterskorna. En del valde att säga upp sig. I väntan på att sluta kunde de dock inte vara tysta. Dagligen pyste de syrliga kommentarer runt omkring sig om hur hemskt allting var och att gräset var grönare på andra sidan, lönen högre i Norge och villkoren bättre inom bemanningsföretag. Julia kände sig frustrerad.


— Jag försökte att stänga av, men det var inte alltid det gick. Även jag började fundera: jobbet kanske är så hemskt som de säger, vad ska jag göra då?



Att det kan vara svårt att hantera kollegers missnöje känner Mattias Klawitter väl igen. Han är psykolog med inriktning mot arbetsmiljöfrågor och konflikthantering. Det är inte ovanligt att det förekommer lite gnäll i vård- och omsorgsyrken, menar han, eftersom arbetsgruppen är beroende av varandra för att arbetet ska fungera.


— Ett visst pysande kan vara bra, men när det går på rundgång blir det inte så konstruktivt, säger han.


Pysandet kan alltså fungera som ett sätt att bearbeta svåra situationer och stå ut. Den typen av missnöje går ofta över om man ger det lite tid. Men pågår gnället under längre tid, från några månader upp till ett år, kan arbetsgruppen behöva handledning, enligt Mattias Klawitter.



För Julia Nilsson blev lösningen att punkta ner för sig själv varför hon valt att stanna kvar. Pluslistan fylldes snabbt på med de ovärderliga kollegerna, teamarbetet och den platta organisationen där alla har en viktig uppgift. Sedan kom alla skratten, möjligheten till utveckling, stödet från cheferna och inte minst alla fantastiska möten med den brokiga skaran patienter. På minussidan hamnade inbeordningar och hög personalomsättning.


— Jag älskar mitt jobb och går för det mesta härifrån med en känsla av tillfredsställelse. De gånger det inte känts bra har varit när det hänt något tråkigt med patienterna.



I framtiden vill Julia Nilsson också gå en specialistutbildning, det lutar åt anestesi. Men hon vill ha den betald, annars blir det inget. Hennes arbetsgivare försöker nu se över möjligheten för sjuksköterskor att få betald specialistutbildning.


Hennes kollega Andreas Sundström säger att han än så länge sitter lugnt i båten. För några år sedan började han arbeta med patientnära ultraljud. Det används bland annat för att upptäcka kärl hos svårstuckna patienter.


— Den kompetensutveckling jag har fått här inom ultraljudsområdet har varit fantastisk. Jag vet att ett jobb på intensiven på Karolinska efter specialistutbildning, med all stress och ansvar, inte skulle väga upp mot hur jag har det här i dag.

Här är Julias och Andreas tankar om hur man kan vända en negativ stämning på arbetsplatsen:

  • Prata om problemet: Vad är det som inte fungerar på avdelningen? Försök hitta lösningar tillsammans.
  • Peppa och pusha varandra. Det behövs, för jobbet är tungt.
  • Fokusera på det roliga, då känns det lättare.
  • Umgås utanför jobbet, att vara vänner med sina arbetskamrater underlättar mycket.
  • Ha en lär-känna-varandra-dag på jobbet.