Vårvintern 1909 hade den ogifta arbeterskan Hulda Göransson inte bara all den jobbiga snön och kylan i Stockholm att kämpa mot. Till sin förtvivlan hade hon i februari upptäckt att hon väntade barn.


Hon vände sig till den enda person hon trodde kunde hjälpa henne, en barnmorska, och frågade om hon kunde utföra en abort. Hon fick ett bestämt nej. När samma barnmorska lite senare fick höra att Hulda fått missfall anmälde hon en kollega för misstänkt fosterfördrivning.


Hulda togs in till förhör och bröt samman. Hon erkände att hon sökt upp barnmorskan Sofia Bohlin på Södermalm och fått hjälp av henne. Ingreppet gjordes med en sond som fördes upp i livmodern för att provocera fram ett missfall. Hulda fick betala 100 kronor, ungefär 5 500 i dagens penningvärde.

”Jag skall aldrig för någon slem vinning skull något missfall befrämja; det vare sig med medikamenter, råd eller egen handrådning, själv eller genom andra.” Detta är några rader ur den ed som alla barnmorskor avlade fram till 1860 där en av punkterna handlade om att inte medverka till aborter. När Sofia Bohlin 1909 första gången dömdes för fosterfördrivning var eden borttagen, men förbudet att medverka till abort var detsamma.


Före 1864 gällde dödsstraff, på Sofias tid fick man straffarbete och därtill ett förbud att kalla sig barnmorska i fortsättningen. Så här skrev tidningen Jordemodern 1909 om Sofia och två av hennes kolleger:


”Med blygsel och grämelse få barnmorskorna emellanåt bevittna. Hvilka ovärdiga medlemmar, som deras kår rymmer inom sina lender, medlemmar som draga vanära och ringaktning öfver såväl sina hederliga kamrater som öfver hela yrket.”



— Samtidens dom var hård men ändå var aborter nog betydligt vanligare än vad vi föreställer oss, säger Lena Lennerhed, professor i idéhistoria vid Södertörns högskola. 


Hon har skrivit en bok om illegala aborter och kommer inom kort ut med en bok om legala aborter genom tiderna. Man räknar med att 
det utfördes 20 000-30 000 illegala aborter varje år under 1930-talet, berättar hon.



— Myndigheterna visste vad som skedde och försökte avskräcka kvinnor. Det är i ljuset av det man måste se samtidens bild av abortörerna, som verkligen inte är vacker. De beskrivs som urartade läkare och barnmorskor eller som äckliga och okunniga gubbar och tanter som skodde sig på andras olycka.


Lena Lennerhed tror att barnmorskor vid den här tiden var vana vid att få frågan om de kunde hjälpa kvinnor att göra abort.


— Det fick de säkert. Men de hade ju också ögonen på sig på ett alldeles speciellt sätt. Därför var många av dem väldigt noggranna med att markera att de följde reglerna och vägrade bistå med aborter, säger hon.


Det kostade mycket pengar att anlita en abortör och pengarna måste ha lockat, tror Lena Lennerhed. Hon har skrivit om Ivar Olofsson som kallade sig läkare och tog emot kvinnor som hade råd med hans höga taxa. Han var dokumenterat skicklig, trots att han inte hade någon medicinsk utbildning. 


Tillsammans med över 150 kvinnor som anlitat hans tjänster dömdes han 1935. Men Ivar Olofsson var långt ifrån ensam. Han beskrev i rättegången hur han fått hjälp av kvinnor i stadens fattigkvarter, ”Söders sondtanter” kallade han dem.



Barnmorskan Sofia Bohlins historia är annorlunda. Kanske kan hennes uppväxt bidra till att förklara varför hon inte tyckte att en abort var det värsta som kunde hända.


Hon föddes i sörmländska Tystberga i december 1865 av Anders och Helena, ett fattigt torparpar. De fick tolv barn, varav sex levde till vuxen ålder. Sofia, som var nummer sex i syskonskaran, måste ha sett sin mor ständigt gravid och med småbarn på armen. 


1871 skrev prästen i socknen en lista över familjer som av olika anledningar inte kunde betala skatt. Där står alla uppräknade som hade svårt att sätta mat på bordet; ”ofärdiga”, fattiga och sjukliga änkor och änklingar. Där finns också Sofias föräldrar. ”Fattig” står det efter fadern Anders, och vid hennes mors namn står det: ”Små barn.”


Barnen måste tidigt ut och förtjäna sitt uppehälle. Sofia var bara 14 år då hon gav sig i väg för att tjäna som piga, men hon ville mer. Hon tog sig till Stockholm och utbildade sig, först till sjuksköterska och 1891 blev hon färdig barnmorska.



I december samma år gifte hon sig med Carl som arbetade som försäljare av auktionsgods. Det blev lite bråttom med bröllop eftersom deras första barn redan var på väg. Fyra månader efter vigseln födde Sofia en liten flicka.


På avstånd såg allting bra ut, men livet blev ändå inte enkelt för det unga paret. Carl kom från en olycksdrabbad familj, två av hans systrar hade tagit livet av sig och den tredje hade allvarliga psykiska problem. Också Carl råkade då och då ut för svåra depressioner. Sofia och Carl fick tre barn, men två av dem, däribland den förstfödda flickan, dog redan i späd ålder. Sofia praktiserade som barnmorska och tjänade extra på att ha inneboende. Hon annonserade stadigt i Stockholmstidningarna om att hon tog emot så kallade ”obemärkta” kvinnor, ensamstående kvinnor som var gravida och for till storstaden för att föda sitt barn i hemlighet och sedan lämna bort det.


Kanske var det någon av dem som första gången frågade Sofia om hjälp. Ingen vet när hon började utföra aborter. Vid rättegången 1909 storgrät hon och hävdade envist att ingreppet på Hulda Göransson var det första och sista. Hon dömdes till straffarbete i två år och två månader och förlorade för alltid rätten att kalla sig barnmorska. 



Samma dag som Sofia blev anhållen tog hennes man sitt liv. Sonen Gösta, det enda kvarvarande barnet, placerades i fosterhem. När strafftiden löpte ut i april 1911 började hon ta emot ”obemärkta” kvinnor i hemmet igen, sannolikt ett sätt att tjäna ihop till hyran. 


Om det var för att hon måste eller för att hon tyckte det var rätt, det vet vi inte, men Sofia fortsatte att utföra aborter. 1912 inträffade en katastrof. En ung kvinna dog i bukhinneinflammation efter en abort som Sofia hade utfört. Hon dömdes till straffarbete och skickades till Centralfängelset i Växjö i tre och ett halvt år. Elva år senare dog Sofia utfattig på Sabbatsbergs ålderdomshem.

TEXT: ELISABETH RENSTRÖM


KÄLLOR:

  • Databasen Stockholmskällan
  • Dagens Nyheter
  • Svenska Dagbladet
  • Jordemodern
  • Folkbokföringen